"Unga vuxna"

Så kom vi då till slutet. [?]

Detta eländets vändkors – där alla ”armar” går åt ett och samma håll, fast ingen riktigt fattar hur. Man gör bara illa sig – oavsett var man står.

Oavsett vem som anger riktningen, så är det någon som får vändkorsarmen i magen, som kvider och lider.
Oavsett vem som pekat ut riktningen, så är det någon som går ”åt fel håll” i förhållande till vändkors-armarnas riktning.

Jag ville det verkligen inte. Jag hade inte ens med det att göra – det var inte mina val, inte mina ”vändkors-armar”. Men de blev det ”per default”.

”Unga vuxna” tror, att de lever i små, små bubblor. Vakna! ”Unga vuxna” kommer och går i många olika familjer, lever med och av flera familjer. ”Unga vuxna” påverkar hela och flera liv, när de drar fram genom den torra förortsöknen, med damm och boss i hasorna på jakt efter den perfekta bubblan att leva i.

Efter vägen lämnar de aningslösa vuxna, förvånade småsyskon, tomma skafferier och ekande kylskåp, ”kvarglömda effekter” och smutstvätt. Man vet inte alltid vem som äger kalsongerna, strumporna eller de T-shirts som färgat ens linne rosa, men troligen någon av nomaderna som fått mig att öppna mig själv och mitt hem i tron om att de på allvar vill höra till.

Jag har varit i det här vändkorset tidigare. Det har varit grinigt det också, men denna gång berör det mig mer. Två nomader som jag har tagit till mitt hjärta, som jag har suttit med på altanen varma försommarkvällar och låtit mina tankar flöda med, som jag berättat om mina rädslor för, och som jag blottat min föräldrasjäl för – har förrått mig å det grövsta, det mest tydliga. Jag gav dem min tanke, min själ, mitt förtroende, och de kastade ut det med badvattnet.

Säkert inte av elakhet riktad mot mig, men likväl med samma effekt.

Vem ska berätta för dem att handlingar man utför får effekter, ibland långt utanför det tänkta? Vem lär dem handlingars skadeeffekter? Vem trimmar dem så att de tänker efter före? Ja, du vet vad jag menar: vem ger dem regi i livets stora drama? Om ingen gör det, kommer de att leva i ”tonårskonflikter” hela sitt liv. De kommer att bli ensamma, trassliga, trötta.

När jag var ”yngre tonåring” vet jag, att jag var högljudd, impulsiv, ogenomtänkt och allmänt otrevlig. Det kan jag vara än idag, men tack och lov i betydligt mindre omfattning. Att växa ur sitt ”högstadiebeteende” är ett måste, om man vill få ett liv, en gemenskap, en trofast krets att lita på.

När man är tjugo – då borde man ha trimmats lite. Pälsen borde ha blivit blankare - mer ”loppfri”. Taktik, lojalitet och insikt om vilka människor som står kvar även när det blåser – kunskapen om hur man identifierar det borde ha utvecklats. Kanske genom eftertänksamhet, träning och mentorskap.

Mentorskap – borde inte föräldrar vara barnens mentorer? Är det inte det som är att vara förälder? Min pappa sa till mig många gånger, att hans jobb var att göra sig överflödig. Med det menade han just att hans jobb var att vara min mentor, att se till att ge mig styrka att klara av det som jag behövde klara av. Hans jobb räckte långt. Inte hela vägen, men långt. De delar han inte täckte – de får jag skämmas för själv idag, de får jag hantera efter bästa (otillräckliga) förmåga.

Men mina ”unga vuxna nomader” som lämnar sina fysiska och mentala spår i mitt hem just nu – vem har de som mentor? Jag har inte sett till någon sådan under de år de vandrat in och ut här. Jag har försökt ta på mig rollen, men jag tror inte de har förstått till fullo att jag existerar. De har envist klamrat sig fast i ”bubblorna”.

Det jag är mest arg (och besviken) över är att jag ”gick på” dem. Att jag har berättat saker, låtit mina tankar kläs i ord, gett förtroenden – som jag idag vet har läckts till människor som inte borde ha fått ta del av dem. Allt för att ”nomaderna” inte förstår att det var förtroenden. Inte alltid genomtänkta och hundraprocentiga fakta – utan just ”förtroenden”.

Svek. Oavsett varifrån de kommer (se tidigare inlägg om korkade begravningsgäster) är en för mig oacceptabel del av livet. var dum, narrow minded, sås-huvad, elak, bortskämd eller obetänksam. Jag gormar och I’ll get over it. Men svek – att ge ut en annan människas förtroenden – det kommer jag aldrig över.

Jag sitter nu fast i vändkorset, armarna har låst sig och jag har en arm inklämd under revbenen. Det gör ont. Och jag kommer inte loss.

Jag vill ha en mentorstimme med mina ”nomader” så att jag kan ta mig härifrån.

I morgon ska jag skriva något positivt, något roligare. Jag lovar.

Hjärtan, känsliga för svek

Rubriken får gärna sjungas – på melodin till Barbro Hörbergs ”Ögon känsliga för grönt”.

Jag skrev igår om ilskan som vällde upp inom mig när jag mötte en ”orm i paradiset”. En orm som vid fel tillfälle skulle ha kunnat vält ner mig från mina buddistiska ideal med omedelbar verkan.

Självklart – med tanke på min grubblande grundnatur – har jag idag ägnat mig åt rannsakelse. Varför reagerade jag så kraftigt? Varför blir det så stort för mig? Varför kan jag inte bara acceptera (som min farbror Gunnar en gång så klokt konstaterade) att det finns folk till allt?

Ikväll inspirerar Ingalill Roos. Hon presenterar några av de mest förbjudna, föraktade och skamliga känslor vi har – känslorna av svek, besvikelse, hämnd och övergivenhet.

Vi ska i vårt samhälle betraktas som starka, oövervinneliga och logiska. När vi blir tilltufsade ska vi skaka av oss alla reptilbehov (hämnd, hat, förståelse, förklaringar, upprättelse). Vi ska glömma och gå vidare. Vara ”vuxna”.

Det är vi sällan. Om vi inte får möjlighet att tillfredsställa ”reptilbehoven”, så parkerar vi dem i den ryggsäck vi bär genom livet. Där ligger känslorna och skvalpar, tynger och skaver. Hur många steg tar vi under ett liv? Ingen aning, men det är ”jättemånga”. 

För att du ska vara frisk och sund, så räknar friskvårdsinstituten med att du ska fixa till ungefär 10 000 steg per dag. Vi lever i genomsnitt 81 år i Sverige, alltså 29 565 dagar. Det blir 295 miljoner 650 tusen steg under ett liv. Om ett steg är ungefär 0,7 m långt (vilket är normalt) så motsvarar det en sträcka på knappt 7 km om dagen. I 81 år – varje dag.

Jag som gått ett antal Nijmegen-marscher vet hur det är att gå med tung packning. Fötterna blir köttfärs, humöret blir en fribiljett till alla säsongens Doctor Phil-stolar, förmågan att skilja agnar från vete är lika med 0 och alla i omgivningsradien 2,5 cm är ett hot.

Att tvingas parkera alla ”reptilbehoven” i ryggsäcken skapar över tid en otroligt tung packning.

Tillbaka till begreppet ”svek”. Det skapar hos mig den allra tyngsta packningen. Jag står ut med mycket (det vet du som varit vid min sida under mitt liv). Jag orkar mycket. Mer än många andra. 

Jag är en fighter. Jag vill att andra ska ha det bra, även om det sker på min bekostnad. Jag sväljer (något jag tyvärr har överfört på mina barn).

Men jag orkar inte med svek. Inte för min egen del, inte för mina barns del och inte för dem som står mig nära. Egentligen inte för NÅGON alls. När min (lilla, men ordentligt utvecklade) näsa spårar svek och ljug – då går jag i grynkorv. För att jag vet, att det är det tyngsta bagage en människa kan bära. Då vill jag slåss. Då blir jag ”ett” med min reptilhjärna.

Då måste jag konsultera mitt ”karma”. Sitta lugnt i båten och tänka på världssjälen. Ta råd av kloka själar före mig.

Ibland går det bra, ibland inte.

Jag borde ha en stor hand på min kavaj – en sådan där ”Rör inte min kompis” du vet – från 80-talet. Men på min skulle det stå: ”I smell traitors from afar”.

Jag försöker lära mina barn att kapa linorna med fegisar, undvikare, svikare. I min familj, - runt mig och mina barn - finns gott om kandidater.

Vi behöver lugn och ro, stabilitet och ärlighet i våra liv, om vi ska orka med packningen under de 295 miljoner 650 tusen steg som vi ska ta under våra liv. Vi behöver inte backstabbers, storslalomåkare och andra socialt inkompetenta medlöpare som tynger våra liv. Vi behöver raka, ärliga och trofasta människor som hjälper oss av med packningen när vi behöver det. Som tar oss på allvar. Som håller oss om ryggen när det blåser kallt.

Ibland när man måste sätta gränser, när man måste bygga upp sin självrespekt – då blir man väldigt ensam. Det får man ta. Man får härda ut.

Jag är lite skadad i detta, men jag önskar så, att mina barn och deras generationskamrater klarar detta. Bli sin egen. Gå med lättare packning. Låt ingen dissa, trampa på dig, åk inte storslalom. Prata inte skit om andra bakom deras ryggar, och låt ingen göra så med dig.

Bygg ditt karma och hjälp andra att bygga sitt.

En sorgens och glädjens dag

Två motstridiga - men sammankopplade och symbiotiska – känslor har ruskat omkring med mig idag. Det har varit som att utsättas för slumpvis oscillation – ett oordnat pendlande från en punkt till en annan. Utan att veta målet. Som tur var hade jag ett ankare – en motvikt (en tyngd som håller systemet i jämvikt) – vid min sida. Äldsta dottern H.

Idag skulle vi överlämna maken till min kusin till ”det eviga livet”. För fyra år sedan blev jag själv änka, så lite koll på hur saker funkar har jag. Lite erfarenhet av hur det känns finns. Även om ingen relation är den andra lik, ingen tid ser lika ut eller inga tankar är identiska. Jag tror mig ändå förstå en del av vad hon går igenom.

Själv var jag ju ”hur genomtänkt” som helst. Hennes man och jag hade ingen relation – inga känslomässiga band, ingen gemensam minnesbank. Jag skulle närvara för att ”Min Stora Borgska Familj” skulle hjälpas åt. Min underbara dotter H ville också vara med för att träffa alla miljarder sysslingar……

Nu hade jag tänkt fortsätta skriva om hur dagen förlöpte, hur jag tänkte och hur det blev.
Men nu gick jag vilse i det undermedvetnas undervegetation. Jag måste nog ta upp en ”off side”-tråd för att kunna gå vidare:

I onsdags (snarare i torsdags morse) klockan jättesent fick jag ett SMS från min kära, nära granne. Där stod kort och gott: Zoffi är död.

Min katt Chessie hade just förlorat sin bästa vän. Allt på ett dramatiskt och ”brutalt” sätt. Ett akut sjuktillstånd som eskalerade och bara hade en möjlig väg ut: evigheten.

Igår bad samma granne och vän om hjälp av dotter H (som har kaninuppfödning, tävlar i hoppning mm) för att titta på deras kanin som uppförde sig konstigt. Det visade sig vara ett gravt larvangrepp i livmoder, slida, analöppning och mage. Det fanns inget att göra mer än ”evigheten”. H följde med in på djursjukhuset för att avliva henne. Jag satt hemma i köket och väntade tills de kommit hem och allt lagt sig till ”nattnivå”. Ingen av oss kunde sova, men klockan 08 gav vi upp för att göra oss färdiga inför B:s begravning idag.

I domkyrkan i Strängnäs ringde klockorna idag för kusinens man. Vi satt uppradade och tänkte, var och en på sitt håll. Rannsakan kanske. Tankar om den egna döden. Tårar som ville fram för att de inte kommit fram vid tidigare sorger. Tid för reflektion som inte riktigt kunde nyttjas. Jag tänkte på alla de år jag inte haft kontakt med mina kusiner - L och hennes bröder. Deras barn och barnbarn – varför känner jag inte dem? Jag har inte varit med. Deras livskamrater - fantastiska fru E som jag idag fått känna på, hålla i. Min "lillkusins"suveräna familj (en sambo som jag vill resa bort med, ha som vän, en dotter som har den beskaste, häftigaste humor jag kan önska mig) – och alla dessa fantastiska barn! Mina barns sysslingar som jag inte lärt känna förrän nu, all tid som gått förlorad.

Det fanns ett-och-ett halvt ynka svart moln på dagens himmel:

1: Min kära kusin blir ensam. Inte ensam-ensam, men utan sin livskamrat. Det suger – det vet jag. Runt omkring försöker människor trösta. ”Du har ju barnen”, ”Du har ju oss”. Och visst är det så. Det finns ett liv utanför. Det finns ett behov av dig oavsett. Men det hjälper inte – inte just här och nu. Den du ville dela ditt liv med är far gone. Du är kvar. Jag vill hjälpa L att känna att det finns en väg framåt. Inte med utan utan.

½:  Det finns ormar i paradiset. H och jag ramlade rakt in i en ormgrop idag efter jordfästningen. Att det finns människor som kan – en sådan här dag – stå med änkans släktingar och prata skit – oinsatt dravel, papegojrubrikstrams – det är för mig ofattbart. Inte förrän många timmar senare blev jag förbannad. H menar att hon blev förbannad redan på parkeringen utanför L:s hus, men jag är en slow starter. Men nu – tjugo i elva, 7 timmar efter händelsen – är jag arg som en jordgeting som fått sitt bo söndertrampat. Gud give att den mannen inte kommer i min väg igen. Då får jag konvertera från min buddistiska tro.

Och då är vi vid slutsatsen:

I ljuset av H:s och mitt senaste dygn kan jag bara konstatera, att jag idag vet hundraprocentigt säkert varför jag är buddist.

Liv är liv. Liv ska vårdas och vördas. Det senaste dygnet har jag sett exempel på hur olika typer av liv kan vördas. Djur och människor – de hänger samman. Människor med vördnad för liv tar hand om sina djur. De tar hand om sina människor. De är varsamma med livet som sådant. Jag satte mig i bilen med min fantastiska dotter H och skakade iväg till en människobegravning. Med mig hade jag hoppet om att något nytt skulle födas för mig. Vi var urlakade efter anspänningen med alla döda djur runt omkring oss, men vi ville det bästa.

Jag fick en familj att lägga till den jag redan har. Det är jag tacksam och glad för. Jag vill vara som min namne, min farmor Mia - stark vad som än kommer, ta hand om allt. Jag hoppas min ny-gamla familj använder mig. Först då blir den verklig.

Städdistraktion

Städa är bra. Trots det sker det inte så ofta. - Jag tror latmasken har ta’tt mä, sa min morfar när han inte orkade vara på topp.

Ja, nog tog latmasken mig – för länge sedan. Men det är nog mer som ”tagit” mig – leda, felprioriteringstendenser, tidsoptimism… Men så tar jag ett ryck och städar. Jag hinner sällan genomföra projektet till slutet – avprickningen, så att säga. Jag går sällan i mål.

Jag hittar ju så mycket intressant när jag städar. Sånt som fångar en större del av mitt uppmärksamhetskapital än städningen någonsin lyckats med.

Idag hittade jag till exempel en av mina dagböcker från 1969 och en bit framåt. Som elvaåring hade jag plitat ner spretiga blyertsanteckningar om allt som var väsentligt. Hör här:

”Idag kom Ove förbi vårt hus. Han har en jättehäftig moppe med högt styre. Han gasade precis när han åkte för vårt hus. Jag undrar om han gillar mig.”

Några dagar senare har det väsentliga skiftat:

”Var på fest hos Eva. Roger var där. Han tittade på mig och pussade mig på kinden när jag gick. Jag skulle hem och äta. Jag VEEET att Roger är kär i Eva, men han är den jag har väntat på i hela mitt liv.” Och så tjugo utropstecken.

Ska man tro dagboken, så grät jag floder hela sommaren 1970, eftersom varken Ove eller Roger - eller någon av de andra 10 som omnämns i dagbokens kronologiska ordning - var den som jag ”väntat på hela mitt liv” och dessutom inte ett dugg intresserade av mig, trots gasandet vid stugknuten eller blicken när jag gick från festen (måste ha varit ett barnkalas, eftersom jag gick för att gå hem och äta vid pass 17-18?).

När höstterminen började gaskade jag upp mig och upptäckte att det börjat en ”jättespännande” kille i en parallellklass. Dessutom bestämde jag mig för att inte vara så barnslig – inte bli kär stup i kvarten.

Nu är det ju lätt att le överseende åt den flodgråtande tolvåringen som skriver i sin tummade dagbok av gul vinyl med hjärtan på. Hon som deprimerat hänger med huvudet till tonerna av Creedence Clearwater Revivals ”Have you ever seen the rain”.

Frågan är bara om skillnaden är så stor mot hur hon är idag? Naturligtvis behöver hon inte lämna fester för att gå hem och äta klockan 18. Inte heller sitter hon i soffan och lyssnar efter gasande mopeder med högt styre. Man kan heller inte med bästa vilja påstå att hon blir kär stup i kvarten.

Men glädjande nog finner jag likheter. Fortfarande finns glöden och ivern – viljan att hitta rätt, både i känslolivet och i vad som är väsentligt. Fortfarande är hon snar till hjärtesmärta, snar att överreagera. Fortfarande ger hon uttrycket "Upp som en sol - ner som en pannkaka" ett ansikte.  

Dessutom har hon inte lyckats bli av med ”det barnsliga” på alla dessa år. Även om det tar sig lite andra uttryck numera.

Som till exempel att dansa som om ingen ser henne. Eller att gå nybörjarkurs i kaninhoppning nu på lördag. Och nog kan det hända att hon får en klump i halsen när hon vrålsjunger till: ”Have you ever seen the rain” i bilen med äldsta dottern. Jodå.

Jag gillar att "hon" är jag.

Tassa på tå....

Natten är dov – mörkret sänker sig (nja, det redan oromantiskt kolmörkt…).

I ett av rummen här hemma huserar minsta korven med en kompis. De far omkring och sjunger, babblar, larvar sig… Hon har varit på en badstrand – öh, since when…? Kompisen Kyle har alltså fått henne att bada. Praise the Lord!

I ett annat huserar nestorn, H. Där är det tyst och fokuserat. Man skriver medlemslistor över deltagarna till söndagens nybörjarkurs.

I det tredje rummet är det sorg. Relationssorg. Hur man än försöker, så går det inte att pigga upp, släta över, ge råd. Det är kört. Det vet alla ni som levt i ett förhållande som tagit slut – oavsett om det är du eller partnern som satt stopp för vidare mickel. Vem det än är som säger ”Nej” så är det lika jobbigt för alla inblandande. I rum nr 3 råder sorgflor, tystnad och ånger.

Jag tassar på tå.

När jag var i mina döttrars ålder var det minsann ingen som tassade på tå för att jag hade mycket att göra, för att jag hade kompisar hemma eller för att jag hade hjärtesorg. Nope.

Jag var ändå tvungen att göra mina läxor, sköta mitt sommarjobb, tvätta och städa med min mamma. Klapp, klapp på huvudet – tråkigt, Mia, men nu är det den här cellen som gäller.
 
Men jag tassar på tå. Och hoppas allt läget ska förbättras. Är det någon som känner igen sig?
                                                   
Om svaret är ”Nej” – då skjuter jag mig.
                                
Men gud vad mycket prat det är om barnen – har jag inget annat liv?

Näpp.  

In memoriam patris earum

Jag sitter och skriver. Igen.

Men denna gång på ett dokument som mina barn (och kanske andra) ska kunna titta i om många år.
Det handlar om deras pappa Lasse, som dog i maj 2009.

Då blir det så mycket svårare. Alla älskar dig när du är död säger Neil Strauss, och menar förstås att kanoniseringsprincipen från medeltiden träder in, så fort en människa slutit ögonen för sista gången.
Man ska inte tala illa om de döda, sa mina sörmländska anfäder, liksom många andra i deras generation.

Varför då, tänker jag.

Det är väl inte upp till mig att göra upp räkningen med livet. Vare sig för min egen del eller för andras. Min uppgift är att berätta hur jag upplevde den levande tiden - både min och andras. Bedömningen av hur väl det föll ut ligger någon annanstans, beroende på vem jag är och i vilken värld jag lever i.

Världssjälen – Brahman - lär ha synpunkter om jag är buddist. Herren kommer att kika på bruttoregistret om jag är kristen. Jehova tänker lägga in kommentarer om jag är judisk. Förfäderna har redan slagit in skallbenet på mig om jag tillhör en naturfolksreligion. (Personligen tror jag att det är en och samma kronofogde här, men det är en annan historia...)

Men jag - fattig och syndig människa, döpt in i den evangeliska tron – är väl knappast skickad att bedöma vikten av andra människors beteenden. Det har jag ju experter till (se ovan).

Alltså frånsäger jag mig trams-ansvaret i fråga om min avlidne mans historia. Jag tänker berätta den utifrån mitt perspektiv. Det kommer att göra några människor glada och ego-boostade, vissa kommer att bli förbannade och skrika ”Orättvist!”, andra kommer att undra om jag rökt på den sämre sortens gräs, några kommer att tycka att jag är modig och vissa kommer att tycka att jag är ”spot on”.

Jag bryr mig egentligen inte om vilket. Mina barn har rätt att se min sida av livet, se min syn på deras pappa och vårt gemensamma liv.

Jag saknar honom så.

Och btw - du som ännu inte förstått det oväsentliga i religiösa/etniska olikheter: jag saknar dig också.

Intuitiva klubben - min dags färd mot natt

Klockan strävar mot 04:00. Det är sommarmörkt och bara 11 grader varmt ute. Katten har tassat iväg ut genom luckan för att jaga möss, ekorrar och nattslöa fåglar.

Alla har lagt sig. Det är tyst i huset och bara mössen i väggarna är aktiva. Och jag. 

Mellandottern har gjort slut med pojkvännen. Han som bott här sedan 2010 – i princip. Det är tomt och tyst efter honom. Självklart ska 

känslorna råda och man kan inte stanna i ett förhållande som inte ger den energi och feedback som det är meningen att man ska ha (det vet väl jag om någon). Men för oss runt omkring känns det konstigt och tomt. Hans två vinflaskor ligger i vinstället och undrar om han ska komma tillbaka.

Yngsta ungen viskar, skrattar och gafflar med en kompis inne hos sig. Det slutar sällan före småtimmarna – runt 0300-0400.

Äldsta tjejen kämpar med hemsidan för SKHRF som har deadline i morgon klockan 12.00. Hon har samma problem som jag ofta har med kunder/kontakter/medarbetare. Alla är medvetna om att det är en deadline, en projektmilstolpe, en avlämnings- eller startpunkt. Trots det så draggas det i tid. ”Oh, det är så mycket nu. Kan jag lämna besked/data/input efter helgen?”

Döh, deadline är idag/i morgon/typ nästa dag…… Lämna ditt bidrag när du vill, men det lär inte komma med i denna release…. Och då blir det ett jäkla surr.

Vad är det för fel på folk? Varför förstår inte människor att det sitter mannakraft bakom resultat? Mannakraft som lägger timmar på att få till något praktiskt av otydliga krav, flamsigt innehåll och inbillad tankeöverföring? Det är som om du skulle beställa ett hus: 

• Beställare: ”Hej, jag vill ha ett hus.”
• Konstruktör: ”Absolut. Hur vill du att det ska se ut?”
• Beställare: ”Ah, typ fyrkantigt….. Gärna två våningar och fönster i alla rum.”
• Konstruktör: ”OK – jag gör ett förslag.”
• Två veckor senare skickar konstruktören förslaget till beställaren. Inget svar. Tre veckor – inget svar. Konstruktören svettas, mailar, ringer – skriker.
• Beställaren tycker att konstruktören tjafsar, stressar upp sig i onödan och svarar kort: ”Det blir nog bra. Ta det lugnt.”

Och så slutar det med att konstruktören – i sin professionella iver – bygger och fixar, och resultatet blir inte vad beställaren föreställt sig. Gnissel, avtalsknyckel och bad relations till följd.

Aha… vänta nu. Det är ju det här som gör oss människor så frustrerade, så stressade, så vanvettigt livsleda. Detta att aldrig få ett vettigt svar – aldrig få bekräftelse.

Och – då måste det vara förklaringen till att vi söker svaren hos högre makter, gudomar och andra livsstärkande makter. Ta exemplet igen om du skulle beställa ett hus:

• Beställaren/Du: ”Hej, jag vill ha ett hus.”
• Gud: ”Absolut. Hur vill du att det ska se ut?”
• Beställaren/Du: ”Ah, typ fyrkantigt….. Gärna två våningar och fönster i alla rum.”
• Gud: -tystnad.
• Beställaren/Du tänker: Aha – tystnad är lika med samtycke, och skickar förslaget vidare till konstruktören som filar vidare på förslaget.
• Två veckor senare skickar konstruktören förslaget vidare till Gud.
• Gud: Tystnad.
• Konstruktören tänker: ”Aha, tystnad betyder samtycke” och bygger och fixar i full övertygelse om att alla är överens.

·        Det är svårt att säga vad resultatet blir, men helt klart är att beställare och konstruktör har en lägre stressnivå än i fall 1.

Varför? Jo, för att det kapital alla satt in omgärdades av en lägre stressfaktor. Det fanns en övertygelse i botten om att den initiala tanken, den från början utpekade inriktningen var riktig. En förtröstan i – en tillit till – att vägledning kommer inifrån.

  

En gång, för ”hundra år sedan” – gav vi oss ut på ”walk about”, min kusin och jag. Vi skulle trava Bogesundslandet runt. Där kom vi att prata om just det där – att känna vägledningen inifrån. Hur vi tappat bort de yttre tecknen på hur saker är, förhåller sig till omvärlden. Förr i tiden kunde människor se – lukta sig till – hur vädret skulle bli, hur korna skulle kalva, hur livet skulle se ut i morgon. Idag har vi tappat all denna intuitiva kunskap. Vi tyckte, kusinen och jag, att det kanske vore på sin plats att halka tillbaka ett snäpp på den urbana stegen…Och där är jag ikväll. Jag skulle vilja att mina döttrar nosade sig till denna ”intuitiva” kunskap.

• Mellandotterns pojkväns vinflaskor får ligga kvar länge. Plötsligt händer det – det finns där ett tillfälle som gör att han kommer tillbaka. Till vinflaskorna och oss.
• Äldsta dotterns frustrationer och slit med kaninhoppningsförening och hemsidor får ligga till sig - mältas lite. Plötsligt öppnar sig en dörr där all hennes energi och kunskap får utlopp.

• Yngsta ynglets kalejdoskop av fniss, stök och osorterade sortier/exits med vänner hit och dit ramlar plötsligt på plats och ingår i ett större sammanhang som gör henne medveten om sitt Jag – och hon kan ta sig vidare till nästa hållplats i livet.

Och jag går och lägger mig i förvissning om att vår ”intuitiva” kunskap leder oss rätt. God natt, kära du.

En stund av stillhet

Livet står stilla en stund.

Min kusins man har plötsligt dött. En så van gång i trappan – ett litet steg för mänskligheten som blir ett stort och livsavgörande steg för henne.

Där ligger han – hennes livs kamrat, hennes älskade, hennes tänkta plan.

Nu har hon ingen. Det hjälper inte att alla hennes fantastiska barn finns där. Alla de fantastiska barnen som vill henne väl, som känner henne väl, som vet hennes livsplan.

Det hjälper inte. Hon är ohjälpligt ensam.

Been there, done that,

Det jag erbjuder är en liten flisa av ”icke ensamhet”. En liten bit ”jag kommer”. Och hon accepterar. Praise the Lord.

Jag tänker på det som är så himla viktigt för mig just nu:

• Egypten – ett nära förestående inbördeskrig
• Det omni-universella: Vaffan tjafsar vi för??? Vi är alla människor, med fel och brister, tankar och krafter, kärlek och mysfaktorer. SLUTA BRÅKA!
• Kärleken till barnen – de fick mig att inse att kärlek är en kraft som tar sig igenom murar av sten, barrikader av cement, väggar av stål – inget kan hindra kärleken. Den är som en framvällande lavaström, en laserstråle, en obändig frekvens
• Kärleken till familjen, som Kahled Hosseini beskriver så innerligt. Efter 58 år återförenas syskonen i boken. Hur skulle det vara? Jag vet att jag vill ha min familj - min stora familj, inte bara den lilla, nära - nu. 

Kusinen som just mist sin trygghet i livet står med öppen famn och väntar. 

Jag kommer.Med glädje, och äntligen. En stilla stund. Utan undran. Bara återknytande.

Om vi börjar där - att låta kärleken till barnen och den lilla, nära famljen växa till att omfatta den stora familjen, så kanske oroshärdar som Egypten blir färre på sikt.

Nå, låt en rödvins-pacifist och obotlig romantiker drömma........ 

Ég á Líf

Idag dväljs jag mellan två problem: mitt liv och barnens liv.

För vissa är det så enkelt. Barnen växer upp, flyttar ut och därefter är det inget val. Det är ditt liv.

Men vad är ”liv”? För mig just nu syns det vara en mix av allas, mitt och andras…

 Mina barn växer upp i en storstadsregion. Det liv de vill åstadkomma verkar långt borta. Höga (astronomiska) bostadspriser sätter upp hinder. Arbetslivets vedermödor (läs: utnyttjande av ungdomsarbetskraft med låga löner och skandalösa arbetsvillkor), studentlivets begränsningar (läs: studentbostäder som kvoteras ut till inflyttande studenter) sätter käppar i hjulen.

Allt detta gör att mitt liv och barnens liv hänger samman, oavsett vi vill eller inte. Det har jag bloggat om förut.
Det är inte alls så att jag önskar mina barn ut på trottoaren. Nej. Jag har mitt enda umgänge i mina barn (tragiskt nog – och vem vill bo i ensamheten?).

Men för deras skull – när ska de komma ut? När ska de utvecklas till egna, vuxna människor?

När ska jag få utvecklas till en medelålders fri kvinna? När ska jag få slagga i soffan utan att tänka på matlagning och nattliga telefonsamtal?

Missförstå mig rätt – jag uppskattar de nattliga telefonsamtalen – de visar att jag som mamma har en funktion. Ett förtroendekapital. Jag uppskattar att få äta middag med mina döttrar – det visar att de fortfarande vill, att de fortfarande ingår i flocken. Jag älskar mina barn – de är min flock.

Men för deras skull – när ska de komma ut? När ska de utvecklas till egna, vuxna människor?

Medan du funderar på skillnaden mellan att ha ett liv och leva ett liv – lyssna på ”Jag har liv” med Eyþór Ingi Gunnlaugsson.

Här kommer lyriken:

• Ut på öppet hav - fly från allt - rastlös och förnekande av konflikter.
• Jag tänkte du fanns där. Trots allt vågade jag inte se - den största kärleken, inte ta till mig och bara vara.
• Jag tyckte inte jag var värd att öppna upp för den stora innersta kärleken.
• Men nu tror jag – tror att kanske himlens portar öppnar sig. 
• Tror att den stora kärleken kommer att flöda – också över mig. 
• Den ska omfamna också mig. 
• Jag har liv – tack vare dig…

Detta vill jag ge till mina barn som ska ut i livet:

• Jag vill vara deras stora kärlek 
• Oavsett vad som händer så är jag där.
• Förneka aldrig konflikter. Det är bara tidsödande. Gaffla på och red ut det som behöver redas ut. 
• Vi står pall. Jag finns här – alltid. 
• Som Island – med en historia som aldrig går att utplåna, aldrig går att omforma. 

Visst är det vackert? Så sammantaget vill jag att mina barn ska bli egna vuxna, med egna val och eget tänk – trots (eller genom) mitt sätt att hantera deras ”hemmavarande”.

Nu ni alla härute som har genomlevt detta: Hur gör jag nu?