Hjärtan, känsliga för svek

Rubriken får gärna sjungas – på melodin till Barbro Hörbergs ”Ögon känsliga för grönt”.

Jag skrev igår om ilskan som vällde upp inom mig när jag mötte en ”orm i paradiset”. En orm som vid fel tillfälle skulle ha kunnat vält ner mig från mina buddistiska ideal med omedelbar verkan.

Självklart – med tanke på min grubblande grundnatur – har jag idag ägnat mig åt rannsakelse. Varför reagerade jag så kraftigt? Varför blir det så stort för mig? Varför kan jag inte bara acceptera (som min farbror Gunnar en gång så klokt konstaterade) att det finns folk till allt?

Ikväll inspirerar Ingalill Roos. Hon presenterar några av de mest förbjudna, föraktade och skamliga känslor vi har – känslorna av svek, besvikelse, hämnd och övergivenhet.

Vi ska i vårt samhälle betraktas som starka, oövervinneliga och logiska. När vi blir tilltufsade ska vi skaka av oss alla reptilbehov (hämnd, hat, förståelse, förklaringar, upprättelse). Vi ska glömma och gå vidare. Vara ”vuxna”.

Det är vi sällan. Om vi inte får möjlighet att tillfredsställa ”reptilbehoven”, så parkerar vi dem i den ryggsäck vi bär genom livet. Där ligger känslorna och skvalpar, tynger och skaver. Hur många steg tar vi under ett liv? Ingen aning, men det är ”jättemånga”. 

För att du ska vara frisk och sund, så räknar friskvårdsinstituten med att du ska fixa till ungefär 10 000 steg per dag. Vi lever i genomsnitt 81 år i Sverige, alltså 29 565 dagar. Det blir 295 miljoner 650 tusen steg under ett liv. Om ett steg är ungefär 0,7 m långt (vilket är normalt) så motsvarar det en sträcka på knappt 7 km om dagen. I 81 år – varje dag.

Jag som gått ett antal Nijmegen-marscher vet hur det är att gå med tung packning. Fötterna blir köttfärs, humöret blir en fribiljett till alla säsongens Doctor Phil-stolar, förmågan att skilja agnar från vete är lika med 0 och alla i omgivningsradien 2,5 cm är ett hot.

Att tvingas parkera alla ”reptilbehoven” i ryggsäcken skapar över tid en otroligt tung packning.

Tillbaka till begreppet ”svek”. Det skapar hos mig den allra tyngsta packningen. Jag står ut med mycket (det vet du som varit vid min sida under mitt liv). Jag orkar mycket. Mer än många andra. 

Jag är en fighter. Jag vill att andra ska ha det bra, även om det sker på min bekostnad. Jag sväljer (något jag tyvärr har överfört på mina barn).

Men jag orkar inte med svek. Inte för min egen del, inte för mina barns del och inte för dem som står mig nära. Egentligen inte för NÅGON alls. När min (lilla, men ordentligt utvecklade) näsa spårar svek och ljug – då går jag i grynkorv. För att jag vet, att det är det tyngsta bagage en människa kan bära. Då vill jag slåss. Då blir jag ”ett” med min reptilhjärna.

Då måste jag konsultera mitt ”karma”. Sitta lugnt i båten och tänka på världssjälen. Ta råd av kloka själar före mig.

Ibland går det bra, ibland inte.

Jag borde ha en stor hand på min kavaj – en sådan där ”Rör inte min kompis” du vet – från 80-talet. Men på min skulle det stå: ”I smell traitors from afar”.

Jag försöker lära mina barn att kapa linorna med fegisar, undvikare, svikare. I min familj, - runt mig och mina barn - finns gott om kandidater.

Vi behöver lugn och ro, stabilitet och ärlighet i våra liv, om vi ska orka med packningen under de 295 miljoner 650 tusen steg som vi ska ta under våra liv. Vi behöver inte backstabbers, storslalomåkare och andra socialt inkompetenta medlöpare som tynger våra liv. Vi behöver raka, ärliga och trofasta människor som hjälper oss av med packningen när vi behöver det. Som tar oss på allvar. Som håller oss om ryggen när det blåser kallt.

Ibland när man måste sätta gränser, när man måste bygga upp sin självrespekt – då blir man väldigt ensam. Det får man ta. Man får härda ut.

Jag är lite skadad i detta, men jag önskar så, att mina barn och deras generationskamrater klarar detta. Bli sin egen. Gå med lättare packning. Låt ingen dissa, trampa på dig, åk inte storslalom. Prata inte skit om andra bakom deras ryggar, och låt ingen göra så med dig.

Bygg ditt karma och hjälp andra att bygga sitt.