In memoriam patris earum

Jag sitter och skriver. Igen.

Men denna gång på ett dokument som mina barn (och kanske andra) ska kunna titta i om många år.
Det handlar om deras pappa Lasse, som dog i maj 2009.

Då blir det så mycket svårare. Alla älskar dig när du är död säger Neil Strauss, och menar förstås att kanoniseringsprincipen från medeltiden träder in, så fort en människa slutit ögonen för sista gången.
Man ska inte tala illa om de döda, sa mina sörmländska anfäder, liksom många andra i deras generation.

Varför då, tänker jag.

Det är väl inte upp till mig att göra upp räkningen med livet. Vare sig för min egen del eller för andras. Min uppgift är att berätta hur jag upplevde den levande tiden - både min och andras. Bedömningen av hur väl det föll ut ligger någon annanstans, beroende på vem jag är och i vilken värld jag lever i.

Världssjälen – Brahman - lär ha synpunkter om jag är buddist. Herren kommer att kika på bruttoregistret om jag är kristen. Jehova tänker lägga in kommentarer om jag är judisk. Förfäderna har redan slagit in skallbenet på mig om jag tillhör en naturfolksreligion. (Personligen tror jag att det är en och samma kronofogde här, men det är en annan historia...)

Men jag - fattig och syndig människa, döpt in i den evangeliska tron – är väl knappast skickad att bedöma vikten av andra människors beteenden. Det har jag ju experter till (se ovan).

Alltså frånsäger jag mig trams-ansvaret i fråga om min avlidne mans historia. Jag tänker berätta den utifrån mitt perspektiv. Det kommer att göra några människor glada och ego-boostade, vissa kommer att bli förbannade och skrika ”Orättvist!”, andra kommer att undra om jag rökt på den sämre sortens gräs, några kommer att tycka att jag är modig och vissa kommer att tycka att jag är ”spot on”.

Jag bryr mig egentligen inte om vilket. Mina barn har rätt att se min sida av livet, se min syn på deras pappa och vårt gemensamma liv.

Jag saknar honom så.

Och btw - du som ännu inte förstått det oväsentliga i religiösa/etniska olikheter: jag saknar dig också.