Helgvånda

Idag är det fredag. Denna magiska dag, då förväntningarna stiger i takt med att antalet kvarvarande arbetstimmar minskar.

Alla dessa planer för vad som ska hända och åstadkommas under helgen som tröskas vid fikabord runt om i landet.

Det är sanslöst hur många mil som ska tillbringas i bilar på väg till och från mormödrar och kusiner, vänner och bekanta. Obegripligt många verktygsväskor ska grävas fram, garderober ska städas, väggar ska tapetseras och juniorhandbollsmatcher ska åskådas.

Svenskarna är ett aktivt folk. I alla fall låter det så på fredagarna. Men en av de människor jag känner som får mest gjort under helgerna är min särbo. När jag frågar vad han gjort under helgen, brukar han svara att han dammsugit och läst böcker.

Och det brukar han inte ens planera in. Det sker ändå. Det är stort, tycker jag. Eget driv - typ.

Själv kommer jag inte ens dit, att dammsugningen blir utförd, än mindre bokläsningen. Däremot brukar jag somna i soffan på fredagskvällen, helt utan planering.

Rubriklös klagan

Nog är det bra, att vi bor i den här lilla hörnan av världen? Tänk om vi fötts i Sudan eller Afghanistan. Då hade vi inte kunnat klaga på att:

1. bussen till jobbet på morgonen är svinkall
2. stadsministern ser ut som ett mumintroll
3. politiker bara sitter av sin tid i Rosenbad och aldrig går ut och konfronterar verkligheten
4. bensinen nästan är lika dyr som guldet
5. fångar får bättre mat än skolelever
6. samerna inte håller reda på sina renar utan ser till att de springer framför tågen, så att Banverket får betala skadestånd
7. bibliotek efter bibliotek måste stängas
8. miljövänliga varor är dyrare än andra

För då hade vi varit i den situationen att:

1. vi inte hade haft ett jobb att åka buss till
2. statsministern hade haft solbrillor och bara avfyrat ett leende om någon utländsk besökare velat ha ett uppställt foto
3. politikerna inte gömt sig alls, utan funnits fullt synliga ute på fältet för att coacha sina hejdukar till slaktare
4. bensin inte gått att få tag i alls – och det hade inte spelat någon roll eftersom ingen haft råd att ha en bil
5. varken fångar eller skolelever fått någon mat utöver den de kunnat skaffa själva
6. urbefolkningen inte kunnat hålla sig med djur eller annan inkomstkälla
7. inga bibliotek hade funnits att stänga eftersom efterfrågan på böcker är oviktig i analfabetiska länder
8. alla hade varit tacksamma om hyllorna i affärerna hade haft något innehåll

”Ja, det är olika” sa min gamle bataljonschef. Och han hade rätt.

ความอดทน

Gränser är bra. I alla fall om man menar sådana gränser som sätts upp för att människor ska förstå hur de ska förhålla sig till livets alla krumbukter och val. Gränser är märkliga, i de fall de sätts upp för att människor geografisk ska hållas på den ena eller andra sidan.

Jag har aldrig förstått vad det är som gör att det är viktigt att individer ska stå utanför eller innanför fysiska staket, passkontroller och rödmålade pinnar nedstuckna i marken.

Mentalt låter sig människor inte hindras. Kulturellt finns inga gränser. Språkligt är det bara skitsnack, att vi är olika. Jag har tillbringat en stor del av mitt liv i språkträdens kronor. Vilka språk är släkt med varandra, vilka stammar hänger ihop och varför? Asien är ett bra träningsredskap. Här finns en kulturell krutdurk. Här skaver historiska illdåd mot varandra och här sonar generationers medlemmar de brott som begicks i förfädernas tid. Alla hatar alla. Men om man tittar närmare i de språkliga släktträden, så blir man konfunderad. Vi börjar vår intellektuella resa i den paradisiska delen av Asien - Thailand. Se här:

Thai ingår i en språkgrupp som kallas thai-kadai. Thaispråken härstammar från äldre khmerskrift. Den i sin tur är sprungen ur den indiska skriftspråksgruppen som förmodligen har arameiskt ursprung. (Geografiskt är vi nu uppe i Mellanösternområdet.)

De flesta av de indiska språken tillhör de indoariska eller dravidiska grupperna och talas i hela den indiska delen av världen. Pali är den mest kända varianten av de indoariska språken, och palin spreds till många länder – framför allt till ”Guldlandet”, det vill säga Burma, Siam, Laos och Kambodja, och blev på 1800-talet översatt och spritt i den engelskspråkiga delen av världen. De dravidiska språken sprätte till och med iväg mot Centraleuropa och talas idag av över 200 miljoner människor.

Lao är officiellt språk i Laos. 33 % av den thailändska befolkningen talar Isǎn (nordöstthai), som är nästan att betrakta som en dialekt av lao. Skillnaden dem emellan kan jämföras med skillnaden mellan svenska och norska.

Man kan hålla på i evigheters evighet. Det man kommer fram till är – at the end of the day - att de asiatiska språken till stor del är sprungna ur samma vagga. De talas i olika former av hundratals miljoner människor.

Och – de är språkligt sett släkt med oss i Europa och därmed också alla på de amerikanska kontinenterna.

Vi är alla bärare av olika dialekter av samma språk. Det är inte konstigt, att vi förstår varandra. Låt oss inte gräla inom familjen.

Visdom från Farsta

Just nu känns det som om jag skjuter fel villebråd. Eller som om jag lägger fokus på fel saker. Beskär träd som aldrig kan bära frukt.

Eller att jag inte ser vad som är viktigt.

Jag kommer att tänka på en händelse för några år sedan, som så väl beskriver hur tokigt det kan te sig, när man inte förstår hur alla pusselbitar hänger ihop:

Jag hade varit i Farsta Centrum och satt nu på en bänk på tunnelbaneperrongen och väntade på att åka hem. I min stillsamma väntan rökte jag en cigarett (en ovana jag tack och lov lagt till historien).

Fram till mig kommer en kvinna av obekant ålder. Hon är mycket ostadig och uppenbart påverkad av något av starkare kaliber än tobak. Hon var enkelt uttryckt hög som en skyskrapa.

- Öh, du - ge mig en cigg, va? ber hon artigt. Jag har inte rökt på skiiiitlänge. Snälla!!?

Eftersom hon ber så rart, får hon en. Hon använder min för att få fyr, glömmer genast bort att den inte är hennes, utan släpper den i betongen och trampar sönder den med skosulan. Hon drar girigt in ett bloss, släpper ut röken genom näsborrarna och ler tacksamt.

- Skiiiitschysst! Tack!

Nu kommer hennes tandlöse och fårade pojkvän galopperande över perrongen. Han ser riktigt ilsken ut. Han tvärnitar framför mig, där jag sitter på bänken.

- Vaffan göööör du??!! ylar han. Ska'ru ge 'na cig? Fattar'unte att det är skiiitfarligt att röka, ju!

Jag tappar hakan, och låter blicken flacka mellan den höghushöga flickvännen och hennes uttorkade och nerslitna kille. 

Situationen känns absurd. Obetalbar. Men så förstår jag - i stället för att förtvivla över det stora ogripbara eländet läggs fokus på det välkända allmänna mindre svårdefinierade.  Då kommer känslan (illusionen?) av att kunna styra, påverka och skapa ordning i kaos.

Precis som den vingklippta och ärrade pojkvännen på tunnelbaneperrongen skjuter jag på det jag har inom räckhåll. Jag beskär träd som har varit döda i generationer bara för att de står i min trädgård.

Det är kanske inte fel - bara jag kommer på vilka pusselbitar som påverkar varandra och vad resultatet kommer att bli.

Aha....

Man vet att:

- man borde rensa i handväskan, när bilbälteslarmet går på när man kastar in väskan på passagerarsätet bredvid sig.....

Time flies....

Tiden går fort när man har roligt, säger de som vet.

Men jag blir bara upprörd över att tiden går så fort, oavsett om jag har roligt eller inte. Jag hinner inte med. Hinner inte förstå, vilka kontextuella förändringar som skett. Mina cellminnen tycker fortfarande att ett par Wrangler-jeans inte ska kosta mer än 100 SEK. När jag i början av min vuxenkarriär tränade in min egen ekonomi, köpte jag dem på rea för 49:-.

Det tror dagens ungdomar inte på. De flinar respektlöst, och tittar menande på varandra. ("Kärringen är tokig, men vi nickar väl och hummar, så att hon inte blir värre.")

Inte heller tror de på att ölen köptes i sådana här förpackningar:

Ser du den i mitten? Bilden är i och för sig lite oskarp (jag tror jag hade förbrukat innehållet i ett betydande antal förpackningar redan innan fotograferingen) och den är gammal förstås - tagen i början av åttitalet. Nittonhundraåttitalet, alltså.

På den tiden lyftes inget ögonbryn för att man kastade ifrån sig skräpet ute i naturen. Man fick dessutom ingen pant, så What the heck...

Går man tillbaka tio år till i tiden, så pratade ingen (0) om ozonlager, algblomning eller förvildade minkar. Ingen visste att Al Gore skulle göra en dvd (begreppet skulle ha luktat science fiction) om hur vi misshandlar vår jord, och ingen skulle ha trott på att "ekologiskt" skulle bli ett buzzword. Ekologiskt på den tiden betydde haschrökande proggare som flyttade ut i något gammalt övergivet kronotorp och klädde sina stackars aparta barn i lusekofta och näbbstövlar. När de inte rökte på, så knaprade de egenodlad brysselkål. Att "bryssel" skulle komma att stå för Europeisk Union, maktfullkomlighet och byråkrati - det fanns inte på kartan.

Nej, vi som var tonåringar då - vi hade TV-licens på glasögonen och tyckte att första studiebidraget var en förmögenhet. Kolla in bara! Vi snackar 50-lappar. En och annan hundring, men de är få. Trots det visar mitt minspel, att detta är något utöver det vanliga.

En femtilapp gick till nya jeans på rea - resten var för känslan att känna sig rik. Jag sparade ihop pengar till en Telefunken kasettbandspelare. Det tog en termin. Jag vaktade den med mitt liv.

Mina tonåringar går på rave, köper kläder för belopp som överstiger det studiebidrag jag hade för ett helt år, de pratar om berusningspreparat jag aldrig kan tyda namnen på. De anser att elektronik är förbrukningsmateriel och att skor är något man borstar en gång per år.

Det är inte lätt att förstå, hur man ska kunna ligga steget före för att hjälpa till, tolka och parera. Som en god förälder bör göra.

M - jag vet att du får fjärilar i magen, men kontexten lär ha ändrats igen om åtta år. Vi skjuter mot rörliga mål, vi föräldrar.

Are we human - or are we dancers....?

Detta evinnerliga novemberregn. Det virar sig runt skelettet som en iskall styvmoder, utan tvekan i avsikt att skilja köttet från benen, att få en att självdö utan spår.

Ensamheten lägger sig som en isoleringsmatta omkring alla de delar i kroppen – det yttersta Jaget - som eventuellt skulle kunna ge resonans.

Jag har haft en mycket givande diskussion med min yngsta dotter. Hon förklarade för mig, varför livet är olidligt. Det sved.

Att vara ensam är en börda. En vikt att bära på de redan smala och svaga axlarna. ”Jag vet aldrig vad jag ska säga till andra människor” sa hon. ”De tycker jag är konstig. Jag säger saker som inte hör ihop med det de andra pratar om. Jag är heller inte intresserad av att prata om sånt som de vill prata om.”

Hon har vuxenhumor. Hon kan säga saker som andra 14-åringar inte kan relatera till, men som mina arbetskamrater skulle skratta skallen av sig om de hörde. Då blir det svårt.

Jag känner igen mig i henne. Jag är inte heller intresserad av ”kallprat” eller allmänt bullshit. Jag har inte tid att ägna mig åt skitsaker. Mitt liv är för kort för att fokuseras på futtigheter.

Men jag försöker. Med blandat resultat.

Själen sjunger. I kväll har jag skrivit två nya sånger. Mitt Rönisch-piano från förra sekelskiftet låter sin blyplatta medverka i terapin. Nu har jag än en gång låtit tonerna från klaviaturet vidarebefordra ångesten inför det oundvikliga: de drömmar jag bär kommer alltid att förbli drömmar.

Låt det vara så. Bara jag kan hjälpa mina barn att inte fastna. Låt mig få möjlighet att hjälpa dem att leva ut sina drömmar.

Tonåriga äspingar

Äspingar i min barndom var lika med huggormsungar. De hängde enligt mina föräldrar i trädgrenar, alltid i flock.

Äspingarna var fulla av oförbrukat gift. Teorin torde ha grundats i ”äggstocksfenomenet”, det vill säga att det finns ett givet antal eller en given volym utan återväxt.

När äspingarna var ”mogna” ramlade de ner i huvudet på förbipasserande och intet ont anande skogsvandrare. De var livsfarliga med tanke på den mängd gift de hade, så det gällde att passa sig.

Jag lever med tre tonårsflickor och deras kamrater.Äspingarna är ingenting i jämförelse. Jag kan inte ens överblicka hur mycket gift det finns i tonårstjejer. Det ramlar ideligen ner ett gäng från trädgrenar, var som helst och när som helst.

Det är obegripligt hur de kan såra och skada varandra.Gammal vänskap sätts ur spel. Gårdagens soulmate förpassas till De Sälla Jaktmarkerna. Lugnet förbyts till krigsskådeplats.

Allt för en killes skull. Eller ett förfluget ord. En irritation. En sårad självkänsla. En hormonsvängning.Inte en tanke skickas till allt som varit. Allt man betytt i det hittills varande livet. Det stöd man gett till varandra ”in times of trouble”. Inte en reflektion över hur dagen ska tacklas utan den andra. Ingen tanke på hur framtiden ser ut med den skapade konflikten i fokus.Släng ut allt med badvattnet bara. In med ett nytt stöd, en ny soulmate, en annan ackumulator.

Hur kan de se sig själva i spegeln varje dag? Eller är det det de inte kan? Är det därför konflikterna uppstår – en flykt från det som är Jaget?

One step away från att bli vuxen. Att kunna hantera olikheter och dikeskörningar med värdighet och överseende. Där är de inte än.

Jag lider med dem. Jag skulle vilja kunna ta bort deras smärta. Allas – inte bara mina egna ungars svårläkta sår med fnasiga kanter och rinnande var.

M – som ständigt får pisk för sin ärlighet och sina försök att restaurera föräldraförtroendet. E – som inte förstår varför ”alla” vänder sig emot henne. MA – som inte förstår att hon behöver hjälp och stöd, och det hennes vänner försöker göra faktiskt är att hjälpa, inte stjälpa. H – som är så mycket klokare än sina kamrater, och som har kommit till insikt. K – som kämpar för att förstå vad hon vill. EK – som brottas med sina hormoner och som inte ser vad det är hon överför på sin omgivning.

Jag blundar och önskar att det har gått några år, och att ni alla landat mjukt. Att ni finns kvar i mitt liv och i mina barns liv, som de mysiga tjejer ni är.

Vi ses år 2011.

Händel och äppelkaka

Jag är på uppdrag i staden. Gata upp och gata ner.

På höjden, i skogsbacken mellan Radiohuset och Berwaldhallen står en minnessten jag aldrig sett förut. Eller ens vetat att den fanns.

Den reser sig upp över de avlövade träden och berättar om att Göta Livgarde en gång tillhört Stockholms garnison. Det visste jag inte. Tänka sig. Jag känner att jag måste ta reda på varför.

Sedan tänker jag, att jag verkligen måste ta reda på, varför jag måste ta reda på det....

Jag stjäl mig till en liten stund av vila med kaffe och äppelkaka på ett litet kafé på Storgatan, Gabriel Hilda. Där jag sitter vid mitt pyttelilla bord i en pytteliten fönstersmyg ser jag rakt in i de gigantiska grundmurarna på ett av Armémuseums stall. Jag får ett änglaljus tänt av den underbara, vänliga ägarinnan. Hennes mjuka finlandssvenska slingrar sig runt min trötta själ tillsammans med tonerna av Händels musik som lurar i bakgrunden. På väggarna hänger linblomsgröna sidentapeter med medaljongmönster, och möblemanget är av enklaste trädgårdssort. Men omtanken och värmen här inne är av den allra innerligaste och lyxigaste kvalitet.

Jag promenerar till Slussen längs Strandvägen. Utmed trottoarkanterna står bilar tätt packade på rad. Det går en Lexus på 10 BMW. En Volvo XC90 på 5 Mercedes. En och annan Range Rover sticker ut.

En Porsche med parkeringsbot utanför Hotel Diplomats entré. Hur gick det till?

Kelimmattor och Malmstenfåtöljer i skyltfönstren. Småspringande unga män i ansträngt ledig klädsel med mobiltelefonsladden som en syrgasgrimma över ansiktet.

Katarina Kyrka höjer nu sin vita kupol framför mig. Runt hennes kjolfåll trängs Katarinabergets små stenhus och träkåkar. Där hystes såriga salpeterarbetare, lungsjuka ungar och syfilitiska pigor en gång för hundra år sedan. Idag har kulturen och dess representanter flyttat in. Och andra som har råd, förstås.

Jag undrar om de - och BMW-ägarna på Strandvägen - vet att Gabriel Hilda på Storgatan serverar världen godaste äppelkaka, och att Hilda själv pratar finlandssvenska och oroar sig för att du inte vilat tillräckligt när du går därifrån?

Körig helg

Jag har haft en körig helg. Då menar jag inte att den varit knölig eller stressig. Jag menar "körig". Jag har suttit i bilen från fredag till söndag kväll, känns det som. Lämning, hämtning, gods- och persontransporter.

Många mil blir det. Många medtrafikanter att umgås med. Proven på olika trafikkulturer och regeltolkningar avlöser varandra.

Skojigast är nog ändå stockholmarnas ryggmärgskommunikation, det vill säga tutandet.

Ikväll for jag på Essingeleden. Vid avfarten Lindhagensplan hade två bilar kolliderat. Räddningstjänst, polis och ambulans var på plats för att bistå de inblandade. Ett körfält var avstängt (av förklarliga skäl) och vi sniglade oss fram i 10 k/h. Jag hade ungefär 2 meter till framförvarande bil. Jag puttrade snällt där bakom, eftersom den bilen i sin tur hade ett oräkneligt antal fordon framför sig.

Likafullt tutade min bakomvarande medtrafikant oupphörligen på mig. Tut, tut, tuuuuuuuut!


När proppen så småningom släppte kastade han sig ut i den fria filen med ett däcktjut som skulle ha fått Mel Gibson att rodna av avund, passerade mig och gjorde "fingret".

Vad lärde jag mig av det? Ingenting. Jag har ingen aning om vad jag skulle ha gjort för att slippa tut och finger. Vad blev konsekvenserna för min medtrafikant? Ett par liter extra per mil och förhöjd puls.

PS: Jag körde om honom i Hökarängen, inom ramen för rådande hastighetsbegränsning.