fredag 1 juni 2018

Nationalhäxans visdom

Idag den 1 juni presenteras i DN en 65-årig jubilar – Ebba Witt-Brattström.

Ebba, som under hyfsat lång tid varit allmän slagpåse i kultureliten och feminismen, framställs i artikeln DN gratulerar med ett för mig tillfredsställande personligt och nyanserat porträtt.

Bland annat förklarar hon sin syn på feminism. Trots att konstnären Marianne Lindberg de Geer nyligen kallat Ebba W-B för ”som feminist inte trovärdig” tar jag tacksamt emot Ebbas tolkning och känner systerskap och relationell trovärdighet.

Ebba – som har kallats ”nationalhäxa”, blivit karikatyr-avbildad i SvD och levt med släktens minnen av deporteringar och död – känner sig van med att bli avrättad offentligt. Hon har studerat historiska kvinnor i den omfattningen att hon vet hur mycket stryk kvinnor som står ut och upp får.

Men ska det verkligen behöva vara så? Ebba hoppas nu på att hennes barnbarn ska få leva i en värld där hon inte ska behöva bli kränkt och inte respekterad som människa.

Men artikeln tog mig till ytterligare en nivå: förklaringen på meningen med livet. Ebba W-B säger: ”Man är satt till jorden för att göra den bättre.


Visst ger det tröst, mening och lindring att tänka så; att förstå det så. Kraven blir hanterbara.

Hitta din ”fläck”; din kvadratmeter; din vision och arbeta i den. Gör den ständigt lite bättre.


  • Tre leenden mot en medmänniska om dagen. 
  • Ta hand om det du ser som behöver förbättras. 
  • Gör det du förmår, orkar och kan. 
  • Tänk goda tankar, så att de sprids i Världssjälen.

Gör jorden/världen lite bättre så länge du lever. 

måndag 7 maj 2018

Det blir sällan som man tänkt.....

Nu är det snart ett år sedan bloggen uppdaterades. Long time - no see.....

Året som gått har varit fyllt av sjukdom. I början av 2018 fick jag äntligen förklaringen.

Cancer. Detta skräckinjagande ord – fullt av undermening, bilder, smärtor, förruttnelse och död.

Så fick jag det i form av korrupta lymfkörtelceller som nu härjar runt i min kropp. Prognosen för att jag ska bli frisk är god. Men i mitt huvud – och i huvudet på många runt omkring mig – har ändå ordet fastnat – cancer.

Varannan vecka mosar man i mig att mindre kärnkraftverk. De cytostatiska medicinerna gör mig radioaktiv i 72 timmar. Mina tårar, min saliv och alla andra mina kroppsvätskor får inte komma i kontakt med andra människor. Jag tvättar toaletter, förpackar snorpapper, har en egen handduk, separerar min tvätt, låter bli att krama mina barn.

Jag känner mig spetälsk. Jag borde ha en pingla runt halsen.

På den sjunde dagen vilade Gud i sin skapelseprocess. I min process kommer den sjunde dagen med hög infektionskänslighet. Den håller i sig fyra-fem dagar. Under de dagarna är jag inte bara extra känslig för andras bakterier utan också för mina egna. Jag kan få blodförgiftning, säger min doktor.

För att försöka dämpa infektionskänsligheten tar jag sprutor från den femte dagen i processen till den nionde. Sprutorna stimulerar benmärgen att producera fler vita blodkroppar, så att kroppen kan försvara sig mot externa och interna anfall.

Bra tänkt. Men när benmärgen börjar arbeta får jag hysteriskt ont i skelettet, mår illa och blir väldigt, väldigt trött.

Mitt nya Jag är helt annorlunda jämfört med det Jag som varit; som jag själv känner igen. Nu känner jag inte igen mig alls. Den där käcka och stryktåliga projektledaren som hade full koll på allt och alla, som aldrig bad om hjälp, som trots motvind och uppförsbacke alltid orkade lite till – vart har hon tagit vägen? Jag letar och letar – men jag hittar henne ingenstans. Jag sörjer förlusten när ingen ser; försöker låtsas att jag fortfarande är Hon.

Innan jag vet ordet av kommer maj månad att ha lagts till handlingarna. Och jag som på fullt allvar trodde att jag skulle börja jobba (i alla fall deltid) i april.  För mig är nu istället huvuduppgiften - huvudfokus - på att ge mig själv rätt förutsättningar för att ta mig igenom det här.

Jag har lärt mig att det inte alltid blir som man tänkt. Visst har mitt brokiga och krokiga liv bjudit på den insikten även tidigare, men den här perioden har armerat, förstärkt och förtydligat. Jag växer.

Snart har jag blivit vuxen.

lördag 1 juli 2017

Besvikelsernas halvår

Jag ser till min förundran att det är ett halvår sedan jag skrev här i bloggen. Inte ens löftet att lägga upp Mias Julevangelium kunde jag hålla (om det nu var någon som väntade på det). Vad berodde det på, tro?

Jo – faktiskt på att det inte längre fanns kvar. Jag har kastat det i någon av städ-iver-perioderna. Det var synd, för det var himla bra. Jag hade omsatt Betlehems-stjärnan till ljuset från atombomben i Hiroshima och låtit general Truman vara berättaren. J Trist.

Det halvår som förflutit sedan dess känns som ett halvår av besvikelser. Möjligen förmildrar jag beskrivningen i slutet av inlägget. Man vet ju aldrig. Den som läser till slutet får se. J

Man ska ju inte gnälla. Men vad tänker du om det efter att ha läst mina ”milstolpar”?

Januari
Den 20 januari klockan 12 lokal tid svärs Donald Trump in som president i USA. Jag hade aldrig kunnat tro det. Inte ens när valresultaten började strömma in trodde jag på allvar att det skulle hända.

Jag har inget emot Donald Trump. Jag känner honom inte. Det enda jag vet om honom är det medierna förmedlar. Och där har vi ju gång på gång förstått, att det inte är hela bilden. Vi vet att olika medier ger olika bilder. Vi ska vara källkritiska. Jag försöker – kämpar på. Jag är sparsam med hur jag tolkar det medierna skriver.

Men.

Jag har följt den här nissen nu under en tid. Följt hans beslut och hans uttalanden och jag måste nog tillstå, att jag inte begriper hur i hela världen han har kommit dit han är idag. Han är – i min värld – inte riktigt klok. Förlåt en fattig, syndig människa – men jag är så besviken på att människorna i ett av världens största och ”mest utvecklade” demokratiska länder kan sätta en sådan pajas på en så viktig post.

Februari
Min födelsedag gick spårlöst förbi här hemma. Som vuxen borde jag tänka annorlunda, men min inre sexåring gick igång. Ingen present, inget grattis – det var helt tyst. Långt efteråt kom kommentarerna: ”Du sa ju att du inte ville fira”. ”Men du ville ju inte ha någon uppvaktning.”

Ja, ibland kommer konsekvenserna av det man häver ur sig som ett autistiskt brev på posten. Bara att tugga i sig. Kanske lära sig något om sig själv och ha en annan approach nästa år?

Mars
29 mars 2017 ansöker premiärminister Theresa May formellt om utträde i enlighet med EU-fördragets artikel 50. Därefter väntas utträdesförhandlingar under EU-kommissionens ledning kunna inledas ”inom några veckor”. Det här är nog lite som med presidenttillsättningen av Donald Trump. Jag hade nog innerst inne inte trott det. Jag har skrivit tidigare om vad jag tror att Brexit har att erbjuda. Och det är nog egentligen inget bra.

April
Så kommer eländet i Stockholm. En galenpanna med stulen lastbil kör rakt in i människor och dödar fem personer. Flera skadas. Besvikelsen över att ”gammelmedia” lämnat över rapporteringen till spekulativa Flashback och andra är stor. De som misstänkts initialt är släppta. Vad händer nu? Bara de som ”vet” att vi har en islamistisk underground-rörelse i Sverige rapporterar. Ingen annan. Tack för att objektiva medier lämnar över stafettpinnen till allsköns troll. Det känns tryggt inför framtida nyhetsrapporteringar.

Några dagar senare skjuts tre poliser till döds i Paris. Nu blir det total radiotystnad.

Maj
Det fick mig – förutom att häpna över hur olika vi människor tänker omkring begreppet ”nödsituation”- att tänka på backronymer (ett befintligt ord som omtolkas till en förkortning med påhittad betydelse – kanske för att göra det lättare för att komma ihåg).

Just ”SOS” är ett bra exempel. Vi förknippar det sedan länge med betydelsen ”Save Our Souls”. Men egentligen handlar det om ren mekanik – i dåtidens telegrafi var det mer betydelsefullt att hitta en rytmisk signal som gick fort att hamra fram. Tre korta, tre långa, tre korta tecken gick att sända snabbt i en följd. För att vi skulle komma ihåg det sen hittade man på en minnesramsa: Save (S) our (O) souls (S).

Det är ju förstås inte backronymerna som gjort mig besviken i maj månad 2017. Det är människornas allt mer krympande förmåga att förstå sin del av ansvaret som förknippas med våra människoliv. Ramlar dina lösnaglar av – ring inte SOS Alarm. Det kan – i den värsta av världar – innebära att en person som har en pågående stroke inte får en ambulans i tid.

Om vi bortser från backronymerna, skulle vi faktiskt med hjälp av den insikten kunna skapa en ny akronym (googla!): T.E.F.S. (Tänk Efter Före Shithead).

Juni
Jag är ju djurvän. Det är nog de flesta av oss. Men jag har ett – i mitt tycke – särskilt förhållande till djur. Jag gillar nog djur lite mer än människor. En av mina ikoner i det sammanhanget är Jonas Wahlström på Skansen-akvariet. Jag har alltid upplevt honom som balanserad, kunnig och respektfull mot djurens natur.

Så plötsligt läser jag hur han tänker om katter. Han går på fullt allvar ut och menar att katter är ”lustmördare”. Att de ska hållas inomhus under sommarhalvåret för att de äter fåglar och möss. Att vi kattägare är fåntrattar som inte förstår hur våra husdjurs instinkter och behov.

Jag blir helt paff. Vaffan menar karln? Jag har engagerat mig i kattbeteende i flera år och det finns inga som helst belägg för att katten skulle döda för ren lust. Självklart skrev jag en ”rättelse” till Expressen - som som lagt upp intervjun -men det gör ju inte besvikelsen på Jonas Wahlström mindre. Självklart har jag inte fått svar på min "rättelse".

Nu kom känslan "när din idol uttalar sig negativt och okunnigt om något som ligger dig varmt om hjärtat” med ett rungande i kroppen

Ska jag göra som jag tänkte inledningsvis – förmildra beskrivningen i slutet av inlägget? Nej.

Det har hänt många positiva saker under halvåret, men det hoppar jag över just nu. 

fredag 23 december 2016

Nu är det jul igen.....

Hur känns det, tycker jag? Jag vet inte. Jag är tvehågsen; kluven.

Min äldsta dekorerar hela (och jag menar hela) huset med glitter, tomtar, ljus. Jag sitter lite i baksätet och undrar om det verkligen är nödvändigt.

För något år sedan lyckades jag avskaffa julklappsgrejen. I år är den tillbaka igen. Med skiftande nivå på inkomster i familjen är det också skiftande nivåer på klappstatus. Det gör mig (om inte orolig så i alla fall) störd.

Min syster delade ett inlägg idag på Facebook:

”Några tankar när vi går mot Juletid. Det är viktigt att komma ihåg att inte alla ser fram emot julen. Vissa människor är inte omgivna av stora underbara familjer. Några har problem under högtider och övervinns med stor sorg när vi minns de nära och kära som inte är med oss. För många är det första julen utan en särskild som älskade en och många andra förlorade nära och kära vid jul. Och många människor har ingen att spendera dessa tider med och belägrade av ensamhet.
Vi behöver att alla bryr sig, kärleksfulla tankar just nu. Om jag inte ser ditt namn, förstår jag. Får jag be mina vänner var ni än är, vänligen posta denna status under en timme för att ge ett ögonblick av stöd till alla dem som har familjeproblem, hälsokamp, jobbfrågor, bekymmer av något slag och bara behöver veta att någon bryr sig. Gör det för oss alla, för ingen är immun. Jag hoppas få se detta inlägg hos alla mina vänner bara för moraliskt stöd. Jag gjorde det för en vän och du kan också! 💝

Nu är ju inte jag någon ”FB-delare”. Vad budskapet än är, så är jag extremt restriktiv. Det beror inte på rädsla att dela ”fel grejer” utan mer på att jag känner behov av att sålla i mitt FB-flöde. Flödet tjockas på så snabbt, och jag vill veta att det som finns på min vägg verkligen har Prio 1. Så jag väntar hellre en stund och ser vad som ska bli Prio 1.....

Men i Systers FB-inlägg hittar jag några pepparkorn som gör att jag inte är helt säker på att jag gjorde rätt som inte delade. Särskilt påminnelsen om de som förlorats och att många i vår värld är ensamma.

Julen har för mig alltid varit en svår helg - så full av idealbilder att leva upp till.  

I år skrev jag ut på Facebook och frågade vilka som ville fira jul med oss (mig och mina döttrar). Jag såg nu – alltför sent – att en kompis till mig frågat för en av sina kompisars räkning. Jag hade kanske tänkt, att någon av de 284 jag ”känner” på FB hade velat fira med oss, men så var det inte. Jag försöker hitta ett sammanhang där mina ”barn” får fira storhelger med en större konstellation, men det gick inte på det viset i alla fall.  

Nu för tiden vet jag i alla fall att jag inte gillar julen och varför. Julen är ett geschäft som strävar efter att vi ska köpa nya dekorationer, konstiga julklappar som ska lämnas tillbaka i mellandagarna, som ska tvinga oss till tillgjord ”Fanny & Alexander-scener” och som ändå slutar i känslan av tomhet, ensamhet och ekonomisk ruin.

När barnen var små började jag alltid julafton ungefär klockan 12.00 med att läsa julevangeliet – både det bibliska och det ”Mia-iska” (som jag lägger ut på julafton). De tre döttrarna satt som klistrade vid mig och insöp texten. Det kändes alltid bra.

För att det ska kännas bra för mig även nu – idag – behöver jag nog göra en liten recap till vad julen handlar om.

Den allra första julafton vi känner till firades i ett unket stall i Betlehem i nuvarande Israel. Närvarade gjorde Maria (blivande moder till en oäkta son i det gammaltestamentiska judiska riket under romersk tillsyn), Josef (snickare, förlovad med den havande Maria och säkert jättesur över situationen som inte var särskilt begriplig och lättköpt), herdar med minimal boklig skolning, kreatur med behov att daglig skötsel och vise män (med överdriven skolning, abstrakt tänkande och tvivelaktig tilltro till astrologiska spådomar).

Jämfört med det så tänker jag att min jul är lätt att fira.


Glöm inte att gå in på bloggen på julafton och läsa Mias Julevangelium. 

torsdag 17 november 2016

Sprucken emalj-politiskt dilemma

Nu (äntligen eller tyvärr) är vi där; vid punkten jag fruktat; förutspått; envist tjatat om och patetiskt jämfört med 1700-talets Sverige och svenskar. 

Nu kan jag släppa ut den ansamlade och försurade luften ur lungorna – frigöra kraften i diafragma.

Vi förfasar oss över omvärldens brist på empati, människorättstänkande, djurplågeri och allmän brist på värdesättande av liv. Vi svenskar (möjligen nordbor) är ju så bra på solidaritet, omtanke, djurhållning, medmänsklighet. Men tänk hur de är i Indien. I Tyskland. För att inte tala om halal-slakt och grisarna i Danmark.

Och i Iran – där hugger de händerna av folk som stjäl frukt på marknaden. I Kina flår de hundar levande och äter upp dem. Dessutom stänger de in små, levande insekter och reptiler i plastmassa och säljer dem som nyckelringar.   

Äckligt, absolut. Jag har alltid bemött det här med scener ur vår egen historia. Det är inte så länge sedan vi gick man ur huse för att bevittna avrättningar på torgen i våra städer. Kvinnorna satt och stickade, barnen skulle få sig en sedelärande läxa och männen drack öl och hade vadslagning om vem som skulle möta döden som en man och vem som skulle yla som en kärring.

Hur ändrade vi på det? Vad fick oss att bli empatiska och medmänskliga varelser i stället?

Ekonomi. Plånboken. Förbättrade levnadsvillkor. Allmän skolgång.

Vad händer nu? Det jag i min inledning säger att jag fruktat; förutspått.

Ge oss en tid av kärvare klimat, nedåtgående ekonomi, försämrade levnadsvillkor så ska ni se att emaljen krackelerar. Vår korta (mycket, mycket korta) period av altruism och medkännande riskerar att falla i historisk glömska när den individualistiska välfärden sätts på prov. Det behövs inte mycket för att gamarna i oss ska flaxa fram, landa på de mest utsiktsvänliga grenarna och näbbarna vässas till fullfjädrade köttsaxar.

För oss svenskar räckte det med försämrad sjukförsäkring, löpsedlar om fattiga pensionärer, debatter om skolans nedskärningar och tiggare från Rumänien för att vi skulle exponera sprickorna i emaljen och låta oss reclaim:a torgens avrättningsplatser.

Den här gången bevittnar vi inte avrättningar av tveksamt och summariskt dödsdömda tjuvar och banditer av vårt eget hus. Den här gången bevittnar vi – med skanderingar, medborgargarden och löpsedelretorik – utestängandet av människor som flyr från terror och tortyr. Vi stänger gränser för människor som vill överleva inskränkningar i mänskliga rättigheter (trots att vi sätter kråkor och signaturer på FN-resolutioner och konventioner).

Vi gör som (de för några månader sedan så förhatliga) ungrarna. Vi säger nej. Vi stänger ute.
Eller som de ännu inte hatade (för att vi ännu inte upptäckt deras metoder?) bulgarerna – skickar ut medborgargarden för att bokstavligen slå ner människor vid gränsen. Vi delar okritiskt negativa påståenden om dem som kommer hit i sociala medier. Med det skapar vi inte lika mycket fysisk smärta som de bulgariska medborgargardena, men vi skapar lika mycket irreparabla ingångsvärden.

I min plädering här tar jag medvetet inte hänsyn till det faktum att vårt politiska system inte har en aning om hur det ska säkerställa allas bästa i den situation vi befinner oss i. Jag ser och vet att det finns massor av fel, problem och förbättringsmöjligheter i hur vi hanterar det europeiska läget 2016-2017. Det jag tar hänsyn till här och nu är det faktum att jag hade rätt: Det behövs illa lite för att emaljen ska krackelera. För att ytan ska rämna. För att vi ska falla tillbaka till våra mönster från ”den mörka medeltiden”.  

I Bulgarien hävdar man envis att man inte har råd att föda främlingar. Jag kan i viss mån förstå det. Här trängs 64,8 invånare på en kvadratkilometer (att jämföras med 22,1 i Sverige). BNP i Bulgarien är 18 400 USD (jämfört med 424 400 USD i svensk BNP). Bulgarerna har det tufft. Eftersom flera länder i EU inte tar ansvar för flyktingströmmarna, så tänker bulgarerna på hur det blir om alla som släpps in blir kvar i landet. Då utbryter ”rädda det som räddas kan”.

Vad är det som ska ”räddas om det kan” i Sverige; jämfört med Bulgarien? Vår levnadsstandard? Vi har inte råd att ta emot så här många flyktingar, heter det. Och – som jag i början skrev – då tänker vi på den försämrade sjuk- och arbetsmarknadsförsäkringen, de fattiga pensionärerna (som vi inte brytt oss om på flera decennier, trots att de funnits alltid), skolans nedskärningar (som vi inte brytt oss särskilt mycket om trots att det rapporterats i alla f*cking medier i flera, flera år) och tiggare från Rumänien (som vi ändå bara suckar åt och inte lägger en krona på).

I Sverige slänger vi 1,3 miljoner (!) ton mat varje år. Vi köpte 345 000 nya bilar 2015. Vi köper alkohol för 4 000 kronor per person (åttonde plats i världen 2013). Vi semestrar för 12 000 kr per hushåll. Det är mer än alla andra europeiska folk och 34,6 procent av vår disponibla inkomst. Vi konsumerar 16 kilo godis var under ett år – tar vi ett kilopris på 100 kr (vilket inte är orimligt med tanke på att vi köper lösgodis med ett lägre kilopris men styckegodis till ett högre kilopris) blir det en konsumtion på 1 600 kr per år.

Bulgarerna säger: Vi har inte råd att släppa in fler behövande här i landet. Svenskar säger samma sak. Men med våra olika förtsättningar tänker jag att vi nog borde säga olika saker. Men vi säger samma.

Jag tänker som någon på P1 sa under min (i egeninköpt bil och tankad med egenfinansierad bensin) färd till jobbet (eftersom jag inte varit arbetslös mer än 2 månader under tidigt 90-tal) sa: ”Vi kanske måste maka lite på oss i vårt bekväma och arbetsrättsskyddslagstiftade hörn av världen”. I Haninge går man ur huse och protesterar mot att flyktingar ska få plats att bo. De är inte unika.

Låt oss alla ta stickningarna i händerna, fälla upp regissörsstolarna och samla massorna vid gränskontrollerna och bevittna avvisningarna. Låt oss se föräldrarna till barnen med uppgivenhetssyndrom i ögonen och säga: Det här hittar du på för att får uppehållstillstånd. Låt oss sticka roliga strumpor att hänga på lyktstolpar i svenska städer medan människor med ambitioner att överleva klättrar på staket vid gränskontroller i Europa för att komma vidare.

Ny Fader Vår, någon ?
  • Hjälp oss Herre att låta bli att maka på oss i vårt bekväma och arbetsrättsskyddslagstiftade hörn av världen.
  • Hjälp oss att för alltid låta bli att förstå, att vi förmodligen är j*ligt ensamma som art i universum och att vi behöver varandras hjälp för att överleva.
  • Hjälp oss att överleva den dagen vi förstår konsekvenserna av att vi fått hjälp med det ovanstående.


torsdag 10 november 2016

Backa bra - och backa dåligt

När snökaoset lägger sig över Stockholm – då tänker jag att det kan vara bra att backa lite. Vi är så vana att allt flyter på. Klockan si och så kliver jag på bussen, och klockan si och så är jag på jobbet. Klockan si och så åker jag från jobbet, och klockan si och så handlar jag middag.

Vi äter middag tillsammans, och klockan si och så går jag och sover. Så börjar nästa dag med samma hålltider.

Boom! Snön vräker ner, plogbilarna hinner inte fram eller kommer inte fram, 800 000 resande med kollektivtrafiken ställs inför inställda eller försenade avgångar. Perronger fylls av väntande människor – på väg men förhindrade.  Arbetsplatser runt om i länet står halv- eller heltomma. Barn står utanför fritidshem där ingen personal tar emot. Nattpersonal på sjukhus och sjukhem får fortsätta sina 10-timmarspass i väntan på någon som kan lösa av. Någon som får gå till jobbet 2 mil för att inga bussar går. I bästa fall på oplogade gång- och cykelbanor - i värsta fall (där gång- och cykelbanor saknas) på motorvägarnas kantbanor.  Likväl går de. Till jobbet. För det ska man. Om man inte är sjuk.

Norrlänningarna gör narr av stockholmarna så fort vintern kommer. Det de inte tänker på är att i Stockholmsregionen är det miljoner på- och avgångar i kollektivtrafiken som måste fungera. Om bussen inte kommer i Jukkasjärvi drabbar det 20 personer (*överdrift*). 15 av dem får skjuts av grannen som har ett terrängfordon. Fem går hem. I Stockholmsregionen finns inga terrängfordon och inga ”grannar” som fiskar upp de hundra tusentals människor som står vid hållplatserna i det flera hundra mil långa kollektivnätet. Skratta bara – walk a mile in my shoes.

Jag tänker att det är bra. Bra att förstå, att det finns sådant som bestämmer mer än vi och våra klockor – våra scheman. Vi har fått för oss att vi styr över våra liv och vår tid. Styr över ljus, mörker, sinnen och rotation.

Up yours, säger en så trivial funktion som snö, blåst och regn = väder.

Men – det är väl ett sätt att backa bra? Ta tillbaka det ursprungliga – förstå att vi är en del (en liten del) av ett större sammanhang. Att vi inte kan styra allt, utan behöver förlita oss på att naturen och livet går sin väg, och vi ska förstå att följa med på ett konstruktivt sätt. Eller hur? Det finns en bonus i det. Mindre prestationsångest, mindre stress, mer förnöjsamhet, bättre karma.  Bättre resursutnyttjande – att försöka styra över något man inte rår på är bara att elda för kråkorna: blå rök och andtäppa.

I detta stockholmska snökaos vaknar jag upp till ett annat slags ”backa”. Som inte är fullt så bra.
Jag känner mig trumpen, skrev Thomas på Facebook. Jorå, s’att.... Vi har idag beskådat ett tillbakabackande som känns riktigt o-bra. Tillbaka till forntiden.

En av den moderna tidens stormakter har idag röstat fram sin ledare för de kommande fyra åren. För att vara ledande i utveckling, militaria, rymdforskning, teknologi, elektronik, medicinsk teknik och litteraturvetenskap så känns valet något obskyrt. Ledaren för denna nations kommande period är en man som till exempel anser att:

  • Landets gränser ska stängas
  • Religionsfrihet är att misstänkliggöras
  • Kvinnor har en bestämd (men låg) plats i hierarkin
  • Hårspray går före klimatavtal
  • Utlänningar begår våldtäkter
  • Aborter ska bestraffas
  • Sjukvård inte ska vara subventionerad
  • IS försvinner om man bombar civila i Syrien (alternativt att alla syrier är IS-anhängare?)
  • Ingen ska behöva betala skatt
  • Man inte behöver reagera om det i auditoriet ropas ”Döda Obama!” när man själv håller ett anförande
  • Homosexualitet är ett val - det går att ändra med hjälp av terapi
Det är också ett sätt att backa. Tillbaka till Sverige på 1700-talet, när man gick man ur huse för att se avrättningarna på torget i staden. Eller 1930-talets Tyskland. Eller 2000-talets Yemen.  Eller det vi kallar medeltiden – den svarta.

Inte så himla bra? Backa dåligt?

Det enda ”backar” i det perspektivet jag just nu tycker känns bra är 2 backar IPA och ” Ta tillbaka det ursprungliga” (tvättbräde, potatisland, sömn vid mörkrets inbrott, sagor och sång vid lägerelden, tacksamhet för dagen och bön för egen och andras välmående).

Jag känner mig också Trump-en, Thomas.

måndag 25 juli 2016

Sopor och åderbråck

I morse var jag arg. Och ledsen. Muskelreumatismens och diskbråckets följder har den senaste tiden visat sig på riktigt. Jag har ingen styrka alls i kroppen. Jag föll illa förra veckan och resultatet sitter i fortfarande. Vänster armbåge är trasig, knäna värker. Det sticker i båda armarna – det känns som om händerna är fulla av små, små kaktustaggar. Som inte går att få bort – eftersom de inte finns..... Jag känner mig för första gången på den här sjukresan rädd. Det är som att kroppen håller på att stänga ner. Jag förlorar förmågor som jag behöver för att kunna fortsätta leva det liv jag vill leva. Rädslan överrumplar mig – den känns främmande. 

Det är mycket varmt ute. Vi har ett gigantiskt och infernaliskt getingbo vid altanen, så vi kan inte vara ute. Även det sörjde jag i morse – de sista varma veckorna på semestern måste tillbringas inomhus (i princip).

Så värkande och trasig gav jag mig av för att handla – förråden måste ju fyllas på. Jag har inte på trettio år gått i shorts – mina åderbråck och operationsärr är inte till allmän beskådan. Men idag – i trettiotre plusgrader – gav jag detta blanka tusan. Jag slirade iväg i lårkorta brackor.

En smutsig, mager uteliggare som letade i sopkorgarna utanför ICA Kvantum tittade upp när jag kom. Hans fårade ansikte uttryckte avsmak under det halvlånga, fetstripiga håret som hängde ner som trasiga gardiner över panna och axlar. Han rätade på sin kutiga lekamen och sa:

Du borde inte ha shorts, när du har så vita, ådriga ben!

Först fick jag en klump i halsen och tänkte svara något snäsigt. Men så tittade jag en gång till och svarade:

Så bra att du i ditt nödställda och nerkörda tillstånd fortfarande har ork och lust att titta på kvinnors ben – precis som om du fortfarande var den man du en gång var.” Så log jag milt, nickade till avsked och gick in för att handla.

Efteråt kände jag mig värdefull. Att jag i mitt nödställda och nerkörda tillstånd fortfarande har ork och förmåga att svara elakt men respektfullt på dumheter – det gör att jag vet att jag har min intellektuella kapacitet i behåll.


Just nu är det viktigare för mig än att ha de fysiska förmågorna intakta. 

Just nu. 

söndag 10 juli 2016

Vardagsröra eller diagnos?

Då och då betraktar jag mig själv och mitt beteende, och jag försöker förstå hur jag fungerar: är jag en cool multitask-are eller har jag bara ingen ordning på mig? Så här kan det se ut:

Klockan är 10.30 lördag förmiddag. Jag ska ta hand om tvätten som ligger i torktumlaren i tvättstugan.

När jag kommer in i tvättstugan märker jag att det luktar konstigt. Jag tänker att det måste vara avloppet.

Jag tar bort avloppssilen. Njae, därunder är det ganska städat. Hmmm. Då tänker jag att det kommer från någon av återvinningslådorna. Plast – check. Metall – check. Kartong – check. Tidningar – check.

Men jag fastnar i reklamen som ligger där. XL Bygg kör en drive med impregnerat trallvirke för 9 kr löpmetern.

Jag går ut till staketet på framsidan av huset, mäter överliggaren som behöver bytas ut och konstaterar 1,5 + 2,71. Går in och skriver upp det i anteckningssidorna i min kalender.

I kalendern hittar jag en utbetalningsavi som bara kan hämtas ut på vissa ställen, bland andra ICA Maxi. Vid ICA Maxi finns ett systembolag. Kollar igenom mitt vinställ med tolv hyllor - och upptäcker tre tomma hyllor.

Jag går in på Systembolaget.se och kollar efter nya konstiga viner som jag kanske vill ha i hyllan (om de har fina etiketter).

Sedan åker jag till ICA Maxi och hämtar ut pengarna från utbetalningsavin och går på Systemet och köper tre flaskor vin med fina etiketter. Därefter tar jag mig till ByggOle och köper de meter trallvirke som behövs.

Väl hemma stoppar jag in vinflaskorna i vinstället och byter sedan överliggare på staketet på framsidan.

När jag sent omsider packar upp matkassen från ICA Maxi hittar jag en glass som har smält under tiden jag bytt överliggare. Jag hittar också en pocketbok jag köpt utan att veta om det - eller i alla fall utan att ha reflekterat över det. Jag tar den och sätter mig ute på altanen och läser.

Katten ligger bredvid mig och somnar till. Jag upptäcker efter en stund att jag också somnat till. Då messar jag min vän Eva och kräver in henne på eftermiddagskaffe (för att jag inte ska sova resten av dagen). Hon kommer som ett skott.

Vi fikar till klockan 17. Då går hon hem och lagar mat. Själv är jag inte hungrig och vill egentligen inte äta, men vet att klockan menar att det är middagsdags. Jag dricker ett glas vitt vin och äter rökt kalkon.

Kalkon – ger associationen ”djur”: Det är dags att ge kaninerna mat. Det är ganska dåligt med hö i stallet, men jag gör färdigt. Jag går sedan upp i garaget för att kolla om det finns mer hö där. Det gör det inte, men däremot hittar jag ett antal verktyg som ligger på platser där de inte ska ligga. Jag möblerar om i garaget så att jag kommer åt de platser där de ska ligga.

På vägen tillbaka till huset ser jag att grinden till trädgårdsförrådet är öppen. Jag går för att stänga den, men finner mig snart stå och gå igenom vilka blomkrukor som ska vara kvar och vilka som ska kastas/bytas ut.

Åskan dundrar runt huset och regnet vräker ner. Katterna surrar runt benen. Jag har så klart glömt köpa riktig mat (det vill säga Bozita), så de får skitmat (Whiskas med sås).

När jag ska slänga den tomma kattmatsförpackningen i återvinningslådan för plast, går jag ju in i tvättstugan. Och där luktar det konstigt......

Vi är nu alltså tillbaka till klockan 10.30. Nu inser jag att det enda konstiga med lukten i tvättstugan är att katterna varit i bajslådorna. Jag städar ur dem, och - voila! – problem solved.

Men sen ser jag ju, att tvätten i torktumlaren ligger kvar. Det känns som om jag tagit mig från punkt A till punkt A - men via hur många andra punkter som helst. Dessutom utan att ha löst den initiala uppgiften.....

Vi lever i ett "Diagnosernas Tidevarv". På gott och på ont. Att vara olika är bra – det ger större perspektiv på livet. Att leva i en värld där det bara finns ett sätt att lyckas fungera i vardagen; bara en form på hålet som alla olikformade manicker ska stoppas in i – det är inte bra. Det är så många människor som blir blåslagna i försöken att komma in.

Jag tänker inte bekymra mig om hurvida jag har en diagnos eller "bara" en allmän svaghet att hålla fokus. Min tolerans över mitt splittrade beteende har ökat med åren. Jag tycker nog också att gemene man i allt större utsträckning har förstått, att det finns olika sorters människor med olika sätt att göra saker på och olika behov för att kunna göra det.

Det allra viktigaste ”goda” är nog ändå att olika behov har blivit en punkt på den politiska agendan. Visionen att  "hålen" som vi ska bankas ner i ska finnas flera olika former - anpassade efter våra former och behov - är av stor vikt för oss alla - med eller utan diagnoser.

Att den framväxande politiska agendan hittills är väldigt mager och eftersatt – det är ett alldeles eget inlägg.

torsdag 7 juli 2016

Värdeskalor, djurplågeri och mandat

Ibland tänker man över sina åsikter – eller rättare sagt sina bristande insikter.

När jag var ung och reste i Asien såg jag vid ett tillfälle en djurambulans parkerad på en bakgata i Calcutta. Tänk er bara begreppet ”bakgata” i Calcutta. Hela staden är ju en gigantisk och bortglömd bakgata, sett med västerländska ögon i ett globalt utvecklingsperspektiv. Jag vet att jag reagerade väldigt starkt. Tänk att resurser kunde läggas på en djurambulans, när människor bokstavligen låg och dog svältdöden på trottoarerna.

Många år senare såg jag en dokumentär om viltvårdarnas arbete i afrikanska nationalparker. En viltvårdare som skjutit ihjäl en tjuvskytt sa: ”Vem har bestämt att en människas liv är mer värt än en noshörnings?

Detta fick i sin tur mig att grubbla över de människor som förfasar sig över djurplågeri med tanken att det som börjar med en katt kan sluta med en människa. I mina öron skorrar det.

För återigen handlar det om att förlusten av människoliv är det högst värderade; det fasansfulla; det som inte får ske. Att djurplågeri som eskalerar är en risk för människans liv och hälsa.

Den tanken väckte i mig en insikt, tror jag. Insikten att det är vi människor som genom ett kommunikativt övertag tar makten att bestämma och besluta för alla andra arters del.

Så har vi ju också behandlat varandra - inom den mänskliga arten. De med det kommunikativa övertaget har beslutat och bestämt hur de andra ska tänka; hur andra med olika utgångspunkter ska ses; hur tungt vem ska väga på den kulturella och samhälleliga vågen.

Jag repeterar: inte de som av någon gudom eller evolutionär kraft fått mandaten att besluta och bestämma – utan de som har det kommunikativa övertaget.

Att ha/få ett kommunikativt övertag är givet av en viss social kontext; ett visst sammanhang. Det har verkligen varierat genom tider och kulturer.

Under en tidig period i mänsklighetens historia hade vi inga ”globala bestämmare”. Små familjegrupper levde isolerade och mötte andra vid ett fåtal tidpunkter. Däremellan vandrade de mellan bärbuskar och fångstplatser. I mötena gick ingen säker – djur eller människa. Inget liv var förmer än det andra. Bara territoriella, ekonomiska eller försörjningsrelaterade hänsyn togs.

Grupperna blev allt större. ”Behovet” av styrning blev alltmer påtagligt. Under den historiska resan tog sig allt fler mandatet att vara de som hade det kommunikativa övertaget – baserat på pengar, status och självutnämnd makt.

Det där abstrakt identifierade ”behovet”; det självutnämnda mandatet – det har präglat hela mänsklighetens moderna historia. Och vi sitter där än – all kunskap och utveckling till trots.

Jag tror inte ett ögonblick på att Gud menade att hans olika skapelser ska ha olika kronvärde eller väga olika på Den Yttersta Vågen. Jag tror inte ett ögonblick på att evolutionen avsett vissa arter att puttas längst bak i kassakön eller klassas som fjädervikt i jordens ringside fight.

Någon tog på sig den domarmakten; i en viss tid; i en visst kontext; i en viss miljö och tidsanda.

Det som är så bra med det är, att vi kan ombestämma. Vi kan ta bort den makten från de som har tagit den.

Från och med vårt ombestämningsbeslut (i morgon?) så betyder inget liv mer än något annat liv. Ingen äger makten att väga, värdera eller agera.

Alla är allt för alla.

lördag 2 juli 2016

Erfarenhets tröttma och de franska små grodorna

När jag var riktigt ung saknade jag – som de allra flesta riktigt unga – tillräcklig erfarenhet för att veta hur jag skulle agera på de orättvisor jag såg runt omkring mig.

Däremot reagerade jag. På allt. Lika starkt. Jag tyckte det var en mänsklig plikt att reagera och
berätta det för världen. Jag spred ilskans budskap så ofta och så långt det var möjligt. De vuxna som slagit sig ned i TV-sofforna och mildrats i sina reaktioner fick höra den bistra sanningen från fröken Borg: De hade blivit känslomässigt döda; tagit ner skylten; svikit sina ideal; svikit världen.

Någonstans i dessa utgjutelser fick min far nog. Han sa: ”- Du måste lära dig att tygla ditt humör.

Naturligtvis blev jag arg – vad annars? Dock var hans argument för detta skapligt övertygande; jag förstod faktiskt att han hade rätt. Konsekvenserna av mitt missionerande (och sättet jag missionerade på) förtog liksom budkapet. Ingen lyssnade – alla blev trötta.

Nå. Jag följde min fars råd och arbetade hårt för att tygla mitt humör. Jag har bitit ihop så länge, att tandtrollen riskerar att få vattenplaning om de kommer i närheten av molarerna.

Nu har ju tiden gjort sitt. Nuförtiden är jag av erfarenhet, ålder och trötthet betydligt mer nyanserad (avslagen?) i mina reaktioner. Det blir väl så för de flesta.

Men ibland sticker det till i magtrakten (trots att den numera är ordentligt inbäddad i ”farlig fetma”). Det händer främst när jag (trots att jag dyrt och heligt har lovat mig själv att låta bli) går in och läser kommentarer på artiklar i nätpressen och på sociala medier av olika slag.

Jag har länge läst isländsk litteratur – deckare, naturskildringar och mytologi – men haft ganska få att diskutera Island med. Nu plötsligt läser jag ”Island” överallt. Så har det aldrig varit tidigare. Det är ju till och med så illa, att en stor del av den svenska befolkningen inte ens känner till att Island är en del av Norden men inte Skandinavien - och absolut inte varför det är så. Men nu svämmar Facebook-statusarna över av kärlek till Island. Hur kommer det sig efter århundraden av ignorans?

Fotboll. Sverige åkte ur, svenska spelare skälls ut i pressen och i Facebook-statusar, men hoppla! Det är ju en svensk som leder det isländska laget. Jamen då så. Lite ära ska väl vi som nation då kunna tvinga ut ur situationen.

Då sticker det till i den tidigare nämnda magtrakten. Jag vill ställa mig på barrikaderna och skrika: ”Ni vet inget om Island! Inget om Hangikjöt, lukten av kokande torkad fisk som ligger tät över stad och land, inget om Hákarl – ruttet hajkött som intas tillsammans med brännvin. Man kan väl inte på riktigt älska någon man inte vet något om!

Tack och lov. Det är nu min ”erfarenhet” kickar in. Det är nu jag inser, att det vet ju inte jag heller. Jag har ju bara läst om Island. Jag har aldrig varit där. Då gör min hjärna en ko-vändning: jag får älska Island på mitt sätt och de yrvakna fotbollsnissarna får älska Island på sitt sätt.

Lite tvärtom är det med reaktionerna på andra typer av inlägg – men vänta nu: det här har ju jag erfarenhet av; det här kan jag mopsa upp mig inför...

I Haparandas nyhetsflöde förmedlas att en kvinna blivit misshandlad. Signaturen ”Ingen rök utan eld” kommenterar den 23 juni klockan 07:14 (morgonpigg rackare som hänger på kommentarsfältslåset direkt):

Dom flesta brott som görs är drog och alkoholrelaterade och dessa gärningsmän/kvinnor ska inte belasta psykvården!!, ge dom kännbara straff istället , och dra ner på standarden i våra fängelser så det inte bara blir en hotellvistelse på skattebetalarnas bekostnad.

Nu sticker det till igen. Jag vill kasta mig över kommentarsfältet och svara:

För det första gör man inte brott – man begår dem. För det andra ser jag ingen källhänvisning till påståendet att de flesta brott är drog- och alkoholrelaterade (skribenten har inte heller något bindestreck efter ”drog”...).  För det tredje förstår jag inte varför det finns två (2) utropstecken efter ”psykvården”. Dessutom börjar inte skribenten med stor bokstav efter utropstecknen. Sen vill hen också att vi ska sänka standarden på våra fängelser så att det inte blir en hotellvistelse. Jag tror inte skribenten varit på ett svenskt fängelse. Det har jag. Jag har jobbat på Kumlaanstalten som plit. Jag kan gå i god för att det inte är en hotellvistelse.

Eller – om man jämför med fängelsestandarden i Thailand eller Colombia, så blir det ju kanske en annan sak. Men hela den svenska strukturen har ju en annan standard än den thailändska eller colombianska. Eller menar skribenten att vi (som vanligt) ska plocka russinen ur kakan: svensk standard på sjukvård, räddningstjänst, äldrevård och all annan offentlig sektor – utom just kriminalvården? Där ska vi ha en standard att jämföra med - vilka då? Kenya? Colombia? Thailand? Kina?

Hur gör vi med gränslandet ”Rättspsykiatri”? Om någon slagit ihjäl en medmänniska men bedöms ha huvudet fullt med bruk – ska hen även då ha Colombia-standard? In i en gemensam fyra-kvadratare med halm på golvet och fri tillgång till råttor, mögel och fukt – à la svensk medeltid?
 
Tack och lov. Det är nu min ”erfarenhet” kickar in. Det är nu jag inser, att det inte är lönt att lägga ner energi i att svara. Skribenten kommer inte att förstå; kommer inte att tänka efter; inte se det större sammanhanget.

Nästa stick i magen kommer av det faktum att midsommar har passerat – med det sedvanliga
svenskhetsuppsvinget. Aldrig blir vi så svenska som när det gäller idrott, och den helg på året som vi kallar midsommar. Då bubblar det i svenska bröst och hjärtan. För inget rör våra svenska själar så, som bilden av den högresta majade stången, där familjerna skuttar runt och leker tillsammans. Att pappa sedan (bakom kulisserna) super skallen i bitar och ger morbror Hans på käften; att åttaåringar plockar undan flaskor för att grannarna inte ska se hur mycket föräldrarna tryckt i sig; att hela släkter blir osams; att onyktra drunknar; att ekonomier går i putten – det är väl också bara svensk tradition?

Trots sticket i magen går jag inte ens nu in i kommentarsfälten. Jag vet att det inte lönar sig. De som har bestämt sig för att allt svenskt är hotat kommer inte att bry sig om vad jag säger. Det enda jag tänker då är, att folk är illa fostrade; illa pålästa; okunniga om vad som är det svenska.  Vi skulle behöva ha Fredrik Lindströms ”Tänk om” som undervisningsmaterial; byta ut merparten av det svenska undervisningsmaterialet kanske?

Visste du ens att det svenskaste av allt – ”Små grodorna” – egentligen är en från Frankrike importerad grenadjärmarsch - ” Chant de l’oignon”? Engelsmännen hittade sedan på en om fransoserna nedsättande text till visan: ”Au pas, grenouilles!” (”I takt, grodor!”).

Det är inget fel i att värna om det egna landets kultur och traditioner. Det är inget fel i att vara orolig för att negativa förändringar ska ta över. Men vi ska inte blanda ihop det med födsel och ohejdad vana. Vi har inga långtgående svenska kulturbegrepp eller traditioner. Vi är ett lapptäcke av folk, traditioner och kulturer. Det har vi alltid (faktiskt alltid) varit. Däremot är det rätt att reagera inför det vi har idag. Vi är många som inte vill se det vi har idag gå förlorat.

Men blanda inte ihop det med något påhittat arv från ”jättelängesen”. För det finns inte. Var glad och tacksam för det vi har idag. Låt oss värna om det. Låt oss värna om möjligheten att utveckla det ännu mer.

Kanske med hjälp av externa influenser. Precis som vi i Sverige alltid gjort – och som visat sig vara ett vinnande koncept.

Är du nöjd nu, pappa Hugo? Visst har jag tyglat mitt humör? Nu bloggar jag ju bara lite så där spetsigt – utan att gorma och skapa konflikt... :)

Eller är det kanske ett illavarslande tecken på "fat-and-lazy"; bekvämlighet? För det vet jag med all bestämdhet att du inte skulle ha önskat.... :)