Katastrof

Enligt ”säkra källor” kommer ordet ifrån grekiskan och betyder ”omstörtande”.  Wikipedia tycker att det betecknar:

En olycka som berör en stor mängd människor eller ödelägger stora materiella värden. Exempel på katastrofer är jordbävningar, fartygsolyckor, vulkanutbrott, skyfall, översvämningar, tågolyckor, tsunamier och oljeutsläpp.

Melodifestivalen utgår därmed som möjlig katastrofkandidat. Här ödeläggs inga materiella värden, om jag tolkar det rätt. Ödeläggelsen handlar mer om kulturella, immateriella värden. Och de är subjektiva, tolkningsbara.  Så Melodifestivalen är ingen katastrof – bara skit i allmänhet.

Jag såg idag från söndagssoffan en dokumentär i TV4 Fakta om en katastrof i Venezuela.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jordskreden_i_Vargas_1999

Den händelsen presenteras i filmen som den värsta naturkatastrofen i Sydamerikas historia – den värste i världens moderna tid. Ekonomiska värden för 256 miljoner dollar förstördes. Hur man ska räkna de humanistiska och etiska värdena har ännu ingen kommit på. Över 130 000 människor saknas – en tredjedel har befunnits döda per identifikation. Fortfarande står husskeletten på rad i de avlägsna bergsbyarna och människorna flyttar tillbaka, bara för att varje dag gå fram och tillbaka över de lerlager som troligen gömmer och begraver deras grannar och familjer.

Om detta har jag som svensk hört – ja, du gissar rätt: - ingenting. Det krävs en sunkig soffsöndag med fjärrkontrollen omedvetet flöjtande kors och tvärs för att jag ska få se.

För att ytterligare höja livsglädjen tittar jag ikväll på SVT2 – Tsunamins barn. Det jag undrar över är, hur tidigt – och hur – asiatiska barn lär sig le när de tänker på och pratar om händelser som skulle ha fått en europeisk vuxen tjur till man att bryta ihop?

I mina svenska tidningar domineras rubrikerna av två perspektiv: en ilsken, ego-kastrerad Danny som far ut från Melodifestivalfinalen med ett tydligt tarmavtryck och en separerad statsminister, som – till min förmodade förskräckelse – fortfarande bär sin vigselring.

Jag är en fullblodskommunist, men jag tror att både Reinfeldt och jag hellre skulle gräva lera i Venezuela om det skulle hjälpa någon ur den totala apati som uppstått sedan lervågen 1999, än att gräla över Dannys chanser vs Loreens i Baku-finalen.

Så det så.

Efter Melodischlagerfestivalen

Rubrikerna i nyhetsflödet handlar till 99,99 % om Melodischlagerfestivalen. Jag såg den tillsammans med min yngsta och min äldsta dotter.


Nerhasade i soffan tog vi oss igenom större delen av infernot. Med alla klassiska och förväntade kommentarer. Allt från ”- Men vad har hon för kläder på sig?” till ”- Jag hade aldrig tackat Ja till det här om jag varit honom/henne”. Ja, ni vet själva hur det brukar låta.


 Jag är ingen kultursnobb. Jag har inte första tjing på vad som är ”bra” eller ”dåligt”. Det enda jag går på är vad jag själv känner river i inälvorna när jag hör det. Och det var mycket (MYCKET) länge sedan det kändes något alls när jag hörde den här typen av musik. Ni som läst tidigare vet att de som går sin egen väg, gör något som kommer från deras hjärtan oftast framkallar den typen av reaktion hos mig – Pontare och DiLeva till exempel. De enda bidragen denna gång skulle möjligen kunna vara Björn Ranelid och Top Cats. Men med viss reservation för Ranelid – var det hjärtat eller egot?

Men strunt samma. Denna gång – detta år – blev behållningen inte alls något som hade med musiken att göra. Det hade helt med pausunderhållningen att göra. Sarah Dawn Finer var sitt allra bästa Jag och fick mig att tappa andan med sin gestalt (Varför tillverkar Gud så vackra kvinnor? Är det för att vi andra ska smälta ner och dö?). Helena Bergström och Ana Gina gjorde några sketcher och kommentarer som fick mig att tappa all kontroll, all polityr och all fattning. Ett urval:

Vem?	Vad?	Kommentar
Helena Bergström som överklassdam	”Schlagerbög – men det är ju självklart. Det är ju som att säga ”kort dvärg!”	Jamen  – underbart! Alla dessa självklarheter.
Helena Bergström som träningsoverallklädd medel-Svensson	”Mitt sexliv är som en schlagerlåt – 3 minuter lång och har man tur kommer det en tonartshöjning i slutet.”	Om man känner igen sig? Jodå… Tur att tonartshöjningen kommer då och då. Annars hade jag varit en bitter liten människa…
Helena Bergström som träningsoverallklädd medel-Svensson	”Mitt kärleksliv är av den arten som sällan kommer till 2:a chansen……”	De har en tävling på svt.se som heter ”Tredje Chansen” också. Jag tror inte ens jag skulle kvala in där….
Ana Gina i Green Room	”Baku – det låter som en spennande matrett (på stockholmsaccent)….!”	Gina kan exponera ignorans utan det blir patetiskt. Bara riktigt kul!

 Själv sitter jag hela eländet igenom och undrar varför jag tittar. Varför jag ens lägger tid på det här. Och plötsligt händer det. Jag inser varför.

Jag behöver nåt att gnälla över. Därför tittar jag. Det finns säkert 100 tjusigare anledningar, men jag har ju som ni vet aldrig varit mycket för att krångla till det.

Det är så enkelt. 

Kråkguld

Guldglänsande mineral, ofta pyrit - svavelkis – glimmer. Mineralen kan förväxlas med guld och kallas också ofta för kråkguld eller kattguld.

Något som kan förväxlas med något av högre värde, med andra ord. En lägre form av substans, intill förvillande lik något av högre värde.

Kråkguld.

Hur många gånger i en människas liv gräver hon inte upp ”kråkguld” utan att förstå, gläds åt fyndet, förvarar det på en trygg plats och återkommer till det med en öm tanke och ser på det med en känsla av samhörighet och ansvar?

Jag gräver ofta upp kattguld och tror att det är något helt annat. När jag upptäcker vad det egentligen är, reagerar jag alltid likadant:  – ”Vad gjorde jag för fel?”

Någon gång då och då gräver man upp något annat. Människor som är sig själva, som svarar på att man ger ut av sig själv, som själva ger ut.

På platsen där kråkorna vänder - där ligger mineraler och glänser, och när man vänder på de glimmande bitarna, så visar det sig inte vara kråkguld.

Kattpsykologi

Vår katt, en halvårsgammal hane, är en mycket pratglad liten herre. Han snackar hela tiden om allt möjligt. Det är stundtals lite svårt att veta exakt om vad, eftersom vi inte förstår varandras språk.

En annan uttröttande egenskap han har, är den väldiga aptiten. Mat i alla former, vid alla tider på dygnet och under vilka förutsättningar som helst, är hans melodi. Får han inte det, så talar han på ett mycket övertygande sätt om att vi är elaka människor som låter honom långsamt svälta ihjäl.

Nå, så var det då halvårskalas. Det firades i fredags med en tur till veterinären, där han fick en grym tatuering i örat och sin första kattpestvaccination. Som bonus avlägsnades också de ädlare delarna av hans fysiska mandom.

Märkligt nog så uppskattade han inte alls sina halvårspresenter. Det verkade faktiskt inte som om han ens förstod hur djupt vår omtanke går, och hur generösa vi varit. Han surade.

Total tystnad utbredde sig i hemmet. Inte ett pip, inte ett mjau – ens i den mest kortfattade versionen – kom över hans hårt åtstramade kattläppar. Mat lockade inte – varken under fredagen (vilket kan vara förståeligt efter narkos och allmän skrämsel) men heller inte under lördagen eller söndagen.

Så här i efterskott kan jag se en förändring. Kulorna borta – kommunikationen borta. Kulorna borta – aptiten reducerad.

Det här anstryker en tråd i min hjärna - att detta faktiskt påminner mig om kvinnligt/manligt beteende. Flera män i mitt tidigare liv stämmer in på det här till viss del. Under de perioder de inte upplevt ha fått sin manlighet bekräftad, så tiger de. De tiger ihjäl sin vardag, sina sociala kontakter och sina eventuella nya relationer. De börjar göra annat än njuta av fredagsölen och majschipsen, oxfilén och pommes Chateau med persiljesmör. De börjar träna, eller dansa eller samla vapenrepliker. De tränar, dansar och samlar först lite, sedan lite till och till slut vill de bli bäst i klassen. De väljer bort sina nya flickvänner för att svettas, dansa och samla med nya kamrater (läs: kvinnor) i träningshallar, dansarenor eller föreningslokaler 24-7. Så spricker de nya förhållandena och de upplever sin manlighet hotad, och så börjar cirkeln om igen.

Eller så kan man se det ur ett rent allmänmänskligt (eller allmänanimaliskt) perspektiv. När vi upplever vårt innersta ”Själv” hotad – kastrerat – då tystnar vi. Vi surar, deltar inte i det sociala spelet, vi ”äter” inte. Vi tar ner kommunikationskanalerna.

Det har jag sett alldeles för många gånger – inte enbart med x-en då, utan också på arbetsplatser och i skolor. När någon stampar på våra ”kulor” – då stänger vi ner. Eller också svara vi med en intensiv attack för att återvinna den förlorade potensen. Lite som Adolf Hitler och Joseph Stalin – impotenta och oroade av sin alltmer utvecklade paranoia beslöt de (av olika skäl måhända) att attackera sin omgivning.

Nu tror jag ju inte att någon av mina ex eller arbetskamrater med ”kulorna i kläm" skulle anordna utrotningsturnéer eller pogromer – det jag menar är att upplevelsen att få sin identitet avskalad, fimpad och undervärderad förvandlar oss, ger oss andra uttrycksvägar och andra förhållningssätt till tillvaron. Oftast inte till det bättre – eller ens till något för framtiden utvecklande. Oftast ger det oss bara Bad Breath i slutänden. Men det ser vi inte när vi är mitt i kaoset. Då ser vi bara att vi gör något för att utveckla oss ur dödläget, återupprättelse och odefinierbar hämnd.

Själv behöver jag just nu bara ett riktigt bra och materialfast baseball-trä, en mörk och avskild gränd och en nypa tur för att lossa mina ”kulor” ur klämman.

Nu har katten mosat i sig en halv påse ”hjärta och fasan”. Han kanske är på gång igen? Hur är det med matte, tro? Nja, hon kan nog inte komma upp på banan med hjälp av "hjärta och fasan", men kanske med lite kli under hakorna....?

Ger det - eller tar det - energi?

I Grönköpings Veckoblad läser jag följande notis:

EN STÖDGALA
för Greklands lidande finansdepartement hölls sistlidna lördag i Brylunda lada med deltagande av ett flertal lokala musikgrupper. Behållningen från galan, 382 kr, kommer oavkortad att inväxlas till eurovaluta och sändas i rekommenderat brev till den nödlidande institutionen.

Ja, vem har sagt att det är lätt att hjälpa?

De säger att man får energi av att hjälpa andra, se hur andra människors bördor lättar, och det är säkert sant.

Men ibland undrar jag om man  egentligen inte bara blir trött…?

Empati och emalj

Jag läser i DN idag att världen är fredligare än någonsin. Enligt artikeln handlar det om en civilisationsprocess som tagit mycket lång tid, men stadigt vunnit mark sedan upplysningstiden under 1700-talet.

Det tycker jag verkar rimligt. Under 1700-talet var vi här i Sverige otroligt blodtörstiga. Eller kanske i avsaknad av det vi i vårt tidevarv betraktar som empati. Jag har alltid tänkt att det är polityr, emalj – som flagnar när vi får det sämre.

Jämför jag med inställningen till andra liv, både människor och djur, som finns i världsdelar med människors överlevnadsproblemtik, så får man tänka ”out-of-the-box”.

Maslow – den gamle rackaren – var medveten om hur det funkar. Har man inte vatten, värme och mat så kommer empatin på skam. Först när man klättrar en bit upp på trappan (behovshierarkin) så klipper förmågan att känna med andra in.

Skulle vi få ett elände Majoris här i Sverige, så skulle vi åter sitta på åskådarplats och sticka tröjor medan hängningarna och stupstocksaktiviteterna föregick på Stora Torget.

Det känns lite som en upprättelse - en bekräftelse – över att jag inte har varit helt ute och cyklat i min amatörteori. Enligt artikeln var ett avgörande steg när statsmakten fick våldsmonopol. Det ledde så småningom till att de privata vendettorna och klantänkandet upphörde, och till likhet inför lagen. Alltså – bara staten får banka på sina medlemmar – privatpersoner göre sig icke besvär.

Andra faktorer var fri handel, fritt utbyte av idéer, växande levnadsstandard, utbildning – allt har bidragit till att tämja vår inre djävul och frigöra den mänskliga naturens "bättre änglar" som Lincoln uttryckte det. Alltså: När vi börjar se ekonomiska (överlevnads-) fördelar av att hålla sams och bita ihop om skallbenskrossandet, då tränar vi in oss i det empatiska tänkandet. Med andra ord – när vi måste släppa taget om den välfärd vi har – då ramlar vi tillbaka i ur-beteendet igen?

Den dagen vi inte har råd att betala 700 000 SEK för en parkering i innerstan – kommer vi att slå grannen i skallen med ett basebollträ då, för att sno platsen utan att betala för den?

Att skjuta kråkor

Ibland får man skratta. Djupt och innerligt ur det innersta djupet av själen.

Det sker till exempel när man pratar med sin absoluta själsfrände i de djupa skogarna strax utanför Söderköping.

Att bo där kråkorna vänder – hur ensamt är inte det? Men är han ensam? Knappats. Inte ensammare än jag i alla fall. Om kråkorna vänder där, så innebär det ju att de har varit där. Då är han ju inte ensam. Jag ser inga kråkor. Jag hör dem inte. Är jag då inte ensammare är han är?

Att han kan gå ut på sin trappa om morgonen i sin fulla mannaprakt (efter nattens söta drömmar) och skjuta nämnda kråkor utan att någon ser eller bryr sig – är han ensam för det? Knappast. Han har full tillgång till sig själv och sin fysik, sitt tillstånd och sin existens. Det har inte jag. Jag kan  inte gå ut på min trappa i min Eva-dräkt och skjuta kråkor. Jag kan inte ens gå till postlådan en tidig lördagsmorgon i morgonrock utan att någon lägger märke till mina elfenbensvita vader och mina åderbråcksanfrätta skenben. Det skapar en ensamhet som är beyond understanding, det skapar en distans till mig och min existens. Ska jag gå ut eller ska jag låta bli?

Jag låter bli. Det behöver inte P göra. Han kan klafsa på i det han tänkt. Ingen ser, ingen reagerar.

Så vill jag ha det. Jag vill stå på min trappa en tidig morgon, avklädd eller inte, skjutvapen eller inte – men fullt beredd att göra det jag vill utan att någon ser mig, bryr sig eller anfräter mig.

P - I'm all in….

Att våga stå för det man tror på

Jag blir bespottad och hånad för den attityd jag har när det gäller musik och litteratur. Det gör inget. Jag vet ändå var jag står.

Jag älskar – omfamnar – de artister, författare och andra kulturarbetare som vågar göra det de tror på, tror på innerst inne. Oavsett trender, oaktat streamline productions så fortsätter de envist att göra den musik, den text och den konst de tror på och har närmast sitt hjärta.

När jag hör dem, så sväller mitt eget hjärta. Då växer min själ och ögonen gråter av rörelse. Sån har jag alltid varit, och kommer antagligen alltid att vara.

När Tomas DiLeva ser på mig genom TV-rutan och sjunger att man aldrig ska ge upp, när Roger Pontare talar om hur ”the Spirits arecalling his name” – då känner jag mig stor och stark. Då är jag en av dem som går sin egen väg. En av dem som inte bryr sig om trender och strömmar, en som vågar.

Tack, Roger Pontare, Tomas DiLeva m fl för att ni vågar vara förebilder.

Unday Blitz

Två citat får avsluta helgen och ange tonen för den kommande veckan. Det första är:

”Ärren berättar var vi har varit, men de bestämmer inte vart vi är på väg.”

Kupa handen lätt och smek den knöliga, ömmande vävnad som täcker ditt ansikte, din kropp – och känn hur den svarar mot beröringen. Känn hur märklig ytan är – jämfört med hur lent och orört ditt inre känns. Trots känslan av bränt kött, oläkt yta och restspänningar så finns där något under åsarna- en vetskap om att det där inte styr hur du vill att din konstruktion ska klara av kommande påfrestningar. Du bestämmer. Du bestämmer att din underliggande konstruktion trots allt är hållbar. Att materialutmattning bara är ett abstrakt begrepp. Hållfastheten är god. Så det så. Du vet vart du är på väg – med ärr eller utan.

Det andra är:

"What lies behind us and what lies ahead of us are tiny matters compared to what lies within us.” (Ralph Waldo Emerson – amerikansk författare och filosof.)

Den inre styrkan är allt. Inget annat spelar någon roll. Inte vad som varit, inte vad som ska komma. Den rikedom du bär inom dig, som du måste se, som du ska förvalta och utveckla – den är det du har. Du har ett outsinligt kapital därinne. En kraft, en källa att ösa ur, när du behöver. En glädje, ett fokus att lita till, när allt annat svalnat. När du inte längre tror. När du behöver en vän. Då är du där.

It all lies within you.

Fredagsfundering....

Hur mycket tid finns det i världen?
Hur ofta ursäktar vi vårt bristande engagemang med ”jag har inte tid”?
Idag har jag fått en hög statistik presenterat för mig:

• 1.100 "acres of land" tas omhand i "Farmville"
• 168 miljoner e-mail skickas
• 700 000 uppateringar på Facebook görs
• 500 000 kommentarer skrivs på Facebook
• 695 000 frågor ställs på Google
• 680 000 nya filmer laddas upp på Youtube

 Per minut, gott folk.... per minut

Och vi har inte tid att fokusera – på våra barn, på samhällsekonomin, på valresultaten, på den Arabiska våren, på svälten i världen, på djurplågeriet, på vår mentala ohälsa…?

Ja, jag vet att det är olika saker, att livet inte ser likadant ut alltid - i alla faser, att man inte….

Kan vi då bara inte erkänna, att vi inte orkar, att vi inte förstår, att vi inte vill…? Varför säga att vi inte har tid? Farmville kan väl vänta?