söndag 23 augusti 2020

Diabetes typ 2


På hösten 2009 – efter flera år av trauma i familjen – fick jag diagnosen Diabetes typ 2. Just då orkade jag inte engagera mig i det. Jag hade redan diagnosen Ulcerös Colit – en tarminflammation. Det
är ju ett sjukdomsområde man inte gärna i dagens samhälle pratar om. Jag vet inte hur många inbjudningar jag tackat nej till genom åren – hur kul är det att tacka ja till en middagsinbjudan utan att veta om du kommer att ockupera värdfolkets toalett en kvart eller tre timmar? Det går som bort..... Att gå på bio eller teater – samma sak. Om du inte vet om du kan sitta kvar i stolen under en föreställning – varför lägga ut pengar och sällskap? Nej, jag har stannat hemma i stort sett sedan 2007.

Två år senare kom alltså diabetes typ 2 på besök – för att stanna. Det är också en ”skäms”-sjukdom. Jag har läst så många kommentarer, texter och inlägg om att vi med typ 2 inte borde få vård, inte borde få ta resurser i anspråk eftersom det är en sjukdom som man drar på sig själv genom att leva fel. Här följer ett utdrag från diabetes.se som kanske ger en lite mer nyanserad bild:

Tvärt emot vad många tror är typ 2-diabetes mer ärftlig än typ 1. Undersökningar av enäggstvillingar, som ju har exakt samma arvsanlag, visar att om den ena får typ 2-diabetes löper den andra 90 procents risk att också insjukna. Får en enäggstvilling typ 1-diabetes är risken för den andra mellan 25 och 50 procent.

Man räknar med att över en miljon människor i Sverige, mer än 15 procent av befolkningen, bär på arvsanlag för att utveckla typ 2-diabetes. Levnadsvanorna anses även spela en viktig roll vid typ 2-diabetes där mat, övervikt och stillasittande har betydelse för uppkomsten.

För mig så betyder det att om det finns diabetes typ 2 i släkten, så behöver vi vara extra vaksamma på de faktorer som ökar risken ytterligare: bristen på anpassad kost och regelbunden motion.

När jag växte upp på 60- och 70-talen så pratade man inte alls om det här. Jag har vuxit upp med

Lipton’s tepåsar, apelsinmarmelad, halvfabrikat och Oboy-pulver och därmed fått min fysiska status lagt på den grunden. För många har det funkat fint, men för mig gick det åt pipan, uppenbarligen. Vid närmare släktsyn så ser jag ju idag att diabetes typ 2 finns i släkten. Hade någon sett betydelsen av arvsanlag så kanske jag hade kommit undan. Kanske mina döttrar också. Nu får vi se. Jag kan bara förmedla kunskapen om detta till dem – de måste själva avgöra i vilken grad de vill spela roulett med framtiden.

Men det jag vill trycka på här, är att vi alltså inte helt avgör själva om vi vill ha diabetes typ 2. Arvsanlag har - förutom bristande kostvanor och motion – betydelse, vilket man inte visste tidigare. Sluta gärna skuldbelägga oss med typ 2. Skuldbeläggandet finns till och med mellan diabetiker. Det är ”finare” att vara typ 1:a. Vissa sjukvårdsinrättningar har till och med slutat ta emot typ 2:or – det är 1:or som gäller.

Det är inte roligt att tillhöra en vårdbehovsgrupp som i allmänna ögon har dragit på sig detta själva. När man som jag då råkar ut för ännu fler diagnoser (muskelreumatism och blodcancer) – ja, då är man färdig att kasta in handduken.

Så snubblar man över en diabetessköterska som jag gjorde häromdagen. Lite ”ovett” för att jag inte byter nålar så ofta och därmed får ont i fingertopparna av allt testande. Lite grundläggande ”ovett” för 
att jag släppt taget om mina promenader. Lite ”morrande” för att jag inte äter på regelbundna tider. Hon frågar också rakt ut: ”Förstår du Mia att diabetes är en allvarlig sjukdom? På riktigt? Att man kan dö av den om man inte sköter den?

Jag kände mig lite ”påhoppad”, lite i försvarsställning en stund där. Men jag insåg sedan, att varför ska hon lägga ner tid och engagemang i mig om jag själv inte tar det här på allvar?

Mitt enda försvar är faktiskt just det jag skrivit tidigare: att ha typ 2 är inte en ”riktig” diabetes i folks (och hittills mina) ögon. Det är ungefär som att vara missbrukare: ”Kom inte här och kräv hjälp och resurser. Du har tuggat till det här själv!

Trots att jag levt med detta i så många år, så har det inte riktigt landat. Nu inser jag att jag måste ta det här på allvar. Jag har tagit tag i det här vid några tidigare tillfällen utan att riktigt kunna hålla fast i det. Men idag känns det som att jag har förstått inuti. Idag har jag återupptagit mina promenader (det blev en 3,5 kilometers på lunchen) och flera blodsockermätningar. Lite runt-surfande efter mellanmål för diabetiker typ 2, matsedlar och annat ”matnyttigt”.

Jag vill gärna kunna fira min 70-årsdag i någorlunda skick. Tack, Anna-Karin på Sickla Hälsocenter

lördag 8 augusti 2020

Storebror och lillasyster tidigt 1970-tal

 I kväll är det lördag. Klockan är strax före 23. 

Om det hade varit år 1975 i stället för 2020, så hade bror Stefan och jag varit på disco – Anchor Club i Strängnäs. Om några timmar hade vi stått i kö vid korvmojjen nedanför järnvägsstationen och fixat en luffare (korvbröd med mos och torkad lök). 

Eftersom vi inte hade pengar till taxi hade vi sedan gått hem till Vansö (7 km) – brorsan bärandes mina platåskor och jag barfota (eftersom nylonstrumporna gått sönder redan tidigt). Förmodligen sjöng vi. Nästan alltid låtar av Crosby, Stills, Nash & Young. Kanske "Teach your children" eller "Our House". "Ohio" eller "Suite: Judy Blue Eyes". Alltid i stämmor. Det blir mycket sjungande under 7 kilometer gång på landsväg i natten. 

När vi sen kom hem forslade han mig uppför trappan till våra sovrum, gick sedan ner till våra föräldrar och meddelade vår hemkomst – allt för att våra föräldrar inte skulle se att jag hade proppat i mig en massa starköl eller vindrinkar eller vad det nu var....

Alla som haft en sån storebror som jag är lyckliga <3

fredag 20 mars 2020

I want to break free.... :)

Hej hopp. 1 ½ månad sedan förra inlägget. Det känns som en livstid. Varför, tänker du. Jo:

Den 31 januari bloggade jag om att jag ville återta kontrollen över mitt liv. Så många år av sjukdom; av saknad; av obalans. Skulle det fortsätta så här? Det kändes som om att jag då skulle vara död inom kort. Som jag skrev då, så skulle jag försöka gå 2-3 kilometer varje dag – och utöka när det kändes bra.

Jag har under den här tiden legat på just det där – 2-3 kilometer per dag. Det har passat fint; jag hinner det på lunchen.  Jag har under den här tiden jobbat hårt med att inte ”ge efter” för ont i foten eller trasig nagel.... Jag har varit bestämd med mig själv; varit min ”förälder”.....

Jag har också jobbat hårt med den mentala delen – acceptans, förlåtelse och förståelse. Jag kan nog säga att jag till större procentdelen förlåtit mig själv för alla ”misslyckanden” och självdestruktiva beteenden. Jag har idag större förståelse för att jag ”betett” mig; att jag skadat mig själv och andra. Jag har också accepterat att jag är fysiskt skadad av mina sjukdomar; att jag har en nervskada; att jag inte kommer att kunna dansa igen; att jag aldrig kommer att kunna springa.

Nu har Corona-viruset gjort att jag arbetar hemifrån. Här hemma har jag en 4,2-kilometersrunda som passat fint de dagar jag inte är i Vällingby. Nu har jag suttit i ”karantän” några dagar och funkar bra med promenaderna.

Idag tänkte jag att jag skulle ta en ”okänd” runda för att få lite omväxling. Jag har ju ändå bott här i snart 31 år, så lite hum om vägarna här har jag väl. Typ? Med lite ”här kan man ju svänga av” och lite ”här har jag ju gått förut", så landade rundan på 9,2 kilometer. Nästan MILEN!  med Queens "I want to break free" i Spotify-listan pinnade jag på som en jagad älg och var inte ens slut efteråt.

När jag kom hem körde jag Creedence Clearwater Revival i CD-spelaren och dansade ”järnet” i det tomma vardagsrummet. Jag som till slut accepterat att jag aldrig kommer att kunna dansa mer. Benen och fötterna hängde med, och det var bara UNDERBART!

Jag säger inte att det känns helt bra; inte att det är ok att gå med vänsterfot som jag inte känner vid felsteg. Jag säger inte att jag känner mig frisk – jag säger bara att det är fantastiskt att jag har kommit så här långt på bara ett par månader. Om det här får utvecklas - fatta bara var jag kommer att vara i sommar!

måndag 3 februari 2020

Borgs FF - eller "never give up!"


När jag växte upp för hundra år sedan var film antingen svensk eller amerikansk. Sällan bjöds vi på europeisk, asiatisk eller afrikansk film. (”Sällan” kan här utbytas mot ”aldrig”.) Tack och lov att det är annorlunda idag.

Idag känner jag mig mer engagerad, mer kritisk och i högre grad entusiasmerad av ”utom-amerikansk” film. Svensk film har i min värld inte tagit några ”frivillig-steg” framåt och därmed inte heller varit med i matchen. Några undantag finns, men ack så få i mitt tycke (här har du chansen att svara an).

Mitt handikapp i alla dessa forum där man ska säga sin mening och komma med bevisande alternativ är - *trumvirvel* - mitt extremt dåliga minne. Jag vet att det är en klassiker för att klara sig ur en knivig argumentation, men i mitt fall är det på riktigt. Jag toppar det med att förklara det med den cellgiftsbehandling jag genomgått för ett par år sedan har som erkänd biverkning just dåligt minne.

Så. Nu kan du inte rasera mitt försvar. J

Nå. Om inte mitt minne sviker mig (J) så ska vi tillbaka till mitt resonemang om filmer, neh? Då vill jag påstå (säg emot om du vill) att det är svårt att tycka en film är toppen om du läst boken först och tyckt att boken var toppen.

Ikväll hamnade jag på tennisens ”love”. Ingen vann bollen – filmen och boken får samma poäng.
Jag streamade ”Britt-Marie var här”. Boken av FredrikBackman hade omsatts till manus och regi av Tuva Novotny. Två giganter – författaren med det komiskt-ironiska-ikännkänningsbara-språkekvilibristiska-pocketformatet och skådespelaren med det inkännande-fingertoppskänsliga-mjukspetsiga-uttrycksfulla. När Britt-Marie börjar coacha juniorlaget Borg FF börjar hennes liv att förändras.

Jäkla bra film. Kan se den flera gånger.

PS: För dig som inte vet det, så anspelar boken/filmen på flera av mina personliga artefakter. Jag hade Britt-Marie som dopnamn (men bytte i vuxen ålder till Mia) och hette Borg som ogift.

fredag 31 januari 2020

Reclaiming my life :)


De senaste åren har varit så motiga. Muskelreumatism, blodcancer. Diabetes och en synnerligen allvarlig bältros. Min vänstra sida har tappat all kontroll. Svårt att gå. Ingen känsel. Jag skulle kunna
fortsätta att rada upp allt elände.

Men jag slutar här.  För två veckor sedan bestämde jag mig för att jag från och med nu ska vara den som bestämmer över mitt liv. Oavsett om det jag gör får mig att bli bättre/bli frisk eller inte, så ska det jag göra det som gör mig gladare. Den insikten fick jag under mina två cancerrehab-veckor på Vidarkliniken.

Utan de veckorna med det fantastiskt professionella bemötandet vet jag att jag inte varit på den stabila plattform jag är idag. Mitt "efter-livet-på-Vidarkliniken" har mycket handlat om att hitta harmonier, balanser och rytmer i vardag och inre liv. Precis det som Platon en gång beskrev. Varför har vi tappat bort allt detta i den "moderna medicinen"? Det vi idag kallar "alternativ medicin" var det vi före andra världskriget köpte/inhandlade/beställde på reguljära apotek. Hur kom det sig? Vilka kommersiella intressen har drivit fram namnbytet av sammansättningen av aktiva substanser till något "alternativt" och därmed tveksamt?  Att förra millenniets vetenskapare tyckte att "alternativ medicin" var "fake news" - ska det hindra oss från att lära av historien?

Hur som - det är en ren skandal att Vidarklinikens verksamhet har tvingats lägga ner av ekonomiska skäl. Mina och mina många medpatienters väl och ve är tydligen inget värda i landstingsekonomin.....

Nå.

Jag beslutade att jag ska gå minst 2 km per dag - och öka på när det känns bra. För att få frisk luft och (förhoppningsvis) lite sol på näsan. Min plan var att göra promenaderna i samband med lunchen, eftersom jag har en lång resväg till och från jobbet. Från och med den 20:e januari har jag varje vardag gjort det. Faktiskt lite mer än så.

Idag – den 31:a januari – blev det ingen lunchpromenad, eftersom vi - som varje fredag - hade kortdag på jobbet. När jag kom hem blev det istället en ”afternoonwalk”. Jag rasslade iväg och återkom efter 4,2 kilometer. För dig som tränar och pysslar är det nog ”ingenting”. För mig som inte vet var jag sätter vänsterfoten p.g.a. nervskada är det jättestort.

Nytt för denna promenad var att jag hade Spotify i öronen. När jag har mina lunchpromenader i Vällingby har jag hittills haft Storytel. Idag – med min favoritlista – var det som att gå på moln. Jag var nära min bror, nära mina barn, nära det jag älskar. Så lätt! 

I mitt tidigare liv var jag en ”långvandrare”. Några fyra-dagars Nijmegen i Holland har det blivit. Jag minns från den tiden hur pigg man blev när marschen gick igenom byar och städer där det spelades musik och folk klappade i händerna när man gick förbi. Då orkade man till och med att dansa med svullna och ömmande fötter och knän. 

Lite så kände jag idag – lite lust att dansa. När Queens ”I want to break free” dånade i hörlurarna var det lätt att förstå, att all rörelse är bra rörelse. Peter Gabriels "Salsbury Hill"

Detta är kanske belöningen efter att ha ”tvingat” sig över pucklarna. Nu gäller det bara att inte släppa efter på tömmarna. Fråga mig gärna varje fredag: ”Nå, hur har kilometrarna varit den här veckan?” Om jag skulle tappa beslutsamheten (vilket inte är troligt), så kan kanske den frågan fösa upp mig på vägen igen. :)

Stort tack till min (avlidne) man - René - för att du visade mig musikens stora mystiska och helande värld. Du är och förblir min ledsagare i livets konstigheter.




torsdag 9 januari 2020

Johannes kap. 5


Jag är så glad idag, och därför vill jag delge dig en del av hur det har varit  under lång tid:

Under 2018 behandlas jag för Hodgkins Syndrom (en form av blodcancer). Före diagnosen har jag under flera års tid dragits med trötthet, smärtor mm.

Under behandlingen – i augusti - drabbas jag av en aggressiv och långdragen bältrosinfektion. Den sätter sig i vänstra sidan; från midjan ner till fotvalvet. Huden blir en enda stor sårskorpa.

Under en lång period har jag oerhörda nervsmärtor – jag ligger i sängen och försöker gunga fram och tillbaka för att avleda smärtan; få något annat att tänka på, typ. Jag biter i örngott och lakan för att inte skrika och gråta. Detta pågår i flera månader. Jag medicineras hårt och blir ännu vimsigare än det jag redan är på grund av cytostatikan.

När smärtan börjar bli hanterbar får jag med tiden känselbortfall och ”kuddfot” – det innebär att jag inte känner när eller var jag sätter ner foten. Jag blir instabil och ”wobblig” och allt mer rädd att gå; promenera är uteslutet. Med hjälp av gåstavar tar jag mig till och från jobbet, postlådan, bilen, affären. Jag kan inte ens göra en tåhävning på vänster ben – finns ingen kraft.

Jag blir alltmer deprimerad, gråter lätt och har svårt att uttrycka vad det är jag egentligen känner. Jag säger i regel att allt är bra. Jag har ju hittills klarat mig från cancern, så vad har jag att klaga på?
Jag känner mig ensammast i världen (precis som de flesta som drabbas av en svår sjukdom). Jag brottas hårt med just det där – vad har jag egentligen att klaga på? Jag är ju en överlevare.

Kroppen släcker ner; en funktion i taget. Jag kan snart inte hålla fast ett föremål i händerna. Allt faller ifrån. 

Jag sitter hos min fantastiska husläkare Pia en dag, och säger högt det jag aldrig trodde att jag skulle säga: ”Jag har gett upp. Jag tror inte längre att jag kommer att bli bättre. Det är så här jag kommer att ha det. Min enda önskan är att det inte ska bli värre” 

Hon nickar. Jag tolkar det som att det tror hon också.  Jag gillar inte att – som vanligt – gråta inför min husläkare. Här ger jag efter på riktigt för känslan att ge upp.

Jag får en tid till handkirurgen där de konstaterar att operation kan var aktuell, eftersom det kan göra att mitt tillstånd inte förvärras. Garanti för förbättring kan dock inte ges. 

Den 17 december i år opereras jag för bortfallet i vänster hand/arm. Kirurgen säger att det kanske inte kan bli bättre, men operationen kan göra att det inte förvärras. Kanske kan det göra att bortfallet stannar upp; att degenerationen stannar av. Redan 2 dygn efter operationen känner jag "känsel" i fingertopparna. ytterligare ett dygn senare känner jag de föremål jag håller i. 

Idag – den 9 januari 2020 – står jag vid kaffemaskinen på jobbet. Jag har som vanligt tagit mig dit med hjälp av stavar och hålla i väggar och försöker nu hålla ”god min”. 

HR-avdelningen på jobbet jobbar mycket och stort för friskvård, hälsa och ”ta-itu-med dig-för-sjutton”. Vid kaffemaskinen finns ett ”kaffe-gympa”-schema. Måndagar plockar man äpplen tio gånger när man väntar på kaffet. Tisdagar knä-böjer man – ja, ni fattar.

Idag är det torsdag. Då är det "tåhävning tio gånger" som gäller. Jag har inte – sedan jag blev sjuk i bältros – lyckats göra en enda tåhävning på vänster sida.

Idag – den 9 januari 2020 – gör jag tio (10). Prick på kaffemaskinsschemat. Jag blir så överrumplad att jag nästan inte fångar mitt kaffe innan det runnit ut över pentryt.  

Lycka. No more ”givin’ up”.

Bara nu jäklar!


Det är så mycket strul; så många ångestar; så stora livsfrågor jag utelämnar här - av förklarliga skäl. Det jag vill; aldrig tänker utelämna är dock det stora tack till  ASIH Nacka och Sickla Hälsocenter för att ni hjälpt mig överleva i de svåra och krävande stunderna.


söndag 27 oktober 2019

Kärnfullt men kort


Hur många människoliv i mänsklighetens historia har inte gått till spillo på grund av normer, ramar, överordnade värdegrunder?

För att få ett samhälle att fungera - gå i samma riktning - behövs ju likriktande normer. Vad är det då som gör att mitt inre grymtar och morrar? Jag tänker efter en stund - mitt i kaos och vila. 
  • Jag avskyr hela grejen med normer och ramar.
  • Eller inte hela. Delar av hela grejen.
  • Eller inte delar av hela grejen egentligen. Utan de delar som inte överensstämmer med vad jag själv tycker. De delar av hela grejen som direkt står i strid med det jag tycker.
  • Eller egentligen inte de delar av hela grejen som direkt står i strid med det jag tycker, utan mer de delar av hela grejen står i direkt strid med det jag har fått lära mig att jag ska tycka.
Fatta vilken skillnad på ingångsvärde. Det är mycket bra att tänka till ibland. Nu tänker jag att jag ska:
  • undersöka vilka delar av hela grejen som jag tror att jag har lärt mig att jag ska tycka något om
  • kolla under lupp om det jag lärt mig vad jag ska tycka stämmer överens med vad jag själv tycker idag
  • tydliggöra för omvärlden de eventuella skillnader jag ser
Kalas, eller hur? Borde vi inte göra det här oftare?







torsdag 18 juli 2019

Sommarkväll och sanning


Sommarkvällar ger ibland – på grund av sina dova och smakrika essenser – tillfälle till reflektion.

Jag har badat i barnpoolen, sniffat G&T, grillat med äldsta dottern. Och reflekterat.

Därför avger jag denna statut:

Nästa gång någon delger mig sin ”sanning” (- Så här är det; - Grejen är att;) och kräver/ber om min bekräftelse/min Ja-röst, så kommer jag att svara:

"- Vill du verkligen ha min åsikt – på riktigt? I så få fall hoppas jag att detta inte gör dig besviken:

 - I all ödmjukhet menar jag att det finns många sanningar – men bara en sorts fakta. Fakta är det som vetenskapligt (empiriskt) kan bevisas. Sanning är ett subjektivt sammanfogande av olika fakta. Med det som grund ser jag att du och jag inte är överens om tillförlitligheten i den subjektiva sammanfogningen av fakta som du presenterar. ”

Jag gillar barnpoolen som Hendrike fixat. Man tänker så bra här. :)

fredag 24 maj 2019

Fulltankad, vemodig och glad


Idag begravde vi min moster. Den sista ”vuxna” länken till min barndom. En stark kvinna med stor integritet. Nu har hon gått till min mamma - sin syster.

Samlade var mina tre kusiner på mammas sida, en kusinmake och fem kusinbarn, varav en med ”bättre hälft”.  Och faktiskt också två kusinbarnbarn.

Det var mäktigt. Att få krama dem allihop; att få hålla i dem – dem som delar blod med mig. Vi åt en fantastisk lunch tillsammans, och vid våra avsked var jag alldeles varm och lycklig.

I början av maj gjorde yngsta dottern och jag vår sedvanliga Eskilstuna-resa. Där mötte vi min fantastiska faster och min kusin med fru. Som en rejäl bonus fanns också kusindotter med döttrar på plats vid fikabordet.

För ett par helger sedan hälsade vi på hemma hos en av mina kusiner på pappas sida. Vi åt middag med honom, hans bror och deras fruar. Jag åkte därifrån med sinnet fyllt av igenkännande och samhörighet.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med en annan kusin på farssidan. Lunch i hennes och makens härliga hus och natt på hotell, bara hon och jag. Innan det hann vi med att träffa ytterligare en kusin med fru, och också deras två söner – sysslingar till mina barn.

Idag – när vi samlades i Trons kapell på Skogskyrkogården i Stockholm – hade jag en grundkänsla av närhet med mig. Jag har oftast genom livet känt tvärtom – känt att jag inte hör till; att jag inte kommer nära och inte heller släpper in. Något har gjort att jag nu har en annan grundkänsla – känslan av att vara fulltankad med värme.

Jag är så tacksam för dagen. Tacksam för att få möta människor som ler, som sträcker ut en hand, som delar sina tankar och minnen med mig.

Det gör mig glad och tillfreds att jag upplever lycka och värme vid möten med människor. Att det är där den sannaste glädjen finns. Att det bekräftar min vetskap att det inte är i saker eller status eller yttre bekräftelse det ligger - den sanna bekräftelsen ligger i positiva möten med människor.

Nu längtar jag mer än någonsin efter de få – men innerliga – människor som genom åren varit mina ”syskon”, mina ”barn”, mina pelare och pekare.

Nästa roadtrip......

söndag 28 april 2019

Långsamt, eftertänksamt och lättsamt


Eskilstuna – igen. Förra året kom vi inte hit; jag var mitt i en cancerbehandling. Vi fick avstå.
I år bokade vi snabbt upp oss; vi ville iväg innan april var till ända. Nu är vi här – och vi ska fika med faster Vivi i morgon.

När man fikar hos faster Vivi tar det lång tid. Man dricker sitt kaffelångsamt, äter kakorna eftertänksamt. Och lyssnar, samtalar.  Som man ska. Så ska man fika. Inte som folk idag; vräka i sig sin latte och svälja sin muffin i ett glufs för att sedan sitta kvar på kaféet och stirra i sin dator eller på sin telefon.”

Så reflekterar min 24-åriga dotter. Så sant och klokt. Så sann i sin Asperger.

I mitt andetag fastnar ”långsamt”, ”eftertänksamt” och ”lyssnar". De ord jag vill bära med mig i vardagen. Det har jag velat så länge; men på något sätt inte lyckats fullt ut. Jag kämpar med dem varje dag – ibland flera gånger varje dag.

Eftertänksamt. För det mesta skapar det långsamt; långsamhet. Om du ska tänka efter kräver det att du stannar till – tar ett extra varv i konsekvensanalysen. Det extra varvet gör ju per definition att beslutsprocessen blir långsammare.

Idag - i dagens samhälle - krävs det av dig att dina beslutsprocesser är korta. Du premieras om du kan ha många bollar i luften samtidigt, är flexibel, är socialt kompetent och snabbtänkt. Eftertänksamhet förknippas med tröghet och velighet. Långsamhet förknippas med imbecillitet.  

Lyssnar. Den enda möjliga grunden i ett riktigt samtal. Lyssnandet skapar ett utrymme för din motpart att reagera; agera. Om din motpart svara an till ditt lyssnande, så kommer det att påverka tidsaxeln i samtalet.

Lyssnandet skapar eftertanke och långsamhet i relationen mellan dig och andra. Ju eftertänksammare och långsammare samtal du har till i dina mot-/medparter – desto närmare är relationen. Kanske? Typ?

Tack, dotter, kusin med familj och min underbara faster för helgens samtal J