En sorgens och glädjens dag

Två motstridiga - men sammankopplade och symbiotiska – känslor har ruskat omkring med mig idag. Det har varit som att utsättas för slumpvis oscillation – ett oordnat pendlande från en punkt till en annan. Utan att veta målet. Som tur var hade jag ett ankare – en motvikt (en tyngd som håller systemet i jämvikt) – vid min sida. Äldsta dottern H.

Idag skulle vi överlämna maken till min kusin till ”det eviga livet”. För fyra år sedan blev jag själv änka, så lite koll på hur saker funkar har jag. Lite erfarenhet av hur det känns finns. Även om ingen relation är den andra lik, ingen tid ser lika ut eller inga tankar är identiska. Jag tror mig ändå förstå en del av vad hon går igenom.

Själv var jag ju ”hur genomtänkt” som helst. Hennes man och jag hade ingen relation – inga känslomässiga band, ingen gemensam minnesbank. Jag skulle närvara för att ”Min Stora Borgska Familj” skulle hjälpas åt. Min underbara dotter H ville också vara med för att träffa alla miljarder sysslingar……

Nu hade jag tänkt fortsätta skriva om hur dagen förlöpte, hur jag tänkte och hur det blev.
Men nu gick jag vilse i det undermedvetnas undervegetation. Jag måste nog ta upp en ”off side”-tråd för att kunna gå vidare:

I onsdags (snarare i torsdags morse) klockan jättesent fick jag ett SMS från min kära, nära granne. Där stod kort och gott: Zoffi är död.

Min katt Chessie hade just förlorat sin bästa vän. Allt på ett dramatiskt och ”brutalt” sätt. Ett akut sjuktillstånd som eskalerade och bara hade en möjlig väg ut: evigheten.

Igår bad samma granne och vän om hjälp av dotter H (som har kaninuppfödning, tävlar i hoppning mm) för att titta på deras kanin som uppförde sig konstigt. Det visade sig vara ett gravt larvangrepp i livmoder, slida, analöppning och mage. Det fanns inget att göra mer än ”evigheten”. H följde med in på djursjukhuset för att avliva henne. Jag satt hemma i köket och väntade tills de kommit hem och allt lagt sig till ”nattnivå”. Ingen av oss kunde sova, men klockan 08 gav vi upp för att göra oss färdiga inför B:s begravning idag.

I domkyrkan i Strängnäs ringde klockorna idag för kusinens man. Vi satt uppradade och tänkte, var och en på sitt håll. Rannsakan kanske. Tankar om den egna döden. Tårar som ville fram för att de inte kommit fram vid tidigare sorger. Tid för reflektion som inte riktigt kunde nyttjas. Jag tänkte på alla de år jag inte haft kontakt med mina kusiner - L och hennes bröder. Deras barn och barnbarn – varför känner jag inte dem? Jag har inte varit med. Deras livskamrater - fantastiska fru E som jag idag fått känna på, hålla i. Min "lillkusins"suveräna familj (en sambo som jag vill resa bort med, ha som vän, en dotter som har den beskaste, häftigaste humor jag kan önska mig) – och alla dessa fantastiska barn! Mina barns sysslingar som jag inte lärt känna förrän nu, all tid som gått förlorad.

Det fanns ett-och-ett halvt ynka svart moln på dagens himmel:

1: Min kära kusin blir ensam. Inte ensam-ensam, men utan sin livskamrat. Det suger – det vet jag. Runt omkring försöker människor trösta. ”Du har ju barnen”, ”Du har ju oss”. Och visst är det så. Det finns ett liv utanför. Det finns ett behov av dig oavsett. Men det hjälper inte – inte just här och nu. Den du ville dela ditt liv med är far gone. Du är kvar. Jag vill hjälpa L att känna att det finns en väg framåt. Inte med utan utan.

½:  Det finns ormar i paradiset. H och jag ramlade rakt in i en ormgrop idag efter jordfästningen. Att det finns människor som kan – en sådan här dag – stå med änkans släktingar och prata skit – oinsatt dravel, papegojrubrikstrams – det är för mig ofattbart. Inte förrän många timmar senare blev jag förbannad. H menar att hon blev förbannad redan på parkeringen utanför L:s hus, men jag är en slow starter. Men nu – tjugo i elva, 7 timmar efter händelsen – är jag arg som en jordgeting som fått sitt bo söndertrampat. Gud give att den mannen inte kommer i min väg igen. Då får jag konvertera från min buddistiska tro.

Och då är vi vid slutsatsen:

I ljuset av H:s och mitt senaste dygn kan jag bara konstatera, att jag idag vet hundraprocentigt säkert varför jag är buddist.

Liv är liv. Liv ska vårdas och vördas. Det senaste dygnet har jag sett exempel på hur olika typer av liv kan vördas. Djur och människor – de hänger samman. Människor med vördnad för liv tar hand om sina djur. De tar hand om sina människor. De är varsamma med livet som sådant. Jag satte mig i bilen med min fantastiska dotter H och skakade iväg till en människobegravning. Med mig hade jag hoppet om att något nytt skulle födas för mig. Vi var urlakade efter anspänningen med alla döda djur runt omkring oss, men vi ville det bästa.

Jag fick en familj att lägga till den jag redan har. Det är jag tacksam och glad för. Jag vill vara som min namne, min farmor Mia - stark vad som än kommer, ta hand om allt. Jag hoppas min ny-gamla familj använder mig. Först då blir den verklig.