"Unga vuxna"

Så kom vi då till slutet. [?]

Detta eländets vändkors – där alla ”armar” går åt ett och samma håll, fast ingen riktigt fattar hur. Man gör bara illa sig – oavsett var man står.

Oavsett vem som anger riktningen, så är det någon som får vändkorsarmen i magen, som kvider och lider.
Oavsett vem som pekat ut riktningen, så är det någon som går ”åt fel håll” i förhållande till vändkors-armarnas riktning.

Jag ville det verkligen inte. Jag hade inte ens med det att göra – det var inte mina val, inte mina ”vändkors-armar”. Men de blev det ”per default”.

”Unga vuxna” tror, att de lever i små, små bubblor. Vakna! ”Unga vuxna” kommer och går i många olika familjer, lever med och av flera familjer. ”Unga vuxna” påverkar hela och flera liv, när de drar fram genom den torra förortsöknen, med damm och boss i hasorna på jakt efter den perfekta bubblan att leva i.

Efter vägen lämnar de aningslösa vuxna, förvånade småsyskon, tomma skafferier och ekande kylskåp, ”kvarglömda effekter” och smutstvätt. Man vet inte alltid vem som äger kalsongerna, strumporna eller de T-shirts som färgat ens linne rosa, men troligen någon av nomaderna som fått mig att öppna mig själv och mitt hem i tron om att de på allvar vill höra till.

Jag har varit i det här vändkorset tidigare. Det har varit grinigt det också, men denna gång berör det mig mer. Två nomader som jag har tagit till mitt hjärta, som jag har suttit med på altanen varma försommarkvällar och låtit mina tankar flöda med, som jag berättat om mina rädslor för, och som jag blottat min föräldrasjäl för – har förrått mig å det grövsta, det mest tydliga. Jag gav dem min tanke, min själ, mitt förtroende, och de kastade ut det med badvattnet.

Säkert inte av elakhet riktad mot mig, men likväl med samma effekt.

Vem ska berätta för dem att handlingar man utför får effekter, ibland långt utanför det tänkta? Vem lär dem handlingars skadeeffekter? Vem trimmar dem så att de tänker efter före? Ja, du vet vad jag menar: vem ger dem regi i livets stora drama? Om ingen gör det, kommer de att leva i ”tonårskonflikter” hela sitt liv. De kommer att bli ensamma, trassliga, trötta.

När jag var ”yngre tonåring” vet jag, att jag var högljudd, impulsiv, ogenomtänkt och allmänt otrevlig. Det kan jag vara än idag, men tack och lov i betydligt mindre omfattning. Att växa ur sitt ”högstadiebeteende” är ett måste, om man vill få ett liv, en gemenskap, en trofast krets att lita på.

När man är tjugo – då borde man ha trimmats lite. Pälsen borde ha blivit blankare - mer ”loppfri”. Taktik, lojalitet och insikt om vilka människor som står kvar även när det blåser – kunskapen om hur man identifierar det borde ha utvecklats. Kanske genom eftertänksamhet, träning och mentorskap.

Mentorskap – borde inte föräldrar vara barnens mentorer? Är det inte det som är att vara förälder? Min pappa sa till mig många gånger, att hans jobb var att göra sig överflödig. Med det menade han just att hans jobb var att vara min mentor, att se till att ge mig styrka att klara av det som jag behövde klara av. Hans jobb räckte långt. Inte hela vägen, men långt. De delar han inte täckte – de får jag skämmas för själv idag, de får jag hantera efter bästa (otillräckliga) förmåga.

Men mina ”unga vuxna nomader” som lämnar sina fysiska och mentala spår i mitt hem just nu – vem har de som mentor? Jag har inte sett till någon sådan under de år de vandrat in och ut här. Jag har försökt ta på mig rollen, men jag tror inte de har förstått till fullo att jag existerar. De har envist klamrat sig fast i ”bubblorna”.

Det jag är mest arg (och besviken) över är att jag ”gick på” dem. Att jag har berättat saker, låtit mina tankar kläs i ord, gett förtroenden – som jag idag vet har läckts till människor som inte borde ha fått ta del av dem. Allt för att ”nomaderna” inte förstår att det var förtroenden. Inte alltid genomtänkta och hundraprocentiga fakta – utan just ”förtroenden”.

Svek. Oavsett varifrån de kommer (se tidigare inlägg om korkade begravningsgäster) är en för mig oacceptabel del av livet. var dum, narrow minded, sås-huvad, elak, bortskämd eller obetänksam. Jag gormar och I’ll get over it. Men svek – att ge ut en annan människas förtroenden – det kommer jag aldrig över.

Jag sitter nu fast i vändkorset, armarna har låst sig och jag har en arm inklämd under revbenen. Det gör ont. Och jag kommer inte loss.

Jag vill ha en mentorstimme med mina ”nomader” så att jag kan ta mig härifrån.

I morgon ska jag skriva något positivt, något roligare. Jag lovar.