Tassa på tå....

Natten är dov – mörkret sänker sig (nja, det redan oromantiskt kolmörkt…).

I ett av rummen här hemma huserar minsta korven med en kompis. De far omkring och sjunger, babblar, larvar sig… Hon har varit på en badstrand – öh, since when…? Kompisen Kyle har alltså fått henne att bada. Praise the Lord!

I ett annat huserar nestorn, H. Där är det tyst och fokuserat. Man skriver medlemslistor över deltagarna till söndagens nybörjarkurs.

I det tredje rummet är det sorg. Relationssorg. Hur man än försöker, så går det inte att pigga upp, släta över, ge råd. Det är kört. Det vet alla ni som levt i ett förhållande som tagit slut – oavsett om det är du eller partnern som satt stopp för vidare mickel. Vem det än är som säger ”Nej” så är det lika jobbigt för alla inblandande. I rum nr 3 råder sorgflor, tystnad och ånger.

Jag tassar på tå.

När jag var i mina döttrars ålder var det minsann ingen som tassade på tå för att jag hade mycket att göra, för att jag hade kompisar hemma eller för att jag hade hjärtesorg. Nope.

Jag var ändå tvungen att göra mina läxor, sköta mitt sommarjobb, tvätta och städa med min mamma. Klapp, klapp på huvudet – tråkigt, Mia, men nu är det den här cellen som gäller.
 
Men jag tassar på tå. Och hoppas allt läget ska förbättras. Är det någon som känner igen sig?
                                                   
Om svaret är ”Nej” – då skjuter jag mig.
                                
Men gud vad mycket prat det är om barnen – har jag inget annat liv?

Näpp.