Ég á Líf

Idag dväljs jag mellan två problem: mitt liv och barnens liv.

För vissa är det så enkelt. Barnen växer upp, flyttar ut och därefter är det inget val. Det är ditt liv.

Men vad är ”liv”? För mig just nu syns det vara en mix av allas, mitt och andras…

 Mina barn växer upp i en storstadsregion. Det liv de vill åstadkomma verkar långt borta. Höga (astronomiska) bostadspriser sätter upp hinder. Arbetslivets vedermödor (läs: utnyttjande av ungdomsarbetskraft med låga löner och skandalösa arbetsvillkor), studentlivets begränsningar (läs: studentbostäder som kvoteras ut till inflyttande studenter) sätter käppar i hjulen.

Allt detta gör att mitt liv och barnens liv hänger samman, oavsett vi vill eller inte. Det har jag bloggat om förut.
Det är inte alls så att jag önskar mina barn ut på trottoaren. Nej. Jag har mitt enda umgänge i mina barn (tragiskt nog – och vem vill bo i ensamheten?).

Men för deras skull – när ska de komma ut? När ska de utvecklas till egna, vuxna människor?

När ska jag få utvecklas till en medelålders fri kvinna? När ska jag få slagga i soffan utan att tänka på matlagning och nattliga telefonsamtal?

Missförstå mig rätt – jag uppskattar de nattliga telefonsamtalen – de visar att jag som mamma har en funktion. Ett förtroendekapital. Jag uppskattar att få äta middag med mina döttrar – det visar att de fortfarande vill, att de fortfarande ingår i flocken. Jag älskar mina barn – de är min flock.

Men för deras skull – när ska de komma ut? När ska de utvecklas till egna, vuxna människor?

Medan du funderar på skillnaden mellan att ha ett liv och leva ett liv – lyssna på ”Jag har liv” med Eyþór Ingi Gunnlaugsson.

Här kommer lyriken:

• Ut på öppet hav - fly från allt - rastlös och förnekande av konflikter.
• Jag tänkte du fanns där. Trots allt vågade jag inte se - den största kärleken, inte ta till mig och bara vara.
• Jag tyckte inte jag var värd att öppna upp för den stora innersta kärleken.
• Men nu tror jag – tror att kanske himlens portar öppnar sig. 
• Tror att den stora kärleken kommer att flöda – också över mig. 
• Den ska omfamna också mig. 
• Jag har liv – tack vare dig…

Detta vill jag ge till mina barn som ska ut i livet:

• Jag vill vara deras stora kärlek 
• Oavsett vad som händer så är jag där.
• Förneka aldrig konflikter. Det är bara tidsödande. Gaffla på och red ut det som behöver redas ut. 
• Vi står pall. Jag finns här – alltid. 
• Som Island – med en historia som aldrig går att utplåna, aldrig går att omforma. 

Visst är det vackert? Så sammantaget vill jag att mina barn ska bli egna vuxna, med egna val och eget tänk – trots (eller genom) mitt sätt att hantera deras ”hemmavarande”.

Nu ni alla härute som har genomlevt detta: Hur gör jag nu?