Städdistraktion

Städa är bra. Trots det sker det inte så ofta. - Jag tror latmasken har ta’tt mä, sa min morfar när han inte orkade vara på topp.

Ja, nog tog latmasken mig – för länge sedan. Men det är nog mer som ”tagit” mig – leda, felprioriteringstendenser, tidsoptimism… Men så tar jag ett ryck och städar. Jag hinner sällan genomföra projektet till slutet – avprickningen, så att säga. Jag går sällan i mål.

Jag hittar ju så mycket intressant när jag städar. Sånt som fångar en större del av mitt uppmärksamhetskapital än städningen någonsin lyckats med.

Idag hittade jag till exempel en av mina dagböcker från 1969 och en bit framåt. Som elvaåring hade jag plitat ner spretiga blyertsanteckningar om allt som var väsentligt. Hör här:

”Idag kom Ove förbi vårt hus. Han har en jättehäftig moppe med högt styre. Han gasade precis när han åkte för vårt hus. Jag undrar om han gillar mig.”

Några dagar senare har det väsentliga skiftat:

”Var på fest hos Eva. Roger var där. Han tittade på mig och pussade mig på kinden när jag gick. Jag skulle hem och äta. Jag VEEET att Roger är kär i Eva, men han är den jag har väntat på i hela mitt liv.” Och så tjugo utropstecken.

Ska man tro dagboken, så grät jag floder hela sommaren 1970, eftersom varken Ove eller Roger - eller någon av de andra 10 som omnämns i dagbokens kronologiska ordning - var den som jag ”väntat på hela mitt liv” och dessutom inte ett dugg intresserade av mig, trots gasandet vid stugknuten eller blicken när jag gick från festen (måste ha varit ett barnkalas, eftersom jag gick för att gå hem och äta vid pass 17-18?).

När höstterminen började gaskade jag upp mig och upptäckte att det börjat en ”jättespännande” kille i en parallellklass. Dessutom bestämde jag mig för att inte vara så barnslig – inte bli kär stup i kvarten.

Nu är det ju lätt att le överseende åt den flodgråtande tolvåringen som skriver i sin tummade dagbok av gul vinyl med hjärtan på. Hon som deprimerat hänger med huvudet till tonerna av Creedence Clearwater Revivals ”Have you ever seen the rain”.

Frågan är bara om skillnaden är så stor mot hur hon är idag? Naturligtvis behöver hon inte lämna fester för att gå hem och äta klockan 18. Inte heller sitter hon i soffan och lyssnar efter gasande mopeder med högt styre. Man kan heller inte med bästa vilja påstå att hon blir kär stup i kvarten.

Men glädjande nog finner jag likheter. Fortfarande finns glöden och ivern – viljan att hitta rätt, både i känslolivet och i vad som är väsentligt. Fortfarande är hon snar till hjärtesmärta, snar att överreagera. Fortfarande ger hon uttrycket "Upp som en sol - ner som en pannkaka" ett ansikte.  

Dessutom har hon inte lyckats bli av med ”det barnsliga” på alla dessa år. Även om det tar sig lite andra uttryck numera.

Som till exempel att dansa som om ingen ser henne. Eller att gå nybörjarkurs i kaninhoppning nu på lördag. Och nog kan det hända att hon får en klump i halsen när hon vrålsjunger till: ”Have you ever seen the rain” i bilen med äldsta dottern. Jodå.

Jag gillar att "hon" är jag.