En stund av stillhet

Livet står stilla en stund.

Min kusins man har plötsligt dött. En så van gång i trappan – ett litet steg för mänskligheten som blir ett stort och livsavgörande steg för henne.

Där ligger han – hennes livs kamrat, hennes älskade, hennes tänkta plan.

Nu har hon ingen. Det hjälper inte att alla hennes fantastiska barn finns där. Alla de fantastiska barnen som vill henne väl, som känner henne väl, som vet hennes livsplan.

Det hjälper inte. Hon är ohjälpligt ensam.

Been there, done that,

Det jag erbjuder är en liten flisa av ”icke ensamhet”. En liten bit ”jag kommer”. Och hon accepterar. Praise the Lord.

Jag tänker på det som är så himla viktigt för mig just nu:

• Egypten – ett nära förestående inbördeskrig
• Det omni-universella: Vaffan tjafsar vi för??? Vi är alla människor, med fel och brister, tankar och krafter, kärlek och mysfaktorer. SLUTA BRÅKA!
• Kärleken till barnen – de fick mig att inse att kärlek är en kraft som tar sig igenom murar av sten, barrikader av cement, väggar av stål – inget kan hindra kärleken. Den är som en framvällande lavaström, en laserstråle, en obändig frekvens
• Kärleken till familjen, som Kahled Hosseini beskriver så innerligt. Efter 58 år återförenas syskonen i boken. Hur skulle det vara? Jag vet att jag vill ha min familj - min stora familj, inte bara den lilla, nära - nu. 

Kusinen som just mist sin trygghet i livet står med öppen famn och väntar. 

Jag kommer.Med glädje, och äntligen. En stilla stund. Utan undran. Bara återknytande.

Om vi börjar där - att låta kärleken till barnen och den lilla, nära famljen växa till att omfatta den stora familjen, så kanske oroshärdar som Egypten blir färre på sikt.

Nå, låt en rödvins-pacifist och obotlig romantiker drömma........