Intuitiva klubben - min dags färd mot natt

Klockan strävar mot 04:00. Det är sommarmörkt och bara 11 grader varmt ute. Katten har tassat iväg ut genom luckan för att jaga möss, ekorrar och nattslöa fåglar.

Alla har lagt sig. Det är tyst i huset och bara mössen i väggarna är aktiva. Och jag. 

Mellandottern har gjort slut med pojkvännen. Han som bott här sedan 2010 – i princip. Det är tomt och tyst efter honom. Självklart ska 

känslorna råda och man kan inte stanna i ett förhållande som inte ger den energi och feedback som det är meningen att man ska ha (det vet väl jag om någon). Men för oss runt omkring känns det konstigt och tomt. Hans två vinflaskor ligger i vinstället och undrar om han ska komma tillbaka.

Yngsta ungen viskar, skrattar och gafflar med en kompis inne hos sig. Det slutar sällan före småtimmarna – runt 0300-0400.

Äldsta tjejen kämpar med hemsidan för SKHRF som har deadline i morgon klockan 12.00. Hon har samma problem som jag ofta har med kunder/kontakter/medarbetare. Alla är medvetna om att det är en deadline, en projektmilstolpe, en avlämnings- eller startpunkt. Trots det så draggas det i tid. ”Oh, det är så mycket nu. Kan jag lämna besked/data/input efter helgen?”

Döh, deadline är idag/i morgon/typ nästa dag…… Lämna ditt bidrag när du vill, men det lär inte komma med i denna release…. Och då blir det ett jäkla surr.

Vad är det för fel på folk? Varför förstår inte människor att det sitter mannakraft bakom resultat? Mannakraft som lägger timmar på att få till något praktiskt av otydliga krav, flamsigt innehåll och inbillad tankeöverföring? Det är som om du skulle beställa ett hus: 

• Beställare: ”Hej, jag vill ha ett hus.”
• Konstruktör: ”Absolut. Hur vill du att det ska se ut?”
• Beställare: ”Ah, typ fyrkantigt….. Gärna två våningar och fönster i alla rum.”
• Konstruktör: ”OK – jag gör ett förslag.”
• Två veckor senare skickar konstruktören förslaget till beställaren. Inget svar. Tre veckor – inget svar. Konstruktören svettas, mailar, ringer – skriker.
• Beställaren tycker att konstruktören tjafsar, stressar upp sig i onödan och svarar kort: ”Det blir nog bra. Ta det lugnt.”

Och så slutar det med att konstruktören – i sin professionella iver – bygger och fixar, och resultatet blir inte vad beställaren föreställt sig. Gnissel, avtalsknyckel och bad relations till följd.

Aha… vänta nu. Det är ju det här som gör oss människor så frustrerade, så stressade, så vanvettigt livsleda. Detta att aldrig få ett vettigt svar – aldrig få bekräftelse.

Och – då måste det vara förklaringen till att vi söker svaren hos högre makter, gudomar och andra livsstärkande makter. Ta exemplet igen om du skulle beställa ett hus:

• Beställaren/Du: ”Hej, jag vill ha ett hus.”
• Gud: ”Absolut. Hur vill du att det ska se ut?”
• Beställaren/Du: ”Ah, typ fyrkantigt….. Gärna två våningar och fönster i alla rum.”
• Gud: -tystnad.
• Beställaren/Du tänker: Aha – tystnad är lika med samtycke, och skickar förslaget vidare till konstruktören som filar vidare på förslaget.
• Två veckor senare skickar konstruktören förslaget vidare till Gud.
• Gud: Tystnad.
• Konstruktören tänker: ”Aha, tystnad betyder samtycke” och bygger och fixar i full övertygelse om att alla är överens.

·        Det är svårt att säga vad resultatet blir, men helt klart är att beställare och konstruktör har en lägre stressnivå än i fall 1.

Varför? Jo, för att det kapital alla satt in omgärdades av en lägre stressfaktor. Det fanns en övertygelse i botten om att den initiala tanken, den från början utpekade inriktningen var riktig. En förtröstan i – en tillit till – att vägledning kommer inifrån.

  

En gång, för ”hundra år sedan” – gav vi oss ut på ”walk about”, min kusin och jag. Vi skulle trava Bogesundslandet runt. Där kom vi att prata om just det där – att känna vägledningen inifrån. Hur vi tappat bort de yttre tecknen på hur saker är, förhåller sig till omvärlden. Förr i tiden kunde människor se – lukta sig till – hur vädret skulle bli, hur korna skulle kalva, hur livet skulle se ut i morgon. Idag har vi tappat all denna intuitiva kunskap. Vi tyckte, kusinen och jag, att det kanske vore på sin plats att halka tillbaka ett snäpp på den urbana stegen…Och där är jag ikväll. Jag skulle vilja att mina döttrar nosade sig till denna ”intuitiva” kunskap.

• Mellandotterns pojkväns vinflaskor får ligga kvar länge. Plötsligt händer det – det finns där ett tillfälle som gör att han kommer tillbaka. Till vinflaskorna och oss.
• Äldsta dotterns frustrationer och slit med kaninhoppningsförening och hemsidor får ligga till sig - mältas lite. Plötsligt öppnar sig en dörr där all hennes energi och kunskap får utlopp.

• Yngsta ynglets kalejdoskop av fniss, stök och osorterade sortier/exits med vänner hit och dit ramlar plötsligt på plats och ingår i ett större sammanhang som gör henne medveten om sitt Jag – och hon kan ta sig vidare till nästa hållplats i livet.

Och jag går och lägger mig i förvissning om att vår ”intuitiva” kunskap leder oss rätt. God natt, kära du.