Dream on, dream on....

Om jag blundar kan jag nästan inbilla mig att jag är någon annanstans. Jag kan nästan tro på, att jag sitter i en skogsbacke med utsikt över en blank sjö med berg i bakgrunden.

Jag kan nästan känna brisen, doften av tall och gran. Nästan höra tystnaden.

Om jag anstränger mig, så kan jag känna trätrappan under fötterna, när jag går in i huset med famnen full av vedträn som doftar jord och torra löv. Trasmattans mjuka dämpning av mina steg över köksgolvet och katten som snor sig kring benen.

Höstmörkret som ramar in min kvällspromenad störs bara av grannens traktor på en halv kilometers avstånd och från bäcken hörs ett avlägset och försynt susande.

Men så öppnar jag ögonen och ser tusen ilskna resenärer på pendeltågsperrongen. Skriket från 20 tågsätt som bromsar, polissirener i bakgrunden, larm från dörrar som stängs, hundar som skäller, prat i mobiltelefoner, bussar, lastbilar, barn som gråter.

Jag tror jag ska blunda mig genom livet.