Trött.

Extermisterna invaderar Europa. Det tror i alla fall den franska underrättelsetjänsten såväl som den pakistanska. Kanske är just nu 25 islamistkrigare på väg. Vad de ska göra här är lite oklart. Säkert ska de skära halsen av oss otrogna européer eller också ska de växla sitt i "Arabiska Kronor" stämplade sparkapital till motsvarande volym EURO.

Eller också vill de lära sig av Frankrikes president Nicolas Sarkozy hur man hanterar icke önskvärda etniska minoriteter.

Hur som helst så får det mig att bli tårögt historisk. Jag tänker på hur det skulle kunna ha varit på 1000-talet i relationerna mellan kristna och muslimer.

Vetenskapligt belagt är ju i alla fall, att då var det lite tvärtom, om man säger.

År 1095 sätter en samling extremister på sisådär 20 000 kristna (eller hungriga och understimulerade) män satte kurs mot Outremer , det vill säga Det Heliga Landet. De leddes av Peter av Amiens, en fransk predikant. Tyvärr bet de i gräset så fort de kom in i Mindre Asien och de nådde aldrig målet. (Man skulle här kunna göra parallellen till den mängd av individualistiska Jihads som inletts och knalldött under de två senaste århundradena.)

Påven själv eldade i spisen eftersom han ville att den franska adeln skulle fokusera på något annat än sina egna inre konflikter. ”Ut och jaga mohammedaner, grabbar!” sa han från sin plyschbeklädda stol. ”Befria Det Heliga Landet från islam! Döda en mohammedan och få absolution!” Och adelsmännen som ville skaffa lite att lägga i CV:t gjorde som han sa.

Så rullade det på. Tempelriddare och löst sammansatta korstågsarméer brände, slaktade och söp runt Det Heliga Landet. Allt som fanns i det geografiska närområdet skulle ”befrias”. År 1099 intogs Jerusalem av en något mer organiserad skara på det mest blodiga sätt man kan tänka sig. Nu säkerställde man förmodligen en evighetslång konflikt med muslimerna.

Det kristna ravepartyt i Mellanöstern fortsatte i Guds namn i många år. Men – så klev Saladin in på arenan och städade upp. Vapenstillestånd uppnåddes och Friden och Fröjden kröp försiktigt fram ur ruinerna.

Men ta mej f-n: år 1187 var den där fransosen de Chatillon tvungen att brösta upp sig och dra igång en ny skölja angrepp i kristendomens namn. Han slog bland annat ihjäl ett gäng pilgrimer på väg till Mecka. Öppet krig följde och det skramlades rejält under ett antal år. Saladin fick kämpa på för att slutgiltigt rensa ut korsfararna, men han lyckades.

Nå, vad är poängen? Jo, ur min synvinkel är poängen egentligen ingen alls. Det som händer i världen är bara ständiga upprepningar, imitationer och parodier på sånt som redan prövats eller genomförts. Nihil sub sole novum est som de gamla romarna sa ( "Ingenting är nytt under solen").

Om vi här i Europa är rädda nu när extremisterna antas komma och smälla av bomber och granater – förstår vi då hur rädda människor runt om i världen har varit när vikingar och korsfarare kommit över sanddynerna med stora svärd i hand? Skrik och bränder, lemlästningar och svält. Fransmän och belgare i Afrika som satt skräck i hela stamnationer med sitt slaktande, torterande och plundrande. De amerikanska och ryska krig som alltid utspelats på borta-plan – i andra människors vardag med för dem obegripliga syften och mål men som ruinerat deras liv, dödat deras nära, skapat minnen som aldrig kan tvättas ur.

Är det vi mer rättfärdiga än de islamitiska krigarna som drar ut över världen för sin tro och sin övertygelse om sin egen förträfflighet. Knappast. Bara ett annat perspektiv.

Tack, Angelfire och Gabriella för att ni fick igång mig…