Kö-varning!

Igår dominerades kvällstidningslöpsedlarna av bilden på damen som påstås vilja knåpa hälsan av Lars Vilks. Hennes karismatiska ögon följde mig under hela min långa väntan i kassakön, då jag rasat in på den lokala boden för att komplettera med lite smör, bröd och fläsk.

Bakom mig i kön stod en pappa med tonårig dotter. Dottern stavar sig igenom de få meningarna på löpsedeln och frågar sin ledsagare in i vuxenvärlden:

"Pappa, vem är Lars Vilks?"

Pappan lutar sig fram mot löpsedeln och säger:

"Få se nu.....jag ...kanske han är nån slags författare eller....konstnär...jag vet inte. Han verkar ha gjort nåt....han kanske inte gillar att kärringarna i Arabien har sån där.....du vet, som man bara ser ögonen igenom. Burka, eller vad det heter...?"

Jag sa ingenting. Jag betalade min limpa och gick därifrån.

Jag gick utan att ha förklarat för den tonåriga med chipspåsar fullastade dottern hur det egentligen förhöll sig. Jag undrade bara inuti mig själv, varför pappan inte sett till att ungen varit i skolan de senaste åren. Och varför han själv haft skumproppar i öronen när han suttit framför TV:n under samma period.

Voila! Jag börjar bli vuxen. Jag hoppar inte längre på främlingar för att banka in lite vett och baskunskap i dem.