We shall overcome....

Ibland känns det tröstlöst, det där vi kallar Livet. Motstånd och hinder, fel val, yttre och inre kraftlöshet. Allt packar på. Vi släpar och sliter och försöker. Glömmer att se ljuspunkterna och fokuserar på att försöka hitta vägar ut ur problemen.

De som styr och ställer hittar på nya sätt att krama ur det sista ur oss hela tiden. Regler, skatter, marginaler, påslag. Min pappa sa alltid, att det inte är någon idé att en piga tänker. Med det menade han, att de ”små” inte har något att säga till om i det stora hela.

Då och då tänker jag på ett helt annat sätt. Låt mig berätta en historia:

I min avfolkade barndomsby fanns en nedlagd affär. Rullgardiner av gulnad väv var sedan länge nedrullade och dolde lokalen. Kvar i bostadsdelen bodde fortfarande den gamle handlaren. Han var en sällsynt elak och grinig gubbe, som redan när han var aktiv hade rykte om sig att vara snål och oärlig.

Handlaren ville fortfarande ha en fot i yrket, och hade därför ställt upp en varuautomat utmed väggen som vätte mot busshållsplatsen. En sådan där gammeldags automat med luckor som fälldes upp utåt med ett handtag av bakelit. Man stoppade i en krona, fällde ner locket och tog det man skulle ha.

Vi barn – de kvarvarande sju i byn – köpte vårt lördagsgodis där. Den krona man fick (hörde ni det, ni dagens ungar?) landade i automatens vågskål fortare än en gris blinkar.

Min bror, hans kamrat och jag gick en mörk vinterlördag för att spendera våra kronor. Vi valde chokladkakor alla tre. Besvikelsen var stor när vi alla upptäckte att chokladen var gammal och oätlig. Några fler kronor fick man ju inte, det visste man. Alltså knackade vi med blodsmak i munnen på Handlarens dörr för att be om att få byta ut det gamla, oätliga. Handlaren fnyste åt oss och slog igen dörren framför näsan på oss.

Vi gick hem fyllda av hat och började smida planer.

Följande lördag var det 15 minusgrader. Det passade våra planer utmärkt. Vi gick i skydd av kvällsmörkret fram till automaten, spottade på kronan och väntade en stund. Därefter var det bara att öppna lucka efter lucka, hela raden ner. Istället för godis för 1 krona kunde vi nu – med våra sammanlagda kronor – inkassera varor för 45 kronor. Pappkassarna vi gömt i de stora täckjacksfickorna räckte knappt till.

Naturligtvis kom Gubben på oss och hällde salt på vågarna i automaten. Men vi kom på råd. I stället för att komma undan med 1 krona, gick det nu åt 2 kronor – den första kronan tog saltet med sig ner och beredde möjlighet för den andra kronan att frysa fast.

Efter den vintern tog Handlaren bort automaterna, och byn såg sin sista ”handelsplats” försvinna.

Men – det jag ville säga var, att det går att överlista det mesta, oavsett om man har en liten plats i världen eller inte. Det gäller bara att tänka utanför boxen, så att säga.
OBS! Bilden på automaten kommer från Annama! Trädgårdsliv & annat liv. En mycket rolig läsning i vintermörkret.