Det Tunga Arvet

I morgon fyller min pappa 83 år. Han har varit död i 5 år, men jag har ännu inte sörjt honom.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom dock. Jag hör hans röst bakom det mesta. Jag hör hans ironiska kommentarer, hans vassa inspel, hans negativa formuleringar, hans folkilskna morrningar.

Men mest av allt hör jag hans skarpa intellekt, hans retorik, hans välgrundade insikter och hans allmänbildade åsikter.

Han lärde mig att vara källkritisk. Att inte aningslöst acceptera information som gavs. Han ”tvingade” mig att tänka själv.

En dag, i min synnerliga ungdom, blev jag dödligt förälskad i en yngling i en av de högre klasserna. Han var ordförande i Moderaternas Ungdomsförbunds lokalavdelning därhemma i Lilla Staden. På vägen hem från skolan åkte jag med pappa i den skrangliga gula Opel Kadetten från Anno Dazumal. I höjd med Eldsund sa jag till Käre Far:

”- Pappa, jag vill gå med i MUF.”

Kadetten slängde och krängde kors och tvärs över vägen, medan den gamle socialistpappan försökte hålla ihop sig.

Dagen efter kom han hem från sitt slitsamma arbete som underofficer vid Pansarregementet. I handen höll han en plastkasse, vars innehåll han strödde ut över Söta Mors dukning av middagsbordet.

När han var klar med dekorationerna, trängdes där liberala manifestet från Folkpartiet, pamfletter från Socialdemokraterna, Moderata Samlingspartiets vallöften, Vänsterpartiet Kommunisternas lilla röda, kristdemokraternas bönebok och Centerpariets bondepraktika.

Kära Far spände ögona i dotra och sa:

”-Läs igenom de här, tänk på vad du tycker om det du läser och kom sedan till mig så får vi prata. När du bestämt dig för vad du tycker stämmer bäst med dina egna åsikter, så kan du gå med i vilket ungdomsparti du vill.”

Det är ett arv som kräver en del, vill jag lova.