Mänskliga futtigheter

"Det är din mänskliga rättighet att få känna dig älskad" sa den synnerligen goda vännen K i kväll i telefonen.

Vilket fick mig att fundera vidare.

Så mycket tid som läggs ned för att fundera, grubbla och analysera det som aldrig går att reda ut. Så mycket energi som går åt till att hantera känslor som bottnar i obearbetade trauman, felaktiga slutsatser och förflugna ord.

Det kan tyckas vara ett I-landsproblem – vi västerlänningar med våra ångestar (kan det heta så i pluralis?), våra fixeringar, våra perspektivlösa fokus.

Tidningsspalterna är fulla av socialpornografiska kändisreportage där liv vänds ut-och-in, där plastikopererade näsor och bröst sätter standard för självupplevelse, där limitlös ekonomisk förmåga relateras till bottenlös ensamhet och där drogromantiken förmörkas enbart av larmrapporter om självmord och självsvält.

Ändå är det där vi hämtar våra referensramar. Det är hos de silikonbröstade och läppförstorade, hos de rika och välavlade, hos de vackra och välklädda vi hämtar vår jämförelse.

Vi har nått så långt i vår behovstillfredsställelse att vi nu bara har "överkursen" kvar. Den sista lilla toppen på Maslow's behovshierariska pyramid finns kvar att koncentrera sig på. Där finns "Jag" och "Mig" och "Mitt".

Basen i form av "Livet", "Maten", "Värmen" är sedan länge distanserade.

Så hänger vi handdukar framför speglarna i vanliga svenska badrum, sluter oss i vardagsrummet, gråter om nätterna, äter rosa piller till frukost, tillbringar år i terapifåtöljer, letar efter någon – något – som ska ta oss upp ur träsket och bekräfta att vi är älskade som människor, trots allt.

Om du inte redan har gjort det – se filmen ”Touching the void” av Kevin McDonald. Se den många gånger. Låt det gå en vecka, en månad mellan tillfällena. Tänk på den ibland. När du borstar tänderna. När du häller upp ett glas vatten. När du rycker hårstrån från ögonbrynsbågen. När du tvättar bilen.

Se ”Touching the void”.