Det ramlade ner en tallkotte i huvudet på mig idag när jag var på väg in från brevlådan. Knäpp, sa det, och jag genomfors av en skarp men snabbt övergående smärta. Tallkotten fortsatte nerför sluttningen, käckt hoppande i spiralmönster.
Jag var tvungen att sätta mig en stund utanför ytterdörren och tänka igenom det hela. Grubblande vände och vred jag på problemet. Men jag hittade ingen lösning.
Vadå, tänker du. En tallkotte är väl inget att fundera över. Det är klart att de då och då måste träffa en människoskalle på sin väg från dekorativ tillvaro på grenen till fortplantning en bit bort. Det är ingen raketforskning, och säkert varken första eller sista gången i världshistorien det sker.
Må så vara.
Men alla tallarna är ju nersågade, bortforslade och till och med stubbarna är frästa. Förstår du då varför händelsen tog andan ur mig lite grann?
Är det tallsläktingarna på andra sidan vägen som hämnas? Står och prickskjuter på mig nu, 15 meter bort?
Du har väl glömt att mata ekorrarna... Då kan man få en kotte i nacken;-)
SvaraRadera/jena
Jag förstår definitivt. Ingenting ;)
SvaraRaderaJena - det har aldrig funnits några ekorrar i min biotop. Det skulle vara de symboliska då ;-)
SvaraRaderaUlrika - det är skönt att inte vara den enda... :-)
Du anar inte vad de militanta ekorrarna kan hitta på, de tar ett nedsågat träd som en direkt förolämpning. Att bara få en kotte i nacken betyder tur...
SvaraRadera//jena