Det är märkligt, hur oförutsedda och känslomässigt starka händelser vräker omkull vardagen och slår undan benen på alla stöttor man försökt sätta upp för att hjälpligt klara vardagen.
Det finns inget sätt att förbereda sig, inget sätt att logiskt och förnuftigt samtala med sig själv om vad som är rimligt eller "normalt". Det är bara att släppa kontrollen och följa med när de elektrolytiska processerna i hjärnan väljer att spritta omkring.
Idag höll jag minnestal till J som "vi" begravde i Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården. I morse kändes det som att jag bara inte skulle orka. Jag satte mig i bilen, for ut till Häggvik och lämnade bilen till några snabbfingrade gossar som bytte sommartofflorna till vinterkängor i ett nafs. På vägen hem hade jag ett långt inre samtal med J. Vi pratade igenom det jag ville säga, och han korrigerade en del småsaker (du tror säkert att jag har blivit knäpp - mer än vanligt) och så satt lugnet där, som en smäck. Varför vara orolig, när vi var så överens?
Allt gick så bra. Jag behövde inte ens gråta. Mina arbetskamrater var så fina, så närvarande och så "tillsammans". Hjärtat blev så stort, när jag såg på dem. Vad jag är lycklig som får vara en del av deras liv.
Precis som J var. Fel - precis som J är.
Bara för att han valt att kliva av plan nu, så innebär inte det att han inte längre är en del av vårt lag. Han sitter på bänken och peppar oss, när vi är trötta och behöver vatten, plåster och handdukar.
Nu ska jag dricka whisky och gå ut med E och äta mat på restaurang. Hon får sopa ihop Strössel ikväll. Och det gör hon så himla bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar