Du är det vår igedd.

Jag tycker vi sjugger lite:

"Blåsippad ute i backarda står,

diger och säger att du är det vår.

Ögoded ridder i kapp bed bitt stor,

jag tror själva faad uti vårlufted bor!"

Ha en riktigt trevlig Valborgshelg. Försök låta bli att bli Första Maj-plakat......!

Tillsammans är Jag många.....

Fat Lady skrev igår i sin blogg om alla sina personligheter:

http://tjockisensjunger.blogspot.com/2009/04/ropen-skalla-en-asikt-at-alla.html

Ett av problemen blir förstås att hitta ett bra Första Maj-plakat som kan visa vad man egentligen står för. Om man nu står för något.

Jag tycker nog att mina personligheter mer står för något. Blockerar, liksom. Hindrar. Skapar oreda i vardagen.

Sett på en T-shirt jag gärna skulle vilja ha (om jag bara hade hittat en tillräckligt stor...):

"I used to be a schizophrenic - but we're OK now"

Av dem är jag kommen

Hissa och dissa är egentligen ett koncept som Rix FM utvecklat, men jag använder det gärna som en slags summering på dagen.

Jag hissar: Riksarkivet, som i så många år jobbat med att kunna lägga ut kyrkböcker på nätet, så att vi alla nördar kan sitta timme ut och timme in och leta efter mer eller mindre nära och kära i historisk tid.

Man lär sig så mycket som man aldrig lärde sig under historielektionerna i skolan. Med en liten släng av fantasi kan man gå på djupet i potatisåkrar och barnafödslar. Om man som jag främst befolkar sin bakgrund med statare, soldater och smeder, så är det inte många salonger, dukade bord eller solfjädrar som skymtar förbi i det inre synfältet.

Jag ser hur kvinnorna står till knäna i myllan, ettåringen vid bröstet, brödbit och potatiskupa under armen, färdig att gå till begravning av ett tidigare fött barn.

Jag ser dem gå efter vägen med det lilla de har för att tillträda en ny pigplats, bara något år efter förra flytten. Jag ser barnaskaran som följer dem bli allt större för varje flytt. Jag ser dem med böjt huvud skriva in sina oäkta barn hos den fete, spritångande och fördömande prosten.

Jag ser de ensamma barnen, som växte upp i den ruttnande halmen på fattighus runt om i landet. De som stod som ”fattiga utackorderade barn” i registren och vid sex års ålder fick placering hos tveksamma herrar för gröt och ölsupa. De växte upp och fortsatte på samma sätt, om än med några skilling banco som lön.

Jag ser fäder snickra små, små kistor i vedboden. Ett par, tre stycken blir det i varje äktenskap. Männen som, efter att ha brukat någon annans jord en hel dag, går i månskenet och plöjer det tunnland som de fått till arrende - för det mesta utan häst.

Det andra - orangerierna, biljetterna, frasande klänningar, peruker och sidenskor – de är långt borta i en osynlig bakgrund i min släktkrönika. Långt, långt borta.

Men jag ser också all den styrka som dessa människor haft. Hela Världssjälen ångar och sjuder av den kraft och järnvilja som de en gång besatt. De överlevde allt. Inte så länge, men de gjorde det under den tid de hade.

Jag dissar: Århundraden av alkoholiserade präster som inte varit nyktra nog att föra kyrkböcker. Axel Oxenstierna måste ha vridit sig som en propeller i graven fram till dess Skatteverket tog över folkbokföringen.

Laidback learning

Som jag tidigare antytt, blir jag allt latare. Det är för mycket som pockar på min uppmärksamhet. Mitt primärminne blir överbelastat. Då stänger jag ner alla inkommande kanaler som kräver ansträngning.

"Rast, vila."

Olyckligtvis får det ju icke önskvärda effekter i form av att man inte "hänger med".

Nu har jag hittat det utlimata sättet att lära sig något, att få del av aktualiteterna, utan att lyfta ett finger, vare sig bildligt eller praktiskt:

Det enklaste sättet att utveckla allmänbildningen är att "vara tvärtemot" majoriteten i en diskussion. Då ska alla berätta varför man har fel.

All bakgrundsbeskrivning, nyttoanalys, för- och nackdelar och strategiska grunder serveras under näsan. Man behöver inte läsa på, inte söka information. Man bara får "mappen" i handen.

Synnerligen laidback......

Bad timing

Yeeeha!

Min arbetsgivare hittar på en massa skoj för personalen. Det känns riktigt bra att jobba i en organisation, där man tar personalens stimulansbehov och utveckling på allvar. I dagens pressade och slimmade värld glömmer man ofta, att personalen är företagets viktigaste resurs och behöver lite grooming.

Så vad hittar man i mailen idag? Jo, en inbjudan till kortseminarium. Vad bjuds det då?

• En stunds inspiration från någon coachande före detta idrottare, som lärt sig både hur man vinner och hur man förlorar?
• En övning i självinsikt tillsammans med en ödmjuk såpaskådis med ambition att synas på andra arenor än flerbäddsrum med kameraövervakning?
• En humoristisk odyssé över branschens utvecklingspotential?

Nej, inte då. "Välkomna till eftermiddagsseminarium! Ekonomen Si-Och-Så föreläser om den finansiella krisen i världen [...]"

Jag ser redan framför mig, hur uppkäftig kämpaglöd kommer att uppfylla oss efteråt.

Körriktning?

Överåklagare Christer Van Der Kwast sopar banan med Leif G W Persson i DN idag. Perssons kritik av domarna mot Thomas Quick får överåklagaren att resa borst. Han tycker inte att domarna är tvivelaktiga, utan anser att Leif GW gör mycket väsen för lite ull.

Själv tycker jag mest att Thomas Quick inte gör skäl för sitt namn. Han tog 20 år på sig att ta kål på 8 personer. Inte alls quickt.

Överåk-lagare "Levang" kanske skulle laga åk istället. I Stockholmstrafiken finns nämligen ett stort behov av hjälp. Trots att människorna i regionen har bland de högsta lönerna i Sverige, så har ingen enda råd med en bil som har fungerande körriktningsvisare som standardutrustning. Här behövs en insats, Van Der Kwast. Laga på, du.
Nu har jag provat igenom allt som finns i garderoben som påminner det allra lilla minsta om vårkläder, och sedan förra gången det hände har en katastrof inträffat. Jag har uppgraderats från Stor Kvinna till Större Kärring.

Så pass. Och det utan körriktningsvisare, vad jag minns.

Söndagsblues

Dagens highlights:

* Jag såg tant Bakterieodlare i programmet Rent Hus klä ut sig till drag queen och dansa på en stockholmsk pub i teve idag. Jag blir mig aldrig lik igen.

* Vad är det som gör att badrumsvågen blir så jäkla elak framåt våren?

* Kan man annat än bli glad när man i vårtrötthetens dimma vacklar ut i köket för att försöka sno ihop brödföda till barnen, och 15-åringen lagat egen sushi och dukat vackert? Hon är inte bara en bra kock - hon är en snäll medmänniska också.

* Nästa människa som via telefon försöker sälja toapapper, tvättmedel eller telefonabonnemang till mig en söndagkväll kommer jag att söka upp, långsamt hudflänga och kompostera.

* Jag har lyckats med konststycket att inte gå ut under en hel helg med vackert väder. Jag förväntar mig medalj eller diplom.

* Nu börjar äntligen arbetsveckan, så att man slipper se allt man borde ha gjort som inte blev av (den här helgen heller).

Infrastrukturella sockerdricksträd

Hedi Bel Habib är fil doktor i antropologi och ger i DN idag ett bra tips på hur Sverige ska ta sig ur den internationella finanskrisen.

http://newsmill.se/artikel/2009/04/18/den-enda-vagen-ur-krisen-ar-att-tidigarelagga-infrastrukturinvesteringar

Hedi skriver flera gånger i artikeln om ”eftersatt infrastruktur som ligger 30 år efter konkurrentländernas”, om ”olösta och långvariga infrastrukturproblem”.

Genom att tidigarelägga infrastrukturprojekt menar Hedi att man skapar en stimulanspolitik som påverkar både marknad och hushåll positivt på lång sikt.

I en tid då statsfinanserna kraftigt försämras är den enda vägen ur krisen att tidigarelägga infrastrukturinvesteringar för att förhindra att arbetslösheten biter sig fast vid höga nivåer.

Det där har jag hört förr. Vi ska bygga oss ur krisen, investera i dåliga tider och skörda i goda.

Han vet väl vad han pratar om, den gode Bel Habib. Han har gjort många analyser av global, nationell och regional tillväxt. Det känns som om han har helt rätt.

Men jag har varit här och hackat tidigare – jämfört med hur man har det i privatekonomin, typ. Jag får det inte att gå ihop. Särskilt när Hedi säger, att framflyttandet av redan planerade projekt väger lätt i statskassan, eftersom kostnaden inte är ny utan bara tas tidigare.

Men. Om jag tänkt åka till Seychellerna när jag fyller 60, så vet jag att det kostar 50 000. Lik förbannat skulle det försätta mig i personlig konkurs om jag skulle ta den kostnaden nu, med den ekonomi jag har. Jag behöver faktiskt de där åren som är kvar att spara ihop reskassan. Även om jag vet att kostnaden kommer, så väger det inte lätt i kassan att ta den här och nu.

Hur kan statens finanser klara att hämta pengar ur en ännu inte finansierad framtid? Jag blir inte klok på hur de räknar.

Kanske som Pippi Långstrump? Sockerdricka växer på sockerdricksträd och pengar finns i gamla väskor?

Via Dolorosa

Jag har suttit i hörnet sedan före påskhelgen och fram till nu. Lite seg är jag fortfarande, men jag kommer mig mer och mer.

Scrollandes upp och ner bland rubrikerna på nätet för att om möjligt försöka uppdatera mig om vad som hänt (förutom fotbollskatastroferna då) så hittar jag en mycket tänkvärd nyhet från långfredagen.

Torbjörn Björck bar ett jättelikt träkors genom Stockholm City för att påminna oss om Jesus, åtföljd av hundratals medföljare. Varje år likadant, vad det verkar.

Jag hoppas han bar ergonomiskt, så att han inte får ont i korsryggen.

Det finns flera "tunga" nyhetsinlägg. Idag skrivs det om att Skogsindustrierna vill ha ett krisavtal till stånd med facket. En skenande arbetslöshet som tros kunna uppgå till 25 % gör att man pratar inkomstsänkningar. Skogsfacket säger nej till lönesänkningar trots att det kanske skulle rädda jobben.

Det är en kvistig uppgift att lösa, det där.

In the hour of the owl

Jag har börjat lite med släktforskningen igen. Den har legat i träda en aning av många orsaker.

Jag gillar att sitta timme efter timme och glo på snirkliga bokstäver i gamla kyrkböcker. Den flimrande dataskärmen gör sitt yttersta för att allt ska bli ännu mer otillgängligt än det redan är. Det blir väl nästa pilsner - byte av bildskärm....

Igår kväll, sent - in the hour of the owl - så brast jag ut i gapskratt. Det gick inte att sluta. Jag var tvungen att hämta K för att hon skulle få bevittna något som ingen annan annars skulle ha trott:

In i Hedvig Eleonora församling i Stockholm flyttade de 25 januari 1879 en herre. Han fick nummer 30 det året.

Han hette "Ollon Maurik Hedlund".

Vad säger man?

Fotbolls-P(j)åsk

Depressionen tilltar. Nu är det förbanne mig bara ett underverk som kan dra upp mig ur eländet.

* Bajen torskade mot Gefle i Allsvenskan*

Det är straffet. Straffet för att jag legat och tomglott i soffhörnet hela helgen. Hade jag hävt mig upp och varit en god supporter hade det aldrig hänt. Hade jag visat lite laganda, lite glöd - så hade det suttit poäng på rätt rad nu.

Det positiva är ju att man får en inblick i det hemliga kodspråk som kallas "idrottssvenska". Det finns inget lexikon utgivet än, så när man ska tolka får man gå på erfarenhet, magkänsla och jämförande empirism.

Men roligt blir det. Och obegripligt. Som när journalisten Anders Wallin på Dagens Nyheter beskriver:

[...] Efter en tå från den rutinerade anfallaren var det uppförsbacke för hemmalaget.[...]

Ja tänka sig - nu får en Gävle-spelare köpa specialtillverkade fotbollsskor, för att behålla balansen. En tå mindre är inte att leka med, om man ska spela fotboll på elitnivå.

Och aldrig förr har jag hört talas om en så kuperad fotbollsplan. Är det tillåtet?

Dessutom påstår Bajens tränare Anders Gustavsson, att hela den kuperade fotbollsplanen nu ligger ihopknölad vid fotbollsmålet:

– Inför matchen pratade vi mycket om att vi inte fick tappa ytan vid första stolpen, det var precis vad vi gjorde [...], sade Gustavsson.

Jag stannar kvar i hörnet och surar.

Dold agenda

Jag undrar hur djupt man kan sjunka utan att slå i golvet.

I soffan, alltså. Nu har jag suttit i den här hörnan sedan i torsdags kväll. Enda avbrotten har påkallats av naturliga behov, som att äta eller något annat, som jag inte tänker dela med mig av här. Jag har blivit lat på riktigt.

Och inte skäms jag över det heller.

För egentligen är jag strängt sysselsatt. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Det är bara ansiktsmusklerna (och alla andra muskler) som med sin orörlighet lurar omgivningen. Inuti denna installation, så intill förvirring lik en människa, pågår stora saker: Jag tänker.

Jag tänker på vem jag är och vart jag ska. Vad jag ska bli. Hur det ska gå till att komma dit. Varför det blev som det blev, och om det är bra eller inte.

Jag tänker på vad jag vill. Vad jag vill på riktigt. Inte bara "vill" för att det skulle kännas bra att få det, utan vad jag vill innerst inne. Vad vill jag ha gjort, ha fått uppleva, känna - innan det är dags att ge sig ut på den sista seglatsen?

Jag tänker på vad det är jag ger till min omgivning. Och vad omgivningen ger mig. Och vad jag ger mig själv.

Jag upptäcker allt djupare ner i soffan, att jag inte har svaren på särskilt många av alla de frågor och tankar som tränger sig på. Mer än att det känns som en obalans i hela systemet.

Det är bra. Jag kommer allt närmare ett sätt att hitta svaren. Får jag bara sitta här i soffan ett tag till, så vet man aldrig vad jag hittar....

Men just nu är det tungt. Gert Fylking är på långpromenad och Roger Nordin progamleder i TV, så RIX FM är fullt av vikarier. Rogers "Sveriges Smartaste Barn" gör dessutom att de tillkortakommanden av intellektuellt slag som man dras med blir än tydligare. Jag upplever mig som en dreglande byfåne i soffan. antingen stänger jag av eller så hittar jag på ett långdraget behov för att få en ursäkt att bege mig härifrån.....

Lång fredag

Särskrivningen är avsiktlig. Det är precis så den har känts. Lång.

Uppspikad på korset till ett långsamt lidande. Lång väg mot döden. Romarnas drivkraft att med hjälp av bestialiska avrättningsmetoder kväva en nations vilja till motstånd har överlevt genom seklerna.

Vad var det, som blev så stort? Alla härskarfolk har ju gjort det. Inte skapades någon religion kring de som i det tysta stod emot de Röda Khmerernas slaktorgier. Ingen blev evangeliernas huvudfigur för vägran att flytta sig från parkbänkar reserverade för vita i 1950-talets USA.

Ändå förstår jag. Jag känner med honom. Snickarsonen som fick klä skott för vår samlade dumhet, förövare som offer. Blodet torkade i hans långa hår och skägg, händerna sprack av spikarnas penetration, tarmarna trängde ut genom spjutsåren.

Och tusentals är de, som genom historien får fortsätta lida för att vi aldrig lär oss.

Aldrig lär oss livets enkla gåta:

- Vad är det som gör att människan fungerar optimalt, både som individ och som kollektiv?

Svar: Mat, kärlek och gemenskap.

Påskris

Pås-kris:
Slängde den överfyllda soppåsen i sopnedkastet. Överallt i lägenheten fanns ingenting att ersätta den med. Jag fick åka och handla för att få en ny påse (800 000 stockholmare hade tydligen samma problem med soppåsar). Förutom trängseln, en nära nog gammalrysk brist på varor och brott på alla tåben, kostade det 419 kronor plus bensin. Jävligt dyr soppåse.

Annars har dagen varit ljusfattig som natten, tung som ett malmtåg och depressionen äter sig in i systemet likt en brigad av trikiner. Det värker och bränner i alla muskelfästen, i alla nervbanor. Det är bara smärtan som gör att jag vet, att jag fortfarande lever.


Jag har upptäckt en riktigt konstig sak idag:

'Självvattnande blomkrukor kräver påfyllning då och då.'

Jag har svårt att koncentrera mig, jag är så trött. Thomas Halvarssons bok "Där Ol' Man River gör en krök" gör mig sällskap i sökandet efter distraktion. Thomas skriver med ett energiskt och självantändande språk. Det är vad jag behöver just nu - något som självständigt för mig igenom ekluten utan att kräva att jag ska penetrera, hålla i minnet, lägga pussel. De korta berättelserna står för sig själva och tar kommandot - Management by Using the Force.

Jag är glad för Thomas' bok. I nuläget skulle jag inte klara av en Isaac Singer, där det 100 punkter långa persongalleriet beskrivs på sidan 4 och 5, förändras radikalt på varje påföljande sida och på sista sidorna knyter ihop säcken med en tentamen på vad man kommer ihåg. Jag skulle bara känna mig ännu mer ovärdig och illiterat än vad jag gör just nu.

Jag hissar 1:

Min äldsta har arbetat hos oss i tre dagar. Alla på jobbet är så nöjda med henne och hennes co-worker. Det ger mig lite kraft och glädje. Det är inte säkert att jag har närt en kommunist vid min barm (citat: Karl-Bertil Johnssons pappa), men väl en arbetsduglig och socialt mogen person.

Jag hissar 2: Min vän ringde idag och lät mig gråta och snörvla i örat. Det kändes så skönt, så o-ensamt.

Jag dissar: Jag firar påsk ensam. Det känns så .....ensamt.

Utarbetad val-arbetare

Jag har varit utloggad från "livet" en stund. Utmattningsdepression kallas det på fackspråk. Nu går vi vidare...

Ännu en vårdag i Stockholm är på väg att göra sig i ordning för natten. Den smygande kylan pressar kvicksilvret i termometern neråt, någon tiondels millimeter i taget. De vita skyarna på himlen djupnar till grå dimstråk - löser upp sig i kanterna för att förbereda sig på att försvinna in i det mörker som ska komma.

I bilen hem från en kaotisk dag. En dag som alla andra. En dag då vi inte vet vad vi ska göra eller vad som förväntas av oss, eller hur vi ska lösa allt, men vi löser det ändå. Jag djupandas och tänker på alla dem som sitter i bilarna runt omkring mig.. Föreställer mig hur de djupandas och tänker på dagen som gått. Jag ser på mina "väg-grannar" och undrar hur de ser ut hemma. I trygghet. I välkända kök, bland välkända dammråttor, vid välkända TV-apparater. Hon som sitter i SAAB:en där till höger. Hennes blonda hår är uppsatt i en knut som skulle få en tysk lägerkommendant att gråta av avund. En mörkblå kavaj och rödlackerade naglar. Fönstret är helt nedvevat, och vänsterhandens cigarill placerad långt utanför bilen. Röken från varje bloss skickas ut i en rak ström, långt ut. Tjuvröker hon? För sin man? Passar på att ta en sista cigg innan Eugeniatunneln, så att röklukten hinner försvinna hjälpligt, innan hon ska parkera bilen vid villan på Essingeön.

Vi sniglar oss fram i tio kilometer i timmen. Det går ljusår innan vi är i tunneln mot Nynäsvägen. Där är det stopp igen.

Då hör jag det - det sjungande, klagande, ekande ljudet. Högt och tydligt. Det studsar mellan betongväggarna, pockar på min inre kraft, sköljer över biltaken. Jag blir gråtfärdig och söker förtvivlat i minnet, i backspegeln och i sidospeglarna. Ingenting. Det bara sjunger runt omkring mig.

Så minns jag plötsligt: "- Whale song." Kaskeloternas enträgna sökande efter de sina, valarnas hjärtan som sänder ut sina vågor, ber om samvaro, om gemenskap.

Jag griper efter mobiltelefonen med darrande händer och ringer en vän och berättar. En vän som drar den magiska ridån åt sidan omedelbart med orden:
" - Naah, du vet - när tunga fordon, automatväxlade eller inte, måste ligga och snigla - ja, du vet, då skriker och sjunger hjulaxlar och kardaner och bromsupphängningar och skit. Hela tiden, du vet."

Jag bet ihop så att amalgamet kved. Men jag vidhåller att kaskeloterna ropade på mig i tunneln idag.

Jag är kanske utarbetad. Dags att ta det på allvar.

Eller dags att ta telepati på allvar, vem vet?

På väg till affären

I långa, långa rader står fjolårsbuskarna utefter gångvägen ner till mitt lilla ICA. De amputerade grenarna vränger sig korta och skrumpna mot en blekblå vårhimmel. I sitt armod liknar de krokiga benrester efter sedan länge nedgrävda händer.

Det är nästan omöjligt att föreställa sig att de om en månad ska höljas av ett ljusgrönt nät av pyttesmå blad, väckas till liv igen efter den hårdhänta behandlingen i höstas.

Det är lite vampyrkänsla. - Somliga kallar det vårkänslor. Vad vet jag?

Vingklippt ekonomi?

Japp. Då var vi äntligen där då. Knatte, Fnatte och Tjatte har försnillat Das Kapital. Det är tomt i Farbror Joakims kassavalv. De lånta fjädrarnas era är över.

Finansministern Anke Borg gör i Dagens Nyheter bedömningen att utrymmet för ofinansierade reformer är "mycket begränsade".

Uppenbarligen befinner sig statsfinanserna alltså i samma läge som mina privata. Fast jag brukar kalla det för att "ge fan i att handla om jag inte har pengar".

Men "ofinansierade reformer" låter inte lika drastiskt, utan snarare som en fjäder i hatten på en sann och ansvarstagande finansminister. Fan tro't, sa Rälingen..... jag tycker nog det låter ganska ving-ligt...