Jag hissar: Riksarkivet, som i så många år jobbat med att kunna lägga ut kyrkböcker på nätet, så att vi alla nördar kan sitta timme ut och timme in och leta efter mer eller mindre nära och kära i historisk tid.
Man lär sig så mycket som man aldrig lärde sig under historielektionerna i skolan. Med en liten släng av fantasi kan man gå på djupet i potatisåkrar och barnafödslar. Om man som jag främst befolkar sin bakgrund med statare, soldater och smeder, så är det inte många salonger, dukade bord eller solfjädrar som skymtar förbi i det inre synfältet.
Jag ser hur kvinnorna står till knäna i myllan, ettåringen vid bröstet, brödbit och potatiskupa under armen, färdig att gå till begravning av ett tidigare fött barn.
Jag ser dem gå efter vägen med det lilla de har för att tillträda en ny pigplats, bara något år efter förra flytten. Jag ser barnaskaran som följer dem bli allt större för varje flytt. Jag ser dem med böjt huvud skriva in sina oäkta barn hos den fete, spritångande och fördömande prosten.
Jag ser de ensamma barnen, som växte upp i den ruttnande halmen på fattighus runt om i landet. De som stod som ”fattiga utackorderade barn” i registren och vid sex års ålder fick placering hos tveksamma herrar för gröt och ölsupa. De växte upp och fortsatte på samma sätt, om än med några skilling banco som lön.
Jag ser fäder snickra små, små kistor i vedboden. Ett par, tre stycken blir det i varje äktenskap. Männen som, efter att ha brukat någon annans jord en hel dag, går i månskenet och plöjer det tunnland som de fått till arrende - för det mesta utan häst.
Det andra - orangerierna, biljetterna, frasande klänningar, peruker och sidenskor – de är långt borta i en osynlig bakgrund i min släktkrönika. Långt, långt borta.
Jag dissar: Århundraden av alkoholiserade präster som inte varit nyktra nog att föra kyrkböcker. Axel Oxenstierna måste ha vridit sig som en propeller i graven fram till dess Skatteverket tog över folkbokföringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar