Utarbetad val-arbetare

Jag har varit utloggad från "livet" en stund. Utmattningsdepression kallas det på fackspråk. Nu går vi vidare...

Ännu en vårdag i Stockholm är på väg att göra sig i ordning för natten. Den smygande kylan pressar kvicksilvret i termometern neråt, någon tiondels millimeter i taget. De vita skyarna på himlen djupnar till grå dimstråk - löser upp sig i kanterna för att förbereda sig på att försvinna in i det mörker som ska komma.

I bilen hem från en kaotisk dag. En dag som alla andra. En dag då vi inte vet vad vi ska göra eller vad som förväntas av oss, eller hur vi ska lösa allt, men vi löser det ändå. Jag djupandas och tänker på alla dem som sitter i bilarna runt omkring mig.. Föreställer mig hur de djupandas och tänker på dagen som gått. Jag ser på mina "väg-grannar" och undrar hur de ser ut hemma. I trygghet. I välkända kök, bland välkända dammråttor, vid välkända TV-apparater. Hon som sitter i SAAB:en där till höger. Hennes blonda hår är uppsatt i en knut som skulle få en tysk lägerkommendant att gråta av avund. En mörkblå kavaj och rödlackerade naglar. Fönstret är helt nedvevat, och vänsterhandens cigarill placerad långt utanför bilen. Röken från varje bloss skickas ut i en rak ström, långt ut. Tjuvröker hon? För sin man? Passar på att ta en sista cigg innan Eugeniatunneln, så att röklukten hinner försvinna hjälpligt, innan hon ska parkera bilen vid villan på Essingeön.

Vi sniglar oss fram i tio kilometer i timmen. Det går ljusår innan vi är i tunneln mot Nynäsvägen. Där är det stopp igen.

Då hör jag det - det sjungande, klagande, ekande ljudet. Högt och tydligt. Det studsar mellan betongväggarna, pockar på min inre kraft, sköljer över biltaken. Jag blir gråtfärdig och söker förtvivlat i minnet, i backspegeln och i sidospeglarna. Ingenting. Det bara sjunger runt omkring mig.

Så minns jag plötsligt: "- Whale song." Kaskeloternas enträgna sökande efter de sina, valarnas hjärtan som sänder ut sina vågor, ber om samvaro, om gemenskap.

Jag griper efter mobiltelefonen med darrande händer och ringer en vän och berättar. En vän som drar den magiska ridån åt sidan omedelbart med orden:
" - Naah, du vet - när tunga fordon, automatväxlade eller inte, måste ligga och snigla - ja, du vet, då skriker och sjunger hjulaxlar och kardaner och bromsupphängningar och skit. Hela tiden, du vet."

Jag bet ihop så att amalgamet kved. Men jag vidhåller att kaskeloterna ropade på mig i tunneln idag.

Jag är kanske utarbetad. Dags att ta det på allvar.

Eller dags att ta telepati på allvar, vem vet?