Infrastrukturella sockerdricksträd

Hedi Bel Habib är fil doktor i antropologi och ger i DN idag ett bra tips på hur Sverige ska ta sig ur den internationella finanskrisen.

http://newsmill.se/artikel/2009/04/18/den-enda-vagen-ur-krisen-ar-att-tidigarelagga-infrastrukturinvesteringar

Hedi skriver flera gånger i artikeln om ”eftersatt infrastruktur som ligger 30 år efter konkurrentländernas”, om ”olösta och långvariga infrastrukturproblem”.

Genom att tidigarelägga infrastrukturprojekt menar Hedi att man skapar en stimulanspolitik som påverkar både marknad och hushåll positivt på lång sikt.

I en tid då statsfinanserna kraftigt försämras är den enda vägen ur krisen att tidigarelägga infrastrukturinvesteringar för att förhindra att arbetslösheten biter sig fast vid höga nivåer.

Det där har jag hört förr. Vi ska bygga oss ur krisen, investera i dåliga tider och skörda i goda.

Han vet väl vad han pratar om, den gode Bel Habib. Han har gjort många analyser av global, nationell och regional tillväxt. Det känns som om han har helt rätt.

Men jag har varit här och hackat tidigare – jämfört med hur man har det i privatekonomin, typ. Jag får det inte att gå ihop. Särskilt när Hedi säger, att framflyttandet av redan planerade projekt väger lätt i statskassan, eftersom kostnaden inte är ny utan bara tas tidigare.

Men. Om jag tänkt åka till Seychellerna när jag fyller 60, så vet jag att det kostar 50 000. Lik förbannat skulle det försätta mig i personlig konkurs om jag skulle ta den kostnaden nu, med den ekonomi jag har. Jag behöver faktiskt de där åren som är kvar att spara ihop reskassan. Även om jag vet att kostnaden kommer, så väger det inte lätt i kassan att ta den här och nu.

Hur kan statens finanser klara att hämta pengar ur en ännu inte finansierad framtid? Jag blir inte klok på hur de räknar.

Kanske som Pippi Långstrump? Sockerdricka växer på sockerdricksträd och pengar finns i gamla väskor?