Wake up in Gulag

Jag har ett socialt arv att jobba med. Min far var av naturen misstänksam mot andra människor. Han var en sann misantrop som såg fel och dolda agendor i alla andra människor. I mitt föräldrahem fanns inga vänner som kom och gick, inga naturliga avstämningspunkter mot gemensamma artfränder, inga fester eller sammankomster som skilde lördagen från tisdagen. Eftersom jag under min uppväxt tillbringade långa perioder på sjukhus – och även gick i skolan där – så tränades jag inte i social samverkan genom den allmänna skolpliktens försorg heller, i alla fall inte i någon positiv riktning.

Idag, när jag summerar mitt sociala nätverk, så klarar jag mig fortfarande med menorahns armar…

Är det bra? Jag överför mitt sociala arv på mina barn. Ska de i medelåldern inse, att de saknar något? Eller kommer de att göra en "klassresa" och byta spår? Jag inser att jag kommer att vara ensam den dagen jag inte har min yrkesmässiga arena kvar. Hur kommer det att kännas?

Igår, sent på kvällen, öppnades ett lock som varit stängt länge.

När jag tittade ner i hålet såg jag en blänkande yta men inget därunder. Så bröt ett mönster igenom ytan. Jag såg bilder från mitt liv som jag inte visste att jag kom ihåg. Det gjorde ont och jag blev tvungen att stänga ner omgivningen en stund för att ta hand om bilderna.

Nu är det hög tid för mig att bestämma vilken väg jag ska gå, hur jag ska använda mina erfarenheter till något bra, något som gör mig helare. Jag har ingen träning på att göra det i samverkan med andra, kan inte ta hjälp av trygghet i andra. Jag måste göra det ensam, i samverkan med bara mig själv.

Idag snöar det där jag bor. Vi har mer snö efter natten som gått, än vi haft på hela vintern. Det känns bra, det fula har dolts och en barmhärtig ljuddämpning har bäddat in det skarpa, grälla. Vi (jag och jag) känner oss startklara. Vi ska använda dagen på ett bra sätt.

Det ser vi fram emot.

(Jag har använt ordet 'jag' tjugotre gånger i den här texten. Det känns som om det har någon slags betydelse......)