Oliver och basilika

Är det verkligen söndag idag? Helgen har gått så fort, trots att den känts lång som en evighet. Ibland är det så. Det är som om händelser och tankar komprimerats in i de få timmar som verkligheten bjuder. Som om varje tomrum runt dem fylls ut av något som har påverkan. Det är då jag känner att tiden betyder något, att jag går vidare framåt.

Jag såg det tydligt för mig i morse – det lilla cypriotiska stenhuset som vinglar lite högt uppe på en solpinad klipprygg. Runt omkring har marken torkat, gräset har gulnat och de taggiga buskarna hindrar hjälpigt dammet att ta sig alltför nära. Grågröna olivträd och en flätad gärdessgård. Vägen upp till huset är smal och ljus. I en köksträdgård växer salvia, äggplanta, potatis.

På trätrappan utanför dörren sitter en kvinna i klänning med ett vinglas i handen. Hon har suttit där länge, sedan tidigt på dagen. Bredvid sig har hon en katt, spräcklig och gammal. Mannen som ligger i gräset nedanför har just lagat grinden och vilar innan maten.

Från köket slingrar sig dofter av tomater, fläsk, basilika, vin i gryta. Därinne arbetar kvinnans ena dotter med tillagningen av dagens mat. Svettdropparna ringlar ner över hennes panna, hon stryker bort dem med handryggen.

Bakom huset bräker fåren och getterna, när den äldsta dottern klipper dem. Den minsta dottern hänger filtar från det lilla pensionatets gästrum på linor för vädring.

I morgon ska de gå till byns olivkvarn, nöjda med att den lilla husbehovsskörden gett bra tillbaka. Nu ska de strax duka för de få gäster som dröjer sig kvar i den sena säsongen.

Det är mitt hus, mitt liv om några år. Då blir jag varm igen, allt jag behöver finns där. Den drömmen ska jag hålla levande, no matter what.