Despair

Så där ja. Nu är det dags att prata allvar. Centrallåset på bilen funkar som det ska, vindrutetorkaren också. Jag har dammsugit kök, hall och badrum, lagat mat och diskat – gjort min vuxenplikt. Då kan jag lägga det åt sidan. Jag vill prata om något helt annat.

Pladder av privat karaktär på bloggar kan få vissa att se rött, men nu är det dags att jag får se min vardag i typsnitt. För att begripa vad jag håller på med.

Mina barns far ska snart dö i en obotlig sjukdom. Jag sliter och slavar för att få barnen att uppleva någon slags dräglig vardag mitt i det, och för att få ekonomi och omvårdnad att fungera för alla. Jag skjuter mot rörligt mål hela tiden, eftersom ingen vet hur länge vi ska befinna oss i detta kaos.

Jag har ett arbete som kräver mer än heltidsengagemang. Jag förväntas tänka, planera, besluta och utveckla min och andras kompetens i ett ansvarsområde som sträcker sig över tre länder. Det ger mig en fristad, en arena och en gemenskap som jag inte skulle överleva utan just nu. Men jag kan inte ge tillbaka det jag skulle vilja återföra.

Jag har min själs älskade 25 mil bort. Vi träffas fysiskt i genomsnitt 32 timmar i veckan, varav vi sover bort ca 15, vilket ger en medveten kontakt i 17 timmar. Resten av tiden är jag hänvisad till telefonkontakt. Vi har med andra ord vakenkommunikation sammanlagt 21 timmar i veckan. Jag vill så mycket mer.

Jag har min äldsta dotter boende på internatskola 11 mil bort. Hon ska lämnas på skolan vid lunch på måndagen och hämtas vid lunch på fredagen. Hon är som tonåringar i allmänhet – men som barn till en döende förälder i synnerhet – nedstämd och ledsen och har svårt att prestera det hon borde i gymnasiet. Hon känner sig utanför familjen och vet inte hur hon ska hantera det. Hon är rädd för att få veta per telefon att hennes pappa har gått ur tiden. Hon vill inte sitta 11 mil ifrån och vänta på att bli hämtad in i den sörjande familjen.

Mittemellanbarnet stänger av sig för att inte gå i bitar. Hon ska snart söka till gymnasiet och vet ingenting om vilken framtid hon vill ha. Min yngsta tycker sig inte bli sedd av sina klasskamrater och mår riktigt, riktigt dåligt.

Barnens far har också vuxna barn. Som mår dåligt och sörjer. Var och en på sitt sätt. Men jag förväntas förmedla någon slags trygghet till dem också. Jag finns här för deras far och småsyskon, jag kallar på dem om det behövs, så att de inte känner sig utestängda.

Vad ger jag dem? Jag räcker inte till. Jag kan inte stödja så, att de får de ledstänger de behöver.

En normal vardag. Hur får man till det? Jag far mellan BUP, skolor, sjukhus, arbetsplats, barnens fritidsaktiviteter, exmakens hem och mitt eget hem.. Läxor, tonårsdöttrars uteseendebekymmer, pojkar, betyg, depressioner blandas med detta stora, obegripligt svåra. Att inte kunna få frigöra sig som en ”vanlig” tonåring utan att behöva ta hänsyn till, att den förälder man ska frigöra sig ifrån inte kommer att finnas kvar att komma tillbaka till.

Ibland frågar någon vad jag vill göra på min fritid. Fritid?

Ibland frågar någon om det finns något de kan hjälpa till med. Jag har ingen aning. Kanske att någon säger att jag gör ett onormalt bra jobb som håller ihop allting och inte kräver ett eget liv. Eller att jag är snygg och har ett briljant intellekt. Eller att jag borde skjutas som är så jävla dum, att jag tar kål på mig själv.

Men mest av allt skulle jag vilja ha regelbunden familjeterapi tillsammans med mina barn, så att vi fick hjälp att hitta en gemenskap i detta spretiga kaos. Och så skulle jag vilja ta dem med på en lång resa.

Tillsammans med min själs älskade.

Så att jag fick vila med dem som betyder mest här i livet. Jag vill inte dammsuga, diska och tvätta bort den korta tid jag har på jorden.