Thomas Di Leva och jag

Utspridda i det oändliga (eller ändliga, men utan ändar) Universum ligger oräkneliga galaxer. De syns som skarpa eller diffusa skyar mot den mörka grunden. I de oräkneliga galaxerna finns en mängd stjärnor, som i sin tur bildar centrum för hela system av planeter. Vi kallar dem ’solsystem’.

En av galaxerna kallar vi Vintergatan. Den innehåller över 1 miljard stjärnor. En av stjärnorna är mittpunkten i ett solsystem som hänger lite på kanten i galaxen. I denna utpost i solsystemet finns den planet vi lever på. Jorden är den tredje planeten från solen. Jorden är den enda himlakroppen där man säkert vet att liv existerar.

På vår jord lever vi alltså i en gigantisk omvärld, förmodligen i existentiell ensamhet. Vi har inga grannar och inga att dela överlevandets problematik med. Vi har inga andra inter- eller extragalaktiska kamrater att byta erfarenheter med. Vi har bara varandra.

Men det är egentligen inte så ’bara’, faktiskt. Jordens befolkning uppskattas vara nästan 7 miljarder människor. Vi är många, med jordiska mått mätt. Vi borde klara oss, eller hur?

Men där – på den lilla, lilla ensamma planeten i det lilla solsystemet, i den lite större galaxen i det gigantiska Universum – där fördriver människan sin utmätta tid i livet med att spika upp staket, stänga gränser, kriga för att värna om staketen och gränserna, plåga den som har en annan åsikt, utnyttja och konkurrera ut andra levande arter, riva upp växtlighet och sprida sina sopor.

I stället för att sluta sig samman i Den Stora Ensamheten, så gör människobarnen allt för att ta livet av varandra. Utarma sin omgivning. Såga av den gren de sitter på.

Sett från Orion-armen i spiralgalaxen Vintergatan, skulle Hitler inte ha haft en bakteries storlek ens. Mussolini och Idi Amin skulle ha dött av tyngden, om ett virus hade satt sig på dem. Hjärtat hade stannat i kroppen på Stalin, om en proton skulle ha ställt sig ivägen för honom.

Vi är så små skitar, vi människor, om man skulle se oss från ovan. Ändå tar vi oss så stora friheter. Friheten att bara tänka i det lilla. Frihet att släppa de stora perspektiven. Frihet att handla utan eftertanke.

Jag är en slarvig sammansättning av kolatomer och vattenmolekyler. När jag dör, kommer mina kolatomer att återgå till jordens materia och ombildas. Kanske ingår jag så småningom i ett träd, eller en båt som byggs för att segla på Medelhavet. Eller kanske en gårdshund som står och skäller på en bakgård i Amsterdam. Men vilket det än blir, så kommer jag att ingå som en del i galaxen Vintergatan och synas som en suddig sky på någons teleskop.

Sett ur det perspektivet behöver jag inte lägga energi på att bli förbannad för att värmen på bussen inte fungerar, eller att grannens katt pissar på min veranda. Inte heller behöver jag bli frustrerad över att någon lämnat ett orensat luddfilter i torktumlaren i den gemensamma tvättstugan eller att tidningen sticker ut ur brevlådan och blir blöt när det regnar.

Jag håller mina kolatomer och vattenmolekyler i schack och försöker bidra med positiv energi till världssjälen. För att klara det, söker jag de positiva förebilderna i människor som tänker annorlunda, som tänker stort utan att besväras av normer och mallar. Som vågar. Som Thomas DiLeva till exempel.

Uppkäftigt - och lätt att säga, eller hur? Eller som min salig mor alltid sa: - Det är lätt att säga 'Tulipanaros' - men försök att göra en, får du se....


Men så länge jag lever tänker jag försöka göra en.