Jordens medelpunkt - Sverige?

Igår, förutom att transportera och transpirera, ägnade jag mig åt världsomvälvande tankar. Det gjorde gott i mitt gamla rävhjärta. Till min hjälp hade jag sonen T.

Vi tillbringade en stor del av dagen tillsammans. Han hjälpte mig att flytta stora saker. Min äldsta dotter ska på tisdag kväll äntra sitt nya boende, en tvårummare utanför Nyköping, där hon tillsammans med två andra glada kamrater ska framleva sina vardagar. Hon skulle ha med sig sin dubbelsäng (där hon och kamrat E ska sova), köksbord (där hon, kamrat E och kamrat L ska äta, studera och prata skit om nätterna), tre köksstolar (så att de slipper göra det jag nämnt på golvet), en hallbyrå (att förvara mössor och vantar i) samt annat krafs av kaliber. T har packat, lastat och burit. Han har också kört bil. i mörker. Gamla mamma har svårt med det. Tack för hjälpen!

Under resan har vi pratat. Vi har pratat om hur vi känner inför döden, varandra och allt praktiskt som måste hanteras. Svåra tankar, men lätta samtal. Det var T som gjorde dem lätta. Tänk att ha en son som förstår hur människor fungerar, hur livet måste tacklas och hur svårt det kan vara att fatta bra beslut. Tänk att ha en son som tar konsekvenserna av surkålen som serveras och som beslutar sig för att surkål går att äta (if you get my drift….). Jag har dessutom två sådana söner, T och J. De ger ett fundament att stå på, en livlina att hålla fast i.

Under bilresan pratade vi också om invandrarfientlighet. Här skiljer vi oss åt, T och jag. Det kändes lite i Volvons (något unkna) kupéluft. Det finns en gemensam rigiditet hos oss – båda tycker lika mycket, fast åt aningen olika håll. Jag har mycket (säger: mycket) svårt för generaliseringar. Jag har också en tendens att romantisera andra kulturer och svensk flyktingpolitik. T har (som jag ser det) en tendens till rubriksanning och att haka på polisrapporter. Vi hamnade dock på deuce i slutet: svensk lag gäller och straffet ”landsförvisning” bör återinföras, oavsett födelseort!

Det gav mig dock en del att tänka på. Sent på året 2008 avled Miriam Makeba, Sydafrikas okrönta ambassadör. Rubrikerna var få i Sverige. Detta trots att hon satt märken i stora delar av världen genom sitt engagemang emot Apartheid. Hon levde länge i exil men återvände när Nelson Mandela släppts ur fängelset. Hon var ju på sätt och vis landsförvisad på grund av sin övertygelse, som inte stämde överens med den styrande lagstiftningen i Sydafrika. Ur vårt västerländska, demokratiska perspektiv var Miriams övertygelse den goda och rätta som gjorde förföljelsen mot henne oriktig. Vi var många som kämpade med henne och hennes gelikar i det tysta, eller i det högljudda.

Men vänd på kuttingen en stund och se det ur ett rent strukturellt perspektiv. Ett samhälle (i detta fall Sydafrika) har en lag och en organisation. En medborgare (i detta fall Miriam) vägrar att acceptera och följa den. Samhället bestämmer sig för att tvinga fram lydnad, och konsekvensen blir att medborgaren tvingas lämna landet för att kunna leva efter sin övertygelse.

Hmmm. Detta var ju precis det som T och jag kom fram till var en bra lösning. Enda skillnaden verkar vara, att T och jag tyckte att vår svenska lagstiftning och organisation är det som är normgivande och bäst att leva efter. Jag säger naturligtvis inte att jag tyckte Apartheid var ett bra system att leva efter. Jag skulle aldrig ha kunnat acceptera den strukturen. Men ändå slås jag av tanken på hur lätt vi normerar andra system utifrån vårt eget. Vi solidariserar oss med alla protestyttringar mot statsskick, religioner och kulturella uttryck i världen, bara protesterna återspeglar vår egen syn på kultur och lag. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag vet att vi kanske skulle införa en ny "körkortsutbildning": Self-sufficiency Reflectance License.

Vad tycks?