Ghazze

Gaza. Området dit hundratals svenska FN-soldater begav sig under en tioårsperiod på 50- och 60-talen. Staden där Arn långt tidigare i fiktionens värld var borgherre. Filistéernas gamla huvudstad, sedan urminnes tider ett handels- och odlingscentrum för våra viktiga jultillbehör mandariner, clementiner och dadlar. Nu är det fullt krig igen. Hur ska det gå med våra kommande jular då?

Mellanösternproblematiken stöts och blöts i alla tidningar, bloggar, nyhetsprogram och snillen spekulerar konstant. Så jag behöver inte lösa den frågan. Jag behöver inte ens ha någon åsikt, speciellt inte som jag har så lite insikt.

Men jag har levt hela mitt liv med militär information, FN-operationer och krisberedskap till följd av min fars yrke. Jag fick världens mest kända oroshärdar med modersmjölken, så att säga. Vid köksbordet diskuterades politiska synvinklar, konfliktmedling och krigstaktik lika naturligt som skolschema, läxböcker och inköpslistor. Min bror S och jag skulle växa upp till tänkande och analytiska människor som inte lät sig luras av budskap på glättat papper och enkla slagord. Jag vet inte om det blev så, men förmågan att vända och vrida på alla stenar, gnaga sönder argument och se de lite större perspektiven – det fick vi nog, både S och jag. På gott och ont, kanske – det får omgivningen bedöma.

S gav sig av i FN-tjänst till just Mellanöstern. Han låg posterad i Sinai under en period. När han åkte ner, så var han skapligt pro-israelisk. Möjligen av födsel och ohejdad vana. När han kom hem hade det vänt. Han förklarade för vår (vid den tiden fortfarande pro-israeliske) far varför han vänt. Den förklaringen är för mig så klockren och enkel, att den bildat ett fundament i mig att ta fram i all konfliktanalys. Hör här:

” - Men pappa, det är samma sak som för dig. Du har köpt det här huset för egna pengar för länge sedan. Så en dag går du här i trädgården och krattar gräs och pysslar om buskarna. Då kör plötsligt ett flyttlass in på garageinfarten, och ut hoppar för dig helt okända människor. De säger att du ska flytta, för nu har man i Stockholm bestämt, att eftersom deras släkt bodde här för 500 år sedan så är huset numera deras. Då får du givetvis krupp, och går och hämtar dokumentet som visar, att du är lagfaren ägare till huset. Men nykomlingarna bara skrattar och säger, att det där kommer du ingenstans med, för nu gäller det som sagts i Stockholm.

Och du blir tvungen att flytta, utan att veta vart du ska ta vägen eller utan att få någon ersättning för den mark du förlorat. Skulle du acceptera det?”
Pappa menade givetvis att det inte var samma sak, men det visste vi alla att det egentligen var. Och att svaret var enkelt: Nej, ingen av oss skulle acceptera det.

Naturligtvis är Mellanösternproblematiken större än så, framför allt nu, efter så oerhört lång tid av konflikt. Men ändå är bilden av flyttlasset i garageinfarten så enkel och generisk, att den går att använda om man vill se de enkla lösningarna på de svåra frågorna.

Men bilden betyder ju något annat om man är på den israeliska sidan, förstås. Tänkte inte på det……