Fuckin' Mondays....

Mina barns initialer bildar förkortningen ’HVK’, vilket i vissa sammanhang kan betyda ’hemvärnskompani’. Likheter mellan att försöka leda ett hemvärnskompani och att göra detsamma med min lilla 3-mannagrupp därhemma finns, tro mig. Samma ovilja att planera för att kunna avsluta marschen i stridbart skick. Samma ovilja att göra det bästa av det –ibland inte fullt optimerade – materiel som står till buds. Samma förmåga att fokusera på det som för tillfället intresserar. Och så plötsligt – en fantastisk, nästan radioaktiv energi och entusiasm som får Lill-Babs att framstå som multipartiellt förlamad.

Men - vissa morgnar är sämre än andra. Så är det bara. Måndagsmorgnar när både barnen och jag sörjer helgens abrupta övergång i vardagen är sådana exempel. Då är det svårt att åstadkomma det där lugnet och myspyset som ska ge alla inblandade en känsla av ”dressed for success” att vila i under veckans kommande vedermödor. Och Super Nanny’s belöningssystem med guldstjärnor för varje genomfört rutinmoment funkar inte på halvvuxna människor, det vet jag…. Och denna måndagsmorgon fanns just inget av radioaktiv entusiasm hemma hos mig. Så plötsligt låg hela morgonens tidplan i en enda hög. Den påminde om ett 24-växlars cykeldrev med avhoppad kedja. Tonen mellan mig och ”truppen” blev aningen ansträngd och till slut blev jag en riktig rödglödgad schasse som spred kommandon omkring mig. Det funkar säkert på legoknektar, men inte på hemvärnsgubbar.

Nå, vi kom iväg i alla fall, och både befäl och meniga hade hedern i behåll, i alla fall hjälpligt. Efter att ha pystat ut de två yngsta på tänkta platser vidtog transporten till äldsta dotterns internat. 20 mil, tur och retur. Och så vidare till jobbet. Framme vid jobbet tänkte jag rusa in på ICA och köpa mig en matlåda. Då upptäcker jag, att väskan med plånbok, inpasskort och alla livets nödvändigheter, står kvar på dotterns internat. Och ingen hade jag att skälla på. 20 mil till blev det alltså idag, och en himla massa tänkande. (Bilar är fantastiska platser av kontemplation och planering för oss stressade föräldrar.)

Och vet ni vad jag kom fram till? Jo, att jag under dessa eländiga ”värsta-måndagsmorgnar” ska prova det ledarskap jag egentligen själv skulle vilja få: fältpräst/fältskär, kapten och lärare i ett (nej, jag menar inte Muminpappan!). Då tror jag ”truppen” kommer fram i stridbart skick oftare än som sker nu…