Jag mötte en trött och modstulen medarbetare idag, E, vid grovsoprummet. Han och en kollega skulle ha uppgraderat en av våra brandväggsmiljöer i helgen, men det lyckades inte riktigt. Nåt elände med versionerna, troligen. Fullt ös på det som skulle göras, men inget resultat. Inte undra på att han såg hängig ut.
På väg ner till Västerhaninge för att hämta äldsta dottern efter en tävling, satt jag ensam i den kompakta tystnad som bara kan uppstå innanför fyra klädda plåtväggar medan midvintermörkret slöt sig runt bilen som en bäddkofta i angoragarn.
Sånt gör att tankarna vandrar lätt. Jag tänkte på E som förgäves försökt få till brandväggarna. Och så tänkte jag, att det är med brandväggar precis som med all annan kommunikation. I brandväggarna försöker vi trycka igenom det data vi vill kommunicera, både stora och små IP-paket. Och i vår kommunikation med varandra försöker vi också att trycka igenom vårt data – vi försöker bli förstådda och lyssnade på. Men så är det ofta som om brandväggsreglerna inte är kompatibla. Vi kan inte ens få rätt portar att öppnas. När vi märker det, så skriker vi lite högre, men det blir inte annorlunda för det – portarna är stängda och datat studsar tillbaka.
Det är märkligt hur lika teknik och människor är. Kan det bero på, att det är människor som skapar tekniken? (Ja men, gomorron på dej då!) Då kunde man (kvinnor också för den delen) kanske lära sig något av hur vi hanterar fel och incidenter när det gäller teknik. Ett bra Incident Management är att rekommendera även i våra privata, mänskliga relationer för att klara av att komma vidare, komma bort från Det Kalla Kriget som pågår i många sovrum runt om i världen.
Intressant tanke. Nästa gång jag börjar hamra på med ”samma argument, fast högre”, så ska jag luta mig tillbaka och fundera över hur jag egentligen byggt min kravspecifikation. Jag behöver kanske vara tydligare med vad jag vill uppnå med min kommunikation, så att mottagaren vet vad som förväntas. Ska det bearbetas, återkopplas, lagras som information eller nåt annat? Uppstår ett haveri i kommunikationen behövs kanske en rutin för vad som ska göras då.
Väl framme i Västerhaninge hade jag lärt mig något nytt: drift- och förvaltningsprocesser är oumbärliga även i privatlivet. Tack och lov för att det finns grovsoprum att mötas vid.
Och - nu har J dessutom lärt mig att dra upp den lilla pluppen i försidans dörr med en tång, så nu slipper jag klättra över växelspaken, oavsett om centrallåset behagar funka eller ej. Schysst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar