Igår hade jag telefonmöte med min doktor. Hon hade en hel massa ”raketforskarrön” att dela med sig av. Hon ansåg till exempel att jag borde se till att få hjälp i min situation som ensamstående mor till tre tonårsdöttrar, vars far är svårt sjuk. Det ensamt är nog för att ge mig en pressad vardag, men när jag nu dessutom har ett krävande yrkesarbete med långa arbetsdagar, resor och stort ansvar så blir det ju riktigt präktigt. Jag borde i alla fall se till stt få någon att prata med och också se till att stå under ”bevakning” av en husläkare. ”Du ska ju räcka till för så många” sa hon, ”så du måste se till att ta hand om dig.”
Ja ..jo, så är det väl. Jag drog på svaret. Och inuti mig såg jag åtminstone 6 nya arbetsuppgifter som jag skulle ta itu med:
· Leta reda på en bra terapeut
· Boka några tider som ska passa ihop med min kalender i övrigt
· Leta reda på en bra husläkare
· Skrapa ihop ork att dra hela min sjukdoms- och vardagsanamnes för hundrafemtielfte gången
· Försöka avboka redan planerade möten i min kalender för att pressa in de ad hoc-tider som en husläkare kallar till
Så jag svarade bara, att det skulle jag se till att fixa. ”Det tror jag inte ett ögonblick på” sa Tant Doktorn. ”Men jag kan väl få hoppas att du gör det i alla fall!”
Jag blev riktigt glad över hennes kommentar. Det kändes som om det fanns en människa i andra änden som förstod mig.
Nu har jag varit i Malmö två dagar och hälsat på mina medarbetare här. Det är som att komma till ett annat land. Varmare, nära till allt, enklare än i Stockholm.
Jag passade på att träffa J som också var på uppdrag i Malmö. Vi åt på en italiensk restaurant. Underbar fisksoppa, den bästa jag någonsin har ätit! För dig som inte redan vet det, så berättar jag nu att stället hette ’Casa Mia’ och ligger uppe på Stortorget. Jag rekommenderar dig att gå dit och äta fisksoppan, nästa gång du besöker Malmö.
Vi hade en bra och produktiv dag, de mina och jag. Det är alltid mycket skratt och konstruktivitet när vi ska göra något. När vi skulle äta lunch idag, blev vi dock lite vanföra allihop. Alla fyra hade olika telefonmöten samtidigt som vi skulle ta oss in i en lokal som låg en trappa ner från gatuplan. En pytteliten och sjukt populär italiensk sylta, dit hela Malmö hade ställt sina förhoppningar just idag. Långt upp på gatan ringlade en otålig kö, och inne i skruben fanns inte ett bord ledigt – och ingen utsikt att så skulle bli på denna sida om årsskiftet. Det innebar att vi skulle försöka korskommunicera alternativplaner i ett enda gytter av människor och ljud. Beställning, betalning och beslut simmade omkring i fyra gapflabb och resulterade i att vi tog en stor take away-påse och åkte tillbaka till kontoret. Väl redo att hugga in i plastburkarna upptäckte vi, att F hade fått den vegetariska låda han beställt, men duktigt med parmaskinka på. Det, menade D, förklarade varför F fått betala 5 SEK mer än oss andra! Ja, visst är det logiskt?
Nu är jag på väg hem. Jag har en lite besk smak i hjärtat. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det att dagen inte började så bra. Jag är utarbetat, otillräcklig och skör. Minsta felskär på skridskoturen blir stort och svart, utan perspektiv och proportion. Det märkliga är ju också, att sådant sitter i en hel dag, ibland ännu längre. Att människan (eller är det bara jag?) är så primitiv, att hjärtat och magen är de som bränner in spåren i CD:n, trots att intellektet jobbar som besatt för att radera, ersätta, och lagra nya – mer funktionella – data. Vad ska man lära sig av det då? Att det bara är att lägga bort skallen och lära sig hantera magen, kanske - vad vet jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar