I väntan på – vaddå?

 

Jag tycker en stor del av min tid här på jorden går åt - och har så gjort i långa tider - till väntan. Odefinierad väntan. Jag noterar i stort sett aldrig vad jag väntar på. Jag bara avvaktar.

På att jag ska bli frisk, på att andra ska bli friska – friska nog att hjälpa mig ut ur min väntan. Väntar på att uppförsbacken (uppförsbackarna) ska plana ut. På att snön ska smälta – både ute och i själen.

Jag är lite trött på min avvaktande hållning till livet. Det är nog dags att försöka notera vad jag väntar på. Då kanske jag kan sluta vänta – i alla fall på vissa saker?

När jag var liten väntade jag på att få växa upp; att bli vuxen och självstyrande. Sedan kom tonåren med den evigt smärtsamma väntan och längtan efter att bli sedd, hörd och älskad. Som vuxen väntade jag på att barnen skulle bli vuxna och självstyrande; på att mitt liv skulle börja.

Nu är jag gammal. Fortfarande med ett slags avvaktande; väntan och längtan efter att ”något” ska börja.

Är det inte märkligt att nästan ett helt liv kan passera utan att det har levts i Nuet? Sagt helt utan bitterhet och ånger.

Från mitt fönster på konditoriet där jag sitter ser jag människor ila fram och tillbaka mellan bilar och butiker. Vissa krånglar sig upp på bussar med kassar och paket, andra kämpar med rullatorer och Dramaten-vagnar. En dam tappar en handske på väg till bilen – en grabb i tonåren ropar efter henne och tar upp handsken och vinkar. Damen vänder tacksamt tillbaka och hämtar sin olydiga handske. En kvinna i lång, svepande kjol skjuter en Dramaten framför sig. En för lång purjolök får sträcka sig upp ur det halvöppna locket och vittna om en för oss hemlig kvällsmeny.

Ett utmärkt exempel på ett stycke av Nuet. Och ändå. Det syns mig som att alla de här ”statisterna” som befolkar torget utanför mitt tillfälliga kikhål ut i världen – alla de väntar säkert också. Väntar på att få börja laga middag, på att bussen ska åka från hållplatsen, väntar på att få lasta in i bilen och gå till nästa butik.

Då slår det mig: man kan vänta och leva i nuet samtidigt. Tricket är att ta vara på båda delarna. Observera och inhalera Nuet som pågår och som ger färg och märg till dagen. Drömma och planera vad som ska väntas på; det som ska upplevas.

Nu är jag kanske redo att lära mig det tricket. Bland annat tack vare en för lång purjolök som sticker upp ur ett halvöppet lock på en Dramaten. En förmiddag i sena november.