Ok, jag har varit mamma i 11 958 dagar. 32 av dem har varit ”Mors Dag”-ar (min första föddes för sent för att kvala in i Mors Dags-firandet det året).
1905 slet amerikanska Ann Jarvis för att instifta en dag för att hedra mödrar. Hennes motivering var att en "mor är den person som gjort mer än någon annan för dig".
I Sverige tog författaren Cecilia Bååth-Holmberg upp
stafettpinnen och instiftade 1919 ”Mors Dag”. Vi firar inte så högljutt, medan
man i Finland från 1950-talet gjorde det allt vanligare med morsdagspresenter
eller att bjuda mor på restaurangbesök. Det offentliga firandet har fått
förnyade former, med t.ex. konserter och programfester.
Nå [som finländssvenskarna säger]. Varför är vi i Sverige så måttliga när det
gäller att fira; att celebrera; att kalasa? Har det med vår ”inte-framhäva”-inställning
att göra? Eller tycker vi det är pinsamt att ha roligt? Eller är vi så inne i
oss själva och våra ”små liv” att vi faktiskt glömmer bort bemärkelsedagar och
andra tillfällen att fira? ”Jaget före laget”.....?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar