måndag 3 februari 2020

Borgs FF - eller "never give up!"


När jag växte upp för hundra år sedan var film antingen svensk eller amerikansk. Sällan bjöds vi på europeisk, asiatisk eller afrikansk film. (”Sällan” kan här utbytas mot ”aldrig”.) Tack och lov att det är annorlunda idag.

Idag känner jag mig mer engagerad, mer kritisk och i högre grad entusiasmerad av ”utom-amerikansk” film. Svensk film har i min värld inte tagit några ”frivillig-steg” framåt och därmed inte heller varit med i matchen. Några undantag finns, men ack så få i mitt tycke (här har du chansen att svara an).

Mitt handikapp i alla dessa forum där man ska säga sin mening och komma med bevisande alternativ är - *trumvirvel* - mitt extremt dåliga minne. Jag vet att det är en klassiker för att klara sig ur en knivig argumentation, men i mitt fall är det på riktigt. Jag toppar det med att förklara det med den cellgiftsbehandling jag genomgått för ett par år sedan har som erkänd biverkning just dåligt minne.

Så. Nu kan du inte rasera mitt försvar. J

Nå. Om inte mitt minne sviker mig (J) så ska vi tillbaka till mitt resonemang om filmer, neh? Då vill jag påstå (säg emot om du vill) att det är svårt att tycka en film är toppen om du läst boken först och tyckt att boken var toppen.

Ikväll hamnade jag på tennisens ”love”. Ingen vann bollen – filmen och boken får samma poäng.
Jag streamade ”Britt-Marie var här”. Boken av FredrikBackman hade omsatts till manus och regi av Tuva Novotny. Två giganter – författaren med det komiskt-ironiska-ikännkänningsbara-språkekvilibristiska-pocketformatet och skådespelaren med det inkännande-fingertoppskänsliga-mjukspetsiga-uttrycksfulla. När Britt-Marie börjar coacha juniorlaget Borg FF börjar hennes liv att förändras.

Jäkla bra film. Kan se den flera gånger.

PS: För dig som inte vet det, så anspelar boken/filmen på flera av mina personliga artefakter. Jag hade Britt-Marie som dopnamn (men bytte i vuxen ålder till Mia) och hette Borg som ogift.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar