I want to break free.... :)

Hej hopp. 1 ½ månad sedan förra inlägget. Det känns som en livstid. Varför, tänker du. Jo:

Den 31 januari bloggade jag om att jag ville återta kontrollen över mitt liv. Så många år av sjukdom; av saknad; av obalans. Skulle det fortsätta så här? Det kändes som om att jag då skulle vara död inom kort. Som jag skrev då, så skulle jag försöka gå 2-3 kilometer varje dag – och utöka när det kändes bra.

Jag har under den här tiden legat på just det där – 2-3 kilometer per dag. Det har passat fint; jag hinner det på lunchen.  Jag har under den här tiden jobbat hårt med att inte ”ge efter” för ont i foten eller trasig nagel.... Jag har varit bestämd med mig själv; varit min ”förälder”.....

Jag har också jobbat hårt med den mentala delen – acceptans, förlåtelse och förståelse. Jag kan nog säga att jag till större procentdelen förlåtit mig själv för alla ”misslyckanden” och självdestruktiva beteenden. Jag har idag större förståelse för att jag ”betett” mig; att jag skadat mig själv och andra. Jag har också accepterat att jag är fysiskt skadad av mina sjukdomar; att jag har en nervskada; att jag inte kommer att kunna dansa igen; att jag aldrig kommer att kunna springa.

Nu har Corona-viruset gjort att jag arbetar hemifrån. Här hemma har jag en 4,2-kilometersrunda som passat fint de dagar jag inte är i Vällingby. Nu har jag suttit i ”karantän” några dagar och funkar bra med promenaderna.

Idag tänkte jag att jag skulle ta en ”okänd” runda för att få lite omväxling. Jag har ju ändå bott här i snart 31 år, så lite hum om vägarna här har jag väl. Typ? Med lite ”här kan man ju svänga av” och lite ”här har jag ju gått förut", så landade rundan på 9,2 kilometer. Nästan MILEN!  med Queens "I want to break free" i Spotify-listan pinnade jag på som en jagad älg och var inte ens slut efteråt.

När jag kom hem körde jag Creedence Clearwater Revival i CD-spelaren och dansade ”järnet” i det tomma vardagsrummet. Jag som till slut accepterat att jag aldrig kommer att kunna dansa mer. Benen och fötterna hängde med, och det var bara UNDERBART!

Jag säger inte att det känns helt bra; inte att det är ok att gå med vänsterfot som jag inte känner vid felsteg. Jag säger inte att jag känner mig frisk – jag säger bara att det är fantastiskt att jag har kommit så här långt på bara ett par månader. Om det här får utvecklas - fatta bara var jag kommer att vara i sommar!