fredag 31 januari 2020

Reclaiming my life :)


De senaste åren har varit så motiga. Muskelreumatism, blodcancer. Diabetes och en synnerligen allvarlig bältros. Min vänstra sida har tappat all kontroll. Svårt att gå. Ingen känsel. Jag skulle kunna
fortsätta att rada upp allt elände.

Men jag slutar här.  För två veckor sedan bestämde jag mig för att jag från och med nu ska vara den som bestämmer över mitt liv. Oavsett om det jag gör får mig att bli bättre/bli frisk eller inte, så ska det jag göra det som gör mig gladare. Den insikten fick jag under mina två cancerrehab-veckor på Vidarkliniken.

Utan de veckorna med det fantastiskt professionella bemötandet vet jag att jag inte varit på den stabila plattform jag är idag. Mitt "efter-livet-på-Vidarkliniken" har mycket handlat om att hitta harmonier, balanser och rytmer i vardag och inre liv. Precis det som Platon en gång beskrev. Varför har vi tappat bort allt detta i den "moderna medicinen"? Det vi idag kallar "alternativ medicin" var det vi före andra världskriget köpte/inhandlade/beställde på reguljära apotek. Hur kom det sig? Vilka kommersiella intressen har drivit fram namnbytet av sammansättningen av aktiva substanser till något "alternativt" och därmed tveksamt?  Att förra millenniets vetenskapare tyckte att "alternativ medicin" var "fake news" - ska det hindra oss från att lära av historien?

Hur som - det är en ren skandal att Vidarklinikens verksamhet har tvingats lägga ner av ekonomiska skäl. Mina och mina många medpatienters väl och ve är tydligen inget värda i landstingsekonomin.....

Nå.

Jag beslutade att jag ska gå minst 2 km per dag - och öka på när det känns bra. För att få frisk luft och (förhoppningsvis) lite sol på näsan. Min plan var att göra promenaderna i samband med lunchen, eftersom jag har en lång resväg till och från jobbet. Från och med den 20:e januari har jag varje vardag gjort det. Faktiskt lite mer än så.

Idag – den 31:a januari – blev det ingen lunchpromenad, eftersom vi - som varje fredag - hade kortdag på jobbet. När jag kom hem blev det istället en ”afternoonwalk”. Jag rasslade iväg och återkom efter 4,2 kilometer. För dig som tränar och pysslar är det nog ”ingenting”. För mig som inte vet var jag sätter vänsterfoten p.g.a. nervskada är det jättestort.

Nytt för denna promenad var att jag hade Spotify i öronen. När jag har mina lunchpromenader i Vällingby har jag hittills haft Storytel. Idag – med min favoritlista – var det som att gå på moln. Jag var nära min bror, nära mina barn, nära det jag älskar. Så lätt! 

I mitt tidigare liv var jag en ”långvandrare”. Några fyra-dagars Nijmegen i Holland har det blivit. Jag minns från den tiden hur pigg man blev när marschen gick igenom byar och städer där det spelades musik och folk klappade i händerna när man gick förbi. Då orkade man till och med att dansa med svullna och ömmande fötter och knän. 

Lite så kände jag idag – lite lust att dansa. När Queens ”I want to break free” dånade i hörlurarna var det lätt att förstå, att all rörelse är bra rörelse. Peter Gabriels "Salsbury Hill"

Detta är kanske belöningen efter att ha ”tvingat” sig över pucklarna. Nu gäller det bara att inte släppa efter på tömmarna. Fråga mig gärna varje fredag: ”Nå, hur har kilometrarna varit den här veckan?” Om jag skulle tappa beslutsamheten (vilket inte är troligt), så kan kanske den frågan fösa upp mig på vägen igen. :)

Stort tack till min (avlidne) man - René - för att du visade mig musikens stora mystiska och helande värld. Du är och förblir min ledsagare i livets konstigheter.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar