Jag är så glad idag, och därför vill jag delge dig en del av hur det har varit under lång tid:
Under 2018 behandlas jag för Hodgkins Syndrom (en form
av blodcancer). Före diagnosen har jag under flera års tid dragits med trötthet, smärtor mm.
Under en lång period har jag oerhörda nervsmärtor – jag ligger
i sängen och försöker gunga fram och tillbaka för att avleda smärtan; få något
annat att tänka på, typ. Jag biter i örngott och lakan för att inte skrika och
gråta. Detta pågår i flera månader. Jag medicineras hårt och blir ännu
vimsigare än det jag redan är på grund av cytostatikan.
När smärtan börjar bli hanterbar får jag med tiden känselbortfall
och ”kuddfot” – det innebär att jag inte känner när eller var jag sätter ner
foten. Jag blir instabil och ”wobblig” och allt mer rädd att gå; promenera är
uteslutet. Med hjälp av gåstavar tar jag mig till och från jobbet, postlådan, bilen,
affären. Jag kan inte ens göra en tåhävning på vänster ben – finns ingen kraft.
Jag blir alltmer deprimerad, gråter lätt och har svårt att
uttrycka vad det är jag egentligen känner. Jag säger i regel att allt är bra.
Jag har ju hittills klarat mig från cancern, så vad har jag att klaga på?
Jag känner mig ensammast i världen (precis som de flesta som
drabbas av en svår sjukdom). Jag brottas hårt med just det där – vad har jag
egentligen att klaga på? Jag är ju en överlevare.
Kroppen släcker ner; en funktion i taget. Jag kan snart inte hålla fast ett föremål i händerna. Allt faller ifrån.
Jag sitter hos min fantastiska husläkare Pia en dag, och säger
högt det jag aldrig trodde att jag skulle säga: ”Jag har gett upp. Jag tror
inte längre att jag kommer att bli bättre. Det är så här jag kommer att ha det. Min enda önskan är att det inte ska bli värre”
Hon nickar. Jag tolkar det som att det tror hon också. Jag
gillar inte att – som vanligt – gråta inför min husläkare. Här ger jag efter på
riktigt för känslan att ge upp.
Jag får en tid till handkirurgen där de konstaterar att operation kan var aktuell, eftersom det kan göra att mitt tillstånd inte förvärras. Garanti för förbättring kan dock inte ges.
Den 17 december i år opereras jag för bortfallet i vänster hand/arm. Kirurgen säger att det kanske inte kan bli bättre, men operationen kan göra att det inte förvärras. Kanske kan det göra att bortfallet stannar upp; att degenerationen stannar av. Redan 2 dygn efter operationen känner jag "känsel" i fingertopparna. ytterligare ett dygn senare känner jag de föremål jag håller i.
Idag – den 9 januari 2020 – står jag vid kaffemaskinen på
jobbet. Jag har som vanligt tagit mig dit med hjälp av stavar och hålla i väggar och försöker nu hålla ”god
min”.
HR-avdelningen på jobbet jobbar mycket och stort för friskvård, hälsa och ”ta-itu-med dig-för-sjutton”.
Vid kaffemaskinen finns ett ”kaffe-gympa”-schema. Måndagar plockar man äpplen
tio gånger när man väntar på kaffet. Tisdagar knä-böjer man – ja, ni fattar.
Idag är det torsdag. Då är det "tåhävning tio gånger" som
gäller. Jag har inte – sedan jag blev sjuk i bältros – lyckats göra en enda tåhävning på
vänster sida.
Idag – den 9 januari 2020 – gör jag tio (10). Prick på
kaffemaskinsschemat. Jag blir så överrumplad att jag nästan inte fångar mitt kaffe innan det runnit ut över pentryt.
Lycka. No more ”givin’
up”.
Bara nu jäklar!
Det är så mycket strul; så många ångestar; så stora livsfrågor jag utelämnar här - av förklarliga skäl. Det jag vill; aldrig tänker utelämna är dock det stora tack till ASIH Nacka och Sickla Hälsocenter för att ni hjälpt mig överleva i de svåra och krävande stunderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar