Fulltankad, vemodig och glad

Idag begravde vi min moster. Den sista ”vuxna” länken till min barndom. En stark kvinna med stor integritet. Nu har hon gått till min mamma - sin syster.

Samlade var mina tre kusiner på mammas sida, en kusinmake och fem kusinbarn, varav en med ”bättre hälft”.  Och faktiskt också två kusinbarnbarn.

Det var mäktigt. Att få krama dem allihop; att få hålla i dem – dem som delar blod med mig. Vi åt en fantastisk lunch tillsammans, och vid våra avsked var jag alldeles varm och lycklig.

I början av maj gjorde yngsta dottern och jag vår sedvanliga Eskilstuna-resa. Där mötte vi min fantastiska faster och min kusin med fru. Som en rejäl bonus fanns också kusindotter med döttrar på plats vid fikabordet.

För ett par helger sedan hälsade vi på hemma hos en av mina kusiner på pappas sida. Vi åt middag med honom, hans bror och deras fruar. Jag åkte därifrån med sinnet fyllt av igenkännande och samhörighet.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med en annan kusin på farssidan. Lunch i hennes och makens härliga hus och natt på hotell, bara hon och jag. Innan det hann vi med att träffa ytterligare en kusin med fru, och också deras två söner – sysslingar till mina barn.

Idag – när vi samlades i Trons kapell på Skogskyrkogården i Stockholm – hade jag en grundkänsla av närhet med mig. Jag har oftast genom livet känt tvärtom – känt att jag inte hör till; att jag inte kommer nära och inte heller släpper in. Något har gjort att jag nu har en annan grundkänsla – känslan av att vara fulltankad med värme.

Jag är så tacksam för dagen. Tacksam för att få möta människor som ler, som sträcker ut en hand, som delar sina tankar och minnen med mig.

Det gör mig glad och tillfreds att jag upplever lycka och värme vid möten med människor. Att det är där den sannaste glädjen finns. Att det bekräftar min vetskap att det inte är i saker eller status eller yttre bekräftelse det ligger - den sanna bekräftelsen ligger i positiva möten med människor.

Nu längtar jag mer än någonsin efter de få – men innerliga – människor som genom åren varit mina ”syskon”, mina ”barn”, mina pelare och pekare.

Nästa roadtrip......