Ja men gott nytt år i efterhand då.... :)

Hoppla - tiden försvinner när man har roligt. Länge sedan förra blogginlägget. Beror det på att jag har haft så roligt sedan sist? Eller är det en introvert puckel jaginte tagit mig över? Vi tar och kikar på det där.

Idag fick jag mig en eftertänksam stund vid fikarasten. En arbetskamrat sade till mig, att "Nog är det väl så,  Mia, att du ändå önskar dig att få bli kär igen. Livet står ju inte stilla – vi vill ju gemenskap, kärlek, samvaro; tillhörighet. Nog önskar du dig det, Mia? Visst vill du ha en man i ditt liv! 

Jag förberedde mig på mitt vanliga ”försvarstal”: Njae, jag har det nog bra som jag har det. Frihet. Oberoende. Ingen som vill något jag inte kan uppfylla. Men jag hejdar mig; lutar mig tillbaka och tänker efter.

Då – när jag tänker efter - så ser jag ju, att jag alltid har blivit ”liten” i relationer. Känt mig otillräcklig; oduglig; ful; dum-i-huvudet. Det har alltid resulterat i kontrollbehov, svartsjuka, bråk. Nu när jag varit ensam/själv i 8 (eller 11) år, så märker jag ju, att jag blivit ”större”; självsäker; oberoende. Det känns fint. Stort. Jättebra. Som att den fyrkantiga klotsen äntligen passar i ett fyrkantigt hål i bultbrädan.

Skulle jag verkligen vilja chansa; sätta min nya insikt och självkänsla på spel genom att inleda en ny relation?

På det svarar jag tveklöst och bestämt NEJ (se not 1 nedan). Aldrig i livet. Äntligen ser jag – och bejakar jag – vem jag är. Vem jag har potential att bli. Och jag gillar det jag ser. Hon – jag – är en kul tjej; en dam med resning; intellekt och styrka. Hipp hurra för Mia – som hon är idag.

Ett annat skäl – stort och starkt – till att inte inleda en ny relation är min fysiska självbild. Trots att jag gillar den Mia som jag ser idag – ni vet, hon med det livserfarna intellektet; styrkan och viljan – så känner jag ju hennes brister varje dag. 

Sjukdomarna som gjort mig trög (”chemobrain”), gjort mig

svag (muskelreumatismen, diabetes, bältros). De påföljande existentiella kriserna är ju inget jag vill skylta med direkt. Jag har också begåvats med ”moonface” av allt kortison och förlorat förmågan att spreta med tårna på vänster fot, tappat muskelmassa i vänster kroppshalva och dessutom gått upp 20 kg i vikt och fått minst tvåhundra nya åderbråck. Jag klarar inte ens att umgås/träffa människor jag känner väl – så då faller ju ”inledandet av nya relationer” platt på hallmattan.

De fem sekunder som hjärnan tog på sig att bearbeta allt detta vid fikabordet på jobbet var allt jag behövde för att bita mig i läppen och INTE svara det jag hade tänkt svara (se not 1 ovan).

Jag tog fem sekunder till av eftertanke. Nu ska jag berätta något för dig; något jag inte berättat för någon annan:

OK, om det finns någon därute som står ut med total glömska, vimsande, ljumsk-fett, åderbråck, social fobi, muskelkramper klockan tre på morgonen, gråtattacker och håravfall – ja, men då kanske.....skulle jag kunna......kanske tänka mig.....

Men om det inte gör det – så vill jag att vi (du och jag) låtsas som att jag aldrig skrivit det här, utan att då vidhåller jag (vi) bilden av att jag inte vill. Att jag mår bäst av läget som det är.

OK? (För det är ju faktiskt ett mycket bra alternativ 😊)