Julkort och kort sagt

I nästan en månad har jag nu gnagt fram och tillbaka på en reaktion. Det är bra, när det gäller mig. Jag brukar impulsreagera – med varierande resultat. Nu har jag varit vuxet mogen och reflekterat och modifierat mitt ruptus. Bra där.

Upprinnelsen är – som vanligt – facebook. Inför julen invaderades min messenger av elektroniska julgranar. Bifogat en blinkande julgran fanns följande text:

”Skicka detta träd till alla dina vänner och slipp skicka julkort 😁 god jul på er alla!”

Slipp skicka julkort.

Jag har hela 2018 varit jättedålig på att höra av mig till vänner och bekanta. Jag skäms. Min cancerbehandling och påföljande bältros har gjort att jag dragit mig undan; in under ett skal. Orkar inte. Vill inte prata; vill inte att någon ska se hur illa det är.

Så tänker jag inför julen 2018, att jag ska göra en insats; göra något som når fram till i alla fall några i min omgivning. Jag skriver julkort. 20 stycken. Jag har säkert glömt flera som jag skulle ha velat komma ihåg (bland andra Ulrika), och det oroar jag mig för i flera veckor.

Men det kändes skönt att sitta stilla vid köksbordet, leta efter adresser, skriva någon liten personlig hälsning på de pre-fabricerade julkorten (för det personliga pysslet med klipp-och-klistra orkade jag inte...), sätta på julfrimärken och skicka yngsta dottern till posten för inlämning (för själv tog jag mig inte ner med gå-stavar och stukade fötter). Jag tänkte, att är det någon gång detta år som jag ska åbäka mig och ta mig över ”inte-orka-tröskeln” så är det väl nu till jul. Jag ville verkligen att de jag under året varit tyst inför skulle känna att ”nu jäklar tänker hon på oss”.

Varför vill vi slippa detta då? Är det så att vi har upparbetat kravet på att alltid vara tillgängliga för alla? Facebook och andra sociala medier har gjort att vår bekantskapskrets har vuxit från hanterbara 20-50 till obegripliga 900? 

Någon av våra 200-800 ”vänner” på Facebook skriver ut ”Tack för julkortet” och då tänker de andra flera hundra att ”Varför fick den men inte jag ett julkort?” och då låter vi bli att skicka till någon, så att det inte blir konstiga reaktioner i bekantskapsleden på sociala medier? 

Eller är det att vi faktiskt inte orkar hålla på med fysiska media? Skriva, posta? Och dessutom se den fysiska responsen i brevlådan. Den är tung. Trust me. Av mina 20 postade kort fick jag 8 tillbaka.

Men jag tänker att jag ville att mina mottagare skulle känna att jag ansträngt mig lite mer än messenger, mail och Facebook.

Och det nöjer jag mig med. Jag vet att de kände det.  Tips till nästa år för att föra oss närmare det analoga: välj ut 15, skicka 15 julkort och stå för att det var just de 15 som fick analoga kort. Skit i att skicka digitala julkort. Det blir ändå bara opersonligt, hur mycket du ändå pimpar med texter. :)