Grattis, pappa!

På bilden är du 48 år och 5 månader. Du är glad där; sonen har tagit realexamen – en möjlighet du aldrig fick. Du ville bli trädgårdsmästare, men för det måste man kunna avsätta pengar och tid för att studera. Där gick gränsen för statarungen, och du gick i stället in på gjuteriet för att försörja dig. Senare gick du in som volontär i militären, och där blev du kvar. Att du ler och är glad på bilden vill jag så gärna tro beror på att du håller din familj mellan dina händer; hustrun skrattar, sonen och dottern ler. 

Det är sommar och din svärfar Sven tar bilden. Året är 1971, vilket man kan ana med hjälp av dotterns egensydda frottéponcho och sonens storrutiga kavaj.   Du har – precis som alla oss andra - ingen aning om hur resten av ditt liv ska komma att se ut.

Idag skulle du ha fyllt 92 år. En aktningsvärd ålder, särskilt med tanke på att i dina släktled finns en tendens att inte slå några åldersrekord. Själv dog du för 15 år sedan; samma år som du fyllt 77. 

Jag saknar dig. Du var säkert inte världens bästa pappa, men du var min. Pappa. En klok man, lite vingklippt av sin trasiga uppväxt; du gav den dåliga självkänslan ett ansikte. 

Trots att du själv aldrig upplevt – fått känna – värmen från en föräldrakropp; närheten till tröst och vägledning; stabilitet i vardagen, så hade du förmågan och viljan att ge. 

Och det kände vi barn. Jag kan än idag känna doften av din hud när jag satt i ditt knä; känna dig pussa min kind och se ditt snabba, lite sneda (nästan förlägna) leende när du höll mig. 

Hur kommer det sig, att en så själsligt rådbråkad människa kan ge så mycket kärlek och värme? Inte alltid förstås, för ibland kunde också du bli otillgänglig; stänga oss ute; straffa med tystnad – ibland i flera dagar. Men tillräckligt mycket kärlek och värme för att det skulle vara långt efter din död.

För att förstå det tar vi Jonas Gardell till hjälp.

Jag ser honom intervjuas av Skavlan ikväll på SVT Play. Ja, eller egentligen inte intervjuas – det är Jonas Gardell som berättar saker för Skavlan. Skavlans frågor kommer aldrig in.... Nå.

Jonas Gardell menar att det finns två föräldratyper: den frånvarande och den närvarande. Om du är den närvarande typen kan du vara lite hur som helst. Ungarna köper det. Du är där när det händer; finns till hands. Är du den frånvarande typen hjälper det inte hur bra du än är. Du finns ju inte där; ingår inte i ungarnas liv.

Om man gör de nödvändiga förbehållen man måste göra för de närvarande föräldrar som av olika skäl gör vad de kan för att förstöra sina barn, så köper jag tänket. 

Du pappa – du tillhörde den närvarande typen. Du prioriterade alltid oss. Familjen. Det finns en historia från din arbetsplats som gör gällande att du kunde resa dig från ett möte som drog över den stipulerade tiden och säga: ”Jag går nu, för jag har bestämt möte med min fru.” 

När du kom hem på kvällarna så hakade du alltid i var vi befann oss: matlagning, disk, nattning. Du sa många gånger när dina manliga kollegor ”retade” dig för att du gjorde kvinnogöra: ”Om vi hjälps åt när jag kommer hem så blir vi ju färdiga fortare, och min hustru och jag får mer tid tillsammans.”

I den andan växte jag upp. Alla hjälps åt. En för alla, alla för en. Min musketörpappa. Du har format mig som människa; format min människosyn; format min livsvision.

Jag är så tacksam att jag fick förmånen att växa upp med en närvarande pappa-typ. Med hjälp av min pappa och Jonas Gardell har jag nu förstått att det där snacket om ”kvalitetstid” kan vi skippa – det är till största delen kvantitet som gäller. Var där; var med i livet; finns till hands. Det är det som verkligen betyder något – till och med över gränsen mellan kroppens död och andens och minnets liv. 

Grattis pappa på 92-årsdagen. Du är närvarande, precis som alltid.