Sven, Agnes, jag - cancern och vi

Jag läser om en medmänniska i cancer-träsket – Sven Melander. Han intervjuas i Aftonbladet och säger:

– Det är en tung behandling, man tar slut i kroppen och immunförsvaret slås ut, så det är en rätt omfattande sak. Nu börjar jag komma tillbaka någorlunda.”

I en ljudbok jag lyssnar på får jag plötsligt en djup insikt, därför att någon skriver en annan persons symptom och känslor. Annika Estassy berättar i boken ” Gröna fingrar sökes” om en äldre dam som drabbas av cancer och genomgår cytostatika-behandling. Hon annonserar till och med efter hjälp med sin kolonilott, eftersom hon inser att hon inte kommer att orka denna sommar.

Och armhåren reser rakt upp på mig.  Det är ju precis så jag upplever det. Sven Melander säger att man far illa; att det är tungt; att det är omfattande – det vi går igenom. Agnes – damen i ”Gröna fingrar sökes” – berättar ”min historia”. Vi skiljer oss bara åt på en punkt: hennes ”bra-vecka” inträffar veckan efter hennes behandling. Min ”bra-vecka” inträffar oftast samma vecka jag får behandling.

Min situation blev plötsligt verklig för mig – när jag läste om Svens tankar och en fiktiv persons situation.

Men jag skulle ju aldrig – som Agnes – annonsera efter hjälp (delvis kan ju bero på den ekonomiska situation man hamnar i när man blir sjukskriven en längre tid, men inte enbart - självbilden hindrar). 

Eller som Sven – se situationen som omfattande; genomgripande och tung (återigen - självbilden hindrar).

Nej, själv låtsas jag som ingenting. Jag fortsätter min hemtaxirörelse, jag jobbar 25 %, jag fortsätter projektleda familjens mat- och hemplanering, jag fortsätter lyssna på och försöka lösa alla andras problem och jag fortsätter be familjen om ursäkt när jag ”ballar ur” och tappar humöret. 

Jag är så ilsk på mig själv för att jag – inte ens i denna situation – förmår sätta gränser och ta det utrymme jag behöver för att få full fart och helt fokus på min läkningsprocess.