Det blir sällan som man tänkt.....

Nu är det snart ett år sedan bloggen uppdaterades. Long time - no see.....

Året som gått har varit fyllt av sjukdom. I början av 2018 fick jag äntligen förklaringen.

Cancer. Detta skräckinjagande ord – fullt av undermening, bilder, smärtor, förruttnelse och död.

Så fick jag det i form av korrupta lymfkörtelceller som nu härjar runt i min kropp. Prognosen för att jag ska bli frisk är god. Men i mitt huvud – och i huvudet på många runt omkring mig – har ändå ordet fastnat – cancer.

Varannan vecka mosar man i mig att mindre kärnkraftverk. De cytostatiska medicinerna gör mig radioaktiv i 72 timmar. Mina tårar, min saliv och alla andra mina kroppsvätskor får inte komma i kontakt med andra människor. Jag tvättar toaletter, förpackar snorpapper, har en egen handduk, separerar min tvätt, låter bli att krama mina barn.

Jag känner mig spetälsk. Jag borde ha en pingla runt halsen.

På den sjunde dagen vilade Gud i sin skapelseprocess. I min process kommer den sjunde dagen med hög infektionskänslighet. Den håller i sig fyra-fem dagar. Under de dagarna är jag inte bara extra känslig för andras bakterier utan också för mina egna. Jag kan få blodförgiftning, säger min doktor.

För att försöka dämpa infektionskänsligheten tar jag sprutor från den femte dagen i processen till den nionde. Sprutorna stimulerar benmärgen att producera fler vita blodkroppar, så att kroppen kan försvara sig mot externa och interna anfall.

Bra tänkt. Men när benmärgen börjar arbeta får jag hysteriskt ont i skelettet, mår illa och blir väldigt, väldigt trött.

Mitt nya Jag är helt annorlunda jämfört med det Jag som varit; som jag själv känner igen. Nu känner jag inte igen mig alls. Den där käcka och stryktåliga projektledaren som hade full koll på allt och alla, som aldrig bad om hjälp, som trots motvind och uppförsbacke alltid orkade lite till – vart har hon tagit vägen? Jag letar och letar – men jag hittar henne ingenstans. Jag sörjer förlusten när ingen ser; försöker låtsas att jag fortfarande är Hon.

Innan jag vet ordet av kommer maj månad att ha lagts till handlingarna. Och jag som på fullt allvar trodde att jag skulle börja jobba (i alla fall deltid) i april.  För mig är nu istället huvuduppgiften - huvudfokus - på att ge mig själv rätt förutsättningar för att ta mig igenom det här.

Jag har lärt mig att det inte alltid blir som man tänkt. Visst har mitt brokiga och krokiga liv bjudit på den insikten även tidigare, men den här perioden har armerat, förstärkt och förtydligat. Jag växer.

Snart har jag blivit vuxen.