lördag 1 juli 2017

Besvikelsernas halvår

Jag ser till min förundran att det är ett halvår sedan jag skrev här i bloggen. Inte ens löftet att lägga upp Mias Julevangelium kunde jag hålla (om det nu var någon som väntade på det). Vad berodde det på, tro?

Jo – faktiskt på att det inte längre fanns kvar. Jag har kastat det i någon av städ-iver-perioderna. Det var synd, för det var himla bra. Jag hade omsatt Betlehems-stjärnan till ljuset från atombomben i Hiroshima och låtit general Truman vara berättaren. J Trist.

Det halvår som förflutit sedan dess känns som ett halvår av besvikelser. Möjligen förmildrar jag beskrivningen i slutet av inlägget. Man vet ju aldrig. Den som läser till slutet får se. J

Man ska ju inte gnälla. Men vad tänker du om det efter att ha läst mina ”milstolpar”?

Januari
Den 20 januari klockan 12 lokal tid svärs Donald Trump in som president i USA. Jag hade aldrig kunnat tro det. Inte ens när valresultaten började strömma in trodde jag på allvar att det skulle hända.

Jag har inget emot Donald Trump. Jag känner honom inte. Det enda jag vet om honom är det medierna förmedlar. Och där har vi ju gång på gång förstått, att det inte är hela bilden. Vi vet att olika medier ger olika bilder. Vi ska vara källkritiska. Jag försöker – kämpar på. Jag är sparsam med hur jag tolkar det medierna skriver.

Men.

Jag har följt den här nissen nu under en tid. Följt hans beslut och hans uttalanden och jag måste nog tillstå, att jag inte begriper hur i hela världen han har kommit dit han är idag. Han är – i min värld – inte riktigt klok. Förlåt en fattig, syndig människa – men jag är så besviken på att människorna i ett av världens största och ”mest utvecklade” demokratiska länder kan sätta en sådan pajas på en så viktig post.

Februari
Min födelsedag gick spårlöst förbi här hemma. Som vuxen borde jag tänka annorlunda, men min inre sexåring gick igång. Ingen present, inget grattis – det var helt tyst. Långt efteråt kom kommentarerna: ”Du sa ju att du inte ville fira”. ”Men du ville ju inte ha någon uppvaktning.”

Ja, ibland kommer konsekvenserna av det man häver ur sig som ett autistiskt brev på posten. Bara att tugga i sig. Kanske lära sig något om sig själv och ha en annan approach nästa år?

Mars
29 mars 2017 ansöker premiärminister Theresa May formellt om utträde i enlighet med EU-fördragets artikel 50. Därefter väntas utträdesförhandlingar under EU-kommissionens ledning kunna inledas ”inom några veckor”. Det här är nog lite som med presidenttillsättningen av Donald Trump. Jag hade nog innerst inne inte trott det. Jag har skrivit tidigare om vad jag tror att Brexit har att erbjuda. Och det är nog egentligen inget bra.

April
Så kommer eländet i Stockholm. En galenpanna med stulen lastbil kör rakt in i människor och dödar fem personer. Flera skadas. Besvikelsen över att ”gammelmedia” lämnat över rapporteringen till spekulativa Flashback och andra är stor. De som misstänkts initialt är släppta. Vad händer nu? Bara de som ”vet” att vi har en islamistisk underground-rörelse i Sverige rapporterar. Ingen annan. Tack för att objektiva medier lämnar över stafettpinnen till allsköns troll. Det känns tryggt inför framtida nyhetsrapporteringar.

Några dagar senare skjuts tre poliser till döds i Paris. Nu blir det total radiotystnad.

Maj
Det fick mig – förutom att häpna över hur olika vi människor tänker omkring begreppet ”nödsituation”- att tänka på backronymer (ett befintligt ord som omtolkas till en förkortning med påhittad betydelse – kanske för att göra det lättare för att komma ihåg).

Just ”SOS” är ett bra exempel. Vi förknippar det sedan länge med betydelsen ”Save Our Souls”. Men egentligen handlar det om ren mekanik – i dåtidens telegrafi var det mer betydelsefullt att hitta en rytmisk signal som gick fort att hamra fram. Tre korta, tre långa, tre korta tecken gick att sända snabbt i en följd. För att vi skulle komma ihåg det sen hittade man på en minnesramsa: Save (S) our (O) souls (S).

Det är ju förstås inte backronymerna som gjort mig besviken i maj månad 2017. Det är människornas allt mer krympande förmåga att förstå sin del av ansvaret som förknippas med våra människoliv. Ramlar dina lösnaglar av – ring inte SOS Alarm. Det kan – i den värsta av världar – innebära att en person som har en pågående stroke inte får en ambulans i tid.

Om vi bortser från backronymerna, skulle vi faktiskt med hjälp av den insikten kunna skapa en ny akronym (googla!): T.E.F.S. (Tänk Efter Före Shithead).

Juni
Jag är ju djurvän. Det är nog de flesta av oss. Men jag har ett – i mitt tycke – särskilt förhållande till djur. Jag gillar nog djur lite mer än människor. En av mina ikoner i det sammanhanget är Jonas Wahlström på Skansen-akvariet. Jag har alltid upplevt honom som balanserad, kunnig och respektfull mot djurens natur.

Så plötsligt läser jag hur han tänker om katter. Han går på fullt allvar ut och menar att katter är ”lustmördare”. Att de ska hållas inomhus under sommarhalvåret för att de äter fåglar och möss. Att vi kattägare är fåntrattar som inte förstår hur våra husdjurs instinkter och behov.

Jag blir helt paff. Vaffan menar karln? Jag har engagerat mig i kattbeteende i flera år och det finns inga som helst belägg för att katten skulle döda för ren lust. Självklart skrev jag en ”rättelse” till Expressen - som som lagt upp intervjun -men det gör ju inte besvikelsen på Jonas Wahlström mindre. Självklart har jag inte fått svar på min "rättelse".

Nu kom känslan "när din idol uttalar sig negativt och okunnigt om något som ligger dig varmt om hjärtat” med ett rungande i kroppen

Ska jag göra som jag tänkte inledningsvis – förmildra beskrivningen i slutet av inlägget? Nej.

Det har hänt många positiva saker under halvåret, men det hoppar jag över just nu. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar