Nu är det jul igen.....

Hur känns det, tycker jag? Jag vet inte. Jag är tvehågsen; kluven.

Min äldsta dekorerar hela (och jag menar hela) huset med glitter, tomtar, ljus. Jag sitter lite i baksätet och undrar om det verkligen är nödvändigt.

För något år sedan lyckades jag avskaffa julklappsgrejen. I år är den tillbaka igen. Med skiftande nivå på inkomster i familjen är det också skiftande nivåer på klappstatus. Det gör mig (om inte orolig så i alla fall) störd.

Min syster delade ett inlägg idag på Facebook:

”Några tankar när vi går mot Juletid. Det är viktigt att komma ihåg att inte alla ser fram emot julen. Vissa människor är inte omgivna av stora underbara familjer. Några har problem under högtider och övervinns med stor sorg när vi minns de nära och kära som inte är med oss. För många är det första julen utan en särskild som älskade en och många andra förlorade nära och kära vid jul. Och många människor har ingen att spendera dessa tider med och belägrade av ensamhet.

Vi behöver att alla bryr sig, kärleksfulla tankar just nu. Om jag inte ser ditt namn, förstår jag. Får jag be mina vänner var ni än är, vänligen posta denna status under en timme för att ge ett ögonblick av stöd till alla dem som har familjeproblem, hälsokamp, jobbfrågor, bekymmer av något slag och bara behöver veta att någon bryr sig. Gör det för oss alla, för ingen är immun. Jag hoppas få se detta inlägg hos alla mina vänner bara för moraliskt stöd. Jag gjorde det för en vän och du kan också! 💝

Nu är ju inte jag någon ”FB-delare”. Vad budskapet än är, så är jag extremt restriktiv. Det beror inte på rädsla att dela ”fel grejer” utan mer på att jag känner behov av att sålla i mitt FB-flöde. Flödet tjockas på så snabbt, och jag vill veta att det som finns på min vägg verkligen har Prio 1. Så jag väntar hellre en stund och ser vad som ska bli Prio 1.....

Men i Systers FB-inlägg hittar jag några pepparkorn som gör att jag inte är helt säker på att jag gjorde rätt som inte delade. Särskilt påminnelsen om de som förlorats och att många i vår värld är ensamma.

Julen har för mig alltid varit en svår helg - så full av idealbilder att leva upp till.  

I år skrev jag ut på Facebook och frågade vilka som ville fira jul med oss (mig och mina döttrar). Jag såg nu – alltför sent – att en kompis till mig frågat för en av sina kompisars räkning. Jag hade kanske tänkt, att någon av de 284 jag ”känner” på FB hade velat fira med oss, men så var det inte. Jag försöker hitta ett sammanhang där mina ”barn” får fira storhelger med en större konstellation, men det gick inte på det viset i alla fall.  

Nu för tiden vet jag i alla fall att jag inte gillar julen och varför. Julen är ett geschäft som strävar efter att vi ska köpa nya dekorationer, konstiga julklappar som ska lämnas tillbaka i mellandagarna, som ska tvinga oss till tillgjord ”Fanny & Alexander-scener” och som ändå slutar i känslan av tomhet, ensamhet och ekonomisk ruin.

När barnen var små började jag alltid julafton ungefär klockan 12.00 med att läsa julevangeliet – både det bibliska och det ”Mia-iska” (som jag lägger ut på julafton). De tre döttrarna satt som klistrade vid mig och insöp texten. Det kändes alltid bra.

För att det ska kännas bra för mig även nu – idag – behöver jag nog göra en liten recap till vad julen handlar om.

Den allra första julafton vi känner till firades i ett unket stall i Betlehem i nuvarande Israel. Närvarade gjorde Maria (blivande moder till en oäkta son i det gammaltestamentiska judiska riket under romersk tillsyn), Josef (snickare, förlovad med den havande Maria och säkert jättesur över situationen som inte var särskilt begriplig och lättköpt), herdar med minimal boklig skolning, kreatur med behov att daglig skötsel och vise män (med överdriven skolning, abstrakt tänkande och tvivelaktig tilltro till astrologiska spådomar).

Jämfört med det så tänker jag att min jul är lätt att fira.

Glöm inte att gå in på bloggen på julafton och läsa Mias Julevangelium.