Sprucken emalj-politiskt dilemma

Nu (äntligen eller tyvärr) är vi där; vid punkten jag fruktat; förutspått; envist tjatat om och patetiskt jämfört med 1700-talets Sverige och svenskar. 

Nu kan jag släppa ut den ansamlade och försurade luften ur lungorna – frigöra kraften i diafragma.

Vi förfasar oss över omvärldens brist på empati, människorättstänkande, djurplågeri och allmän brist på värdesättande av liv. Vi svenskar (möjligen nordbor) är ju så bra på solidaritet, omtanke, djurhållning, medmänsklighet. Men tänk hur de är i Indien. I Tyskland. För att inte tala om halal-slakt och grisarna i Danmark.

Och i Iran – där hugger de händerna av folk som stjäl frukt på marknaden. I Kina flår de hundar levande och äter upp dem. Dessutom stänger de in små, levande insekter och reptiler i plastmassa och säljer dem som nyckelringar.   

Äckligt, absolut. Jag har alltid bemött det här med scener ur vår egen historia. Det är inte så länge sedan vi gick man ur huse för att bevittna avrättningar på torgen i våra städer. Kvinnorna satt och stickade, barnen skulle få sig en sedelärande läxa och männen drack öl och hade vadslagning om vem som skulle möta döden som en man och vem som skulle yla som en kärring.

Hur ändrade vi på det? Vad fick oss att bli empatiska och medmänskliga varelser i stället?

Ekonomi. Plånboken. Förbättrade levnadsvillkor. Allmän skolgång.

Vad händer nu? Det jag i min inledning säger att jag fruktat; förutspått.

Ge oss en tid av kärvare klimat, nedåtgående ekonomi, försämrade levnadsvillkor så ska ni se att emaljen krackelerar. Vår korta (mycket, mycket korta) period av altruism och medkännande riskerar att falla i historisk glömska när den individualistiska välfärden sätts på prov. Det behövs inte mycket för att gamarna i oss ska flaxa fram, landa på de mest utsiktsvänliga grenarna och näbbarna vässas till fullfjädrade köttsaxar.

För oss svenskar räckte det med försämrad sjukförsäkring, löpsedlar om fattiga pensionärer, debatter om skolans nedskärningar och tiggare från Rumänien för att vi skulle exponera sprickorna i emaljen och låta oss reclaim:a torgens avrättningsplatser.

Den här gången bevittnar vi inte avrättningar av tveksamt och summariskt dödsdömda tjuvar och banditer av vårt eget hus. Den här gången bevittnar vi – med skanderingar, medborgargarden och löpsedelretorik – utestängandet av människor som flyr från terror och tortyr. Vi stänger gränser för människor som vill överleva inskränkningar i mänskliga rättigheter (trots att vi sätter kråkor och signaturer på FN-resolutioner och konventioner).

Vi gör som (de för några månader sedan så förhatliga) ungrarna. Vi säger nej. Vi stänger ute.

Eller som de ännu inte hatade (för att vi ännu inte upptäckt deras metoder?) bulgarerna – skickar ut medborgargarden för att bokstavligen slå ner människor vid gränsen. Vi delar okritiskt negativa påståenden om dem som kommer hit i sociala medier. Med det skapar vi inte lika mycket fysisk smärta som de bulgariska medborgargardena, men vi skapar lika mycket irreparabla ingångsvärden.

I min plädering här tar jag medvetet inte hänsyn till det faktum att vårt politiska system inte har en aning om hur det ska säkerställa allas bästa i den situation vi befinner oss i. Jag ser och vet att det finns massor av fel, problem och förbättringsmöjligheter i hur vi hanterar det europeiska läget 2016-2017. Det jag tar hänsyn till här och nu är det faktum att jag hade rätt: Det behövs illa lite för att emaljen ska krackelera. För att ytan ska rämna. För att vi ska falla tillbaka till våra mönster från ”den mörka medeltiden”.  

I Bulgarien hävdar man envis att man inte har råd att föda främlingar. Jag kan i viss mån förstå det. Här trängs 64,8 invånare på en kvadratkilometer (att jämföras med 22,1 i Sverige). BNP i Bulgarien är 18 400 USD (jämfört med 424 400 USD i svensk BNP). Bulgarerna har det tufft. Eftersom flera länder i EU inte tar ansvar för flyktingströmmarna, så tänker bulgarerna på hur det blir om alla som släpps in blir kvar i landet. Då utbryter ”rädda det som räddas kan”.

Vad är det som ska ”räddas om det kan” i Sverige; jämfört med Bulgarien? Vår levnadsstandard? Vi har inte råd att ta emot så här många flyktingar, heter det. Och – som jag i början skrev – då tänker vi på den försämrade sjuk- och arbetsmarknadsförsäkringen, de fattiga pensionärerna (som vi inte brytt oss om på flera decennier, trots att de funnits alltid), skolans nedskärningar (som vi inte brytt oss särskilt mycket om trots att det rapporterats i alla f*cking medier i flera, flera år) och tiggare från Rumänien (som vi ändå bara suckar åt och inte lägger en krona på).

I Sverige slänger vi 1,3 miljoner (!) ton mat varje år. Vi köpte 345 000 nya bilar 2015. Vi köper alkohol för 4 000 kronor per person (åttonde plats i världen 2013). Vi semestrar för 12 000 kr per hushåll. Det är mer än alla andra europeiska folk och 34,6 procent av vår disponibla inkomst. Vi konsumerar 16 kilo godis var under ett år – tar vi ett kilopris på 100 kr (vilket inte är orimligt med tanke på att vi köper lösgodis med ett lägre kilopris men styckegodis till ett högre kilopris) blir det en konsumtion på 1 600 kr per år.

Bulgarerna säger: Vi har inte råd att släppa in fler behövande här i landet. Svenskar säger samma sak. Men med våra olika förtsättningar tänker jag att vi nog borde säga olika saker. Men vi säger samma.

Jag tänker som någon på P1 sa under min (i egeninköpt bil och tankad med egenfinansierad bensin) färd till jobbet (eftersom jag inte varit arbetslös mer än 2 månader under tidigt 90-tal) sa: ”Vi kanske måste maka lite på oss i vårt bekväma och arbetsrättsskyddslagstiftade hörn av världen”. I Haninge går man ur huse och protesterar mot att flyktingar ska få plats att bo. De är inte unika.

Låt oss alla ta stickningarna i händerna, fälla upp regissörsstolarna och samla massorna vid gränskontrollerna och bevittna avvisningarna. Låt oss se föräldrarna till barnen med uppgivenhetssyndrom i ögonen och säga: Det här hittar du på för att får uppehållstillstånd. Låt oss sticka roliga strumpor att hänga på lyktstolpar i svenska städer medan människor med ambitioner att överleva klättrar på staket vid gränskontroller i Europa för att komma vidare.

Ny Fader Vår, någon ?

• Hjälp oss Herre att låta bli att maka på oss i vårt bekväma och arbetsrättsskyddslagstiftade hörn av världen.
• Hjälp oss att för alltid låta bli att förstå, att vi förmodligen är j*ligt ensamma som art i universum och att vi behöver varandras hjälp för att överleva.
• Hjälp oss att överleva den dagen vi förstår konsekvenserna av att vi fått hjälp med det ovanstående.