Backa bra - och backa dåligt

När snökaoset lägger sig över Stockholm – då tänker jag att det kan vara bra att backa lite. Vi är så vana att allt flyter på. Klockan si och så kliver jag på bussen, och klockan si och så är jag på jobbet. Klockan si och så åker jag från jobbet, och klockan si och så handlar jag middag.

Vi äter middag tillsammans, och klockan si och så går jag och sover. Så börjar nästa dag med samma hålltider.

Boom! Snön vräker ner, plogbilarna hinner inte fram eller kommer inte fram, 800 000 resande med kollektivtrafiken ställs inför inställda eller försenade avgångar. Perronger fylls av väntande människor – på väg men förhindrade.  Arbetsplatser runt om i länet står halv- eller heltomma. Barn står utanför fritidshem där ingen personal tar emot. Nattpersonal på sjukhus och sjukhem får fortsätta sina 10-timmarspass i väntan på någon som kan lösa av. Någon som får gå till jobbet 2 mil för att inga bussar går. I bästa fall på oplogade gång- och cykelbanor - i värsta fall (där gång- och cykelbanor saknas) på motorvägarnas kantbanor.  Likväl går de. Till jobbet. För det ska man. Om man inte är sjuk.

Norrlänningarna gör narr av stockholmarna så fort vintern kommer. Det de inte tänker på är att i Stockholmsregionen är det miljoner på- och avgångar i kollektivtrafiken som måste fungera. Om bussen inte kommer i Jukkasjärvi drabbar det 20 personer (*överdrift*). 15 av dem får skjuts av grannen som har ett terrängfordon. Fem går hem. I Stockholmsregionen finns inga terrängfordon och inga ”grannar” som fiskar upp de hundra tusentals människor som står vid hållplatserna i det flera hundra mil långa kollektivnätet. Skratta bara – walk a mile in my shoes.

Jag tänker att det är bra. Bra att förstå, att det finns sådant som bestämmer mer än vi och våra klockor – våra scheman. Vi har fått för oss att vi styr över våra liv och vår tid. Styr över ljus, mörker, sinnen och rotation.

Up yours, säger en så trivial funktion som snö, blåst och regn = väder.

Men – det är väl ett sätt att backa bra? Ta tillbaka det ursprungliga – förstå att vi är en del (en liten del) av ett större sammanhang. Att vi inte kan styra allt, utan behöver förlita oss på att naturen och livet går sin väg, och vi ska förstå att följa med på ett konstruktivt sätt. Eller hur? Det finns en bonus i det. Mindre prestationsångest, mindre stress, mer förnöjsamhet, bättre karma.  Bättre resursutnyttjande – att försöka styra över något man inte rår på är bara att elda för kråkorna: blå rök och andtäppa.

I detta stockholmska snökaos vaknar jag upp till ett annat slags ”backa”. Som inte är fullt så bra.

Jag känner mig trumpen, skrev Thomas på Facebook. Jorå, s’att.... Vi har idag beskådat ett tillbakabackande som känns riktigt o-bra. Tillbaka till forntiden.

En av den moderna tidens stormakter har idag röstat fram sin ledare för de kommande fyra åren. För att vara ledande i utveckling, militaria, rymdforskning, teknologi, elektronik, medicinsk teknik och litteraturvetenskap så känns valet något obskyrt. Ledaren för denna nations kommande period är en man som till exempel anser att:

• Landets gränser ska stängas
• Religionsfrihet är att misstänkliggöras
• Kvinnor har en bestämd (men låg) plats i hierarkin
• Hårspray går före klimatavtal
• Utlänningar begår våldtäkter
• Aborter ska bestraffas
• Sjukvård inte ska vara subventionerad
• IS försvinner om man bombar civila i Syrien (alternativt att alla syrier är IS-anhängare?)
• Ingen ska behöva betala skatt
• Man inte behöver reagera om det i auditoriet ropas ”Döda Obama!” när man själv håller ett anförande
• Homosexualitet är ett val - det går att ändra med hjälp av terapi

Det är också ett sätt att backa. Tillbaka till Sverige på 1700-talet, när man gick man ur huse för att se avrättningarna på torget i staden. Eller 1930-talets Tyskland. Eller 2000-talets Yemen.  Eller det vi kallar medeltiden – den svarta.

Inte så himla bra? Backa dåligt?

Det enda ”backar” i det perspektivet jag just nu tycker känns bra är 2 backar IPA och ” Ta tillbaka det ursprungliga” (tvättbräde, potatisland, sömn vid mörkrets inbrott, sagor och sång vid lägerelden, tacksamhet för dagen och bön för egen och andras välmående).

Jag känner mig också Trump-en, Thomas.