Sopor och åderbråck

I morse var jag arg. Och ledsen. Muskelreumatismens och diskbråckets följder har den senaste tiden visat sig på riktigt. Jag har ingen styrka alls i kroppen. Jag föll illa förra veckan och resultatet sitter i fortfarande. Vänster armbåge är trasig, knäna värker. Det sticker i båda armarna – det känns som om händerna är fulla av små, små kaktustaggar. Som inte går att få bort – eftersom de inte finns..... Jag känner mig för första gången på den här sjukresan rädd. Det är som att kroppen håller på att stänga ner. Jag förlorar förmågor som jag behöver för att kunna fortsätta leva det liv jag vill leva. Rädslan överrumplar mig – den känns främmande. 

Det är mycket varmt ute. Vi har ett gigantiskt och infernaliskt getingbo vid altanen, så vi kan inte vara ute. Även det sörjde jag i morse – de sista varma veckorna på semestern måste tillbringas inomhus (i princip).

Så värkande och trasig gav jag mig av för att handla – förråden måste ju fyllas på. Jag har inte på trettio år gått i shorts – mina åderbråck och operationsärr är inte till allmän beskådan. Men idag – i trettiotre plusgrader – gav jag detta blanka tusan. Jag slirade iväg i lårkorta brackor.

En smutsig, mager uteliggare som letade i sopkorgarna utanför ICA Kvantum tittade upp när jag kom. Hans fårade ansikte uttryckte avsmak under det halvlånga, fetstripiga håret som hängde ner som trasiga gardiner över panna och axlar. Han rätade på sin kutiga lekamen och sa:

”Du borde inte ha shorts, när du har så vita, ådriga ben!”

Först fick jag en klump i halsen och tänkte svara något snäsigt. Men så tittade jag en gång till och svarade:

”Så bra att du i ditt nödställda och nerkörda tillstånd fortfarande har ork och lust att titta på kvinnors ben – precis som om du fortfarande var den man du en gång var.” Så log jag milt, nickade till avsked och gick in för att handla.

Efteråt kände jag mig värdefull. Att jag i mitt nödställda och nerkörda tillstånd fortfarande har ork och förmåga att svara elakt men respektfullt på dumheter – det gör att jag vet att jag har min intellektuella kapacitet i behåll.

Just nu är det viktigare för mig än att ha de fysiska förmågorna intakta. 

Just nu.