Värdeskalor, djurplågeri och mandat

Ibland tänker man över sina åsikter – eller rättare sagt sina bristande insikter.

När jag var ung och reste i Asien såg jag vid ett tillfälle en djurambulans parkerad på en bakgata i Calcutta. Tänk er bara begreppet ”bakgata” i Calcutta. Hela staden är ju en gigantisk och bortglömd bakgata, sett med västerländska ögon i ett globalt utvecklingsperspektiv. Jag vet att jag reagerade väldigt starkt. Tänk att resurser kunde läggas på en djurambulans, när människor bokstavligen låg och dog svältdöden på trottoarerna.

Många år senare såg jag en dokumentär om viltvårdarnas arbete i afrikanska nationalparker. En viltvårdare som skjutit ihjäl en tjuvskytt sa: ”Vem har bestämt att en människas liv är mer värt än en noshörnings?”

Detta fick i sin tur mig att grubbla över de människor som förfasar sig över djurplågeri med tanken att det som börjar med en katt kan sluta med en människa. I mina öron skorrar det.

För återigen handlar det om att förlusten av människoliv är det högst värderade; det fasansfulla; det som inte får ske. Att djurplågeri som eskalerar är en risk för människans liv och hälsa.

Den tanken väckte i mig en insikt, tror jag. Insikten att det är vi människor som genom ett kommunikativt övertag tar makten att bestämma och besluta för alla andra arters del.

Så har vi ju också behandlat varandra - inom den mänskliga arten. De med det kommunikativa övertaget har beslutat och bestämt hur de andra ska tänka; hur andra med olika utgångspunkter ska ses; hur tungt vem ska väga på den kulturella och samhälleliga vågen.

Jag repeterar: inte de som av någon gudom eller evolutionär kraft fått mandaten att besluta och bestämma – utan de som har det kommunikativa övertaget.

Att ha/få ett kommunikativt övertag är givet av en viss social kontext; ett visst sammanhang. Det har verkligen varierat genom tider och kulturer.

Under en tidig period i mänsklighetens historia hade vi inga ”globala bestämmare”. Små familjegrupper levde isolerade och mötte andra vid ett fåtal tidpunkter. Däremellan vandrade de mellan bärbuskar och fångstplatser. I mötena gick ingen säker – djur eller människa. Inget liv var förmer än det andra. Bara territoriella, ekonomiska eller försörjningsrelaterade hänsyn togs.

Grupperna blev allt större. ”Behovet” av styrning blev alltmer påtagligt. Under den historiska resan tog sig allt fler mandatet att vara de som hade det kommunikativa övertaget – baserat på pengar, status och självutnämnd makt.

Det där abstrakt identifierade ”behovet”; det självutnämnda mandatet – det har präglat hela mänsklighetens moderna historia. Och vi sitter där än – all kunskap och utveckling till trots.

Jag tror inte ett ögonblick på att Gud menade att hans olika skapelser ska ha olika kronvärde eller väga olika på Den Yttersta Vågen. Jag tror inte ett ögonblick på att evolutionen avsett vissa arter att puttas längst bak i kassakön eller klassas som fjädervikt i jordens ringside fight.

Någon tog på sig den domarmakten; i en viss tid; i en visst kontext; i en viss miljö och tidsanda.

Det som är så bra med det är, att vi kan ombestämma. Vi kan ta bort den makten från de som har tagit den.

Från och med vårt ombestämningsbeslut (i morgon?) så betyder inget liv mer än något annat liv. Ingen äger makten att väga, värdera eller agera.

Alla är allt för alla.